Med möjlighetsmanteln på!

Under januari månad har jag hållit kursNewton i Malmö, en skola för yrkeshögskole-, diplom- samt uppdragsutbildningar. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer och är en tre-veckors-kurs med 45 lärarledda timmar, i en tvåårig utbildning till Kravanalytiker IT.

Om du känner mig, så kanske du tänker: Men, alltså, vaddå kartläggning av processer? Och kravanalytiker IT? Sånt där har hon väl inte sysslat med? Har hon fått spatt Helena, eller?

Och jo. Lite så har det nog varit. Lätt övermodig sa jag ”Ja, det är klart jag kan!” när frågan kom från Newton om jag kunde tänka mig att leda denna kursen. När kontraktet var signerat återstod bara ett läge: Fullt ös medvetslös. Nästan i alla fall. Som jag har slitit! Jag har plöjt kurslitteratur och lusläst det ärvda material jag fått från föregående lärare. Har googlat och antecknat, möblerat och skrivit om och på alla vis försökt att göra materialet till ”mitt”.

Andra veckan i januari drog det så igång och sen följde tre veckor av tisdag-onsdag-torsdag på Newton buffrat av kvälls- och helgarbete hemifrån, för att använda återkoppling från eleverna till att förbättra kommande dags eller veckas material, till att försöka sätta mig in i olika frågeställningar än mer, skapa prov och omprov, och mycket mer.

Igårkväll, när jag äntligen landade i soffan efter sista heldagen på Newton, plockade jag upp Facebook och möttes av vännen Caspians inlägg, med följande inledning:
Hej hopp!
Jag har ett problem. Lyxproblem, men det stör mig fortfarande. Massvis med människor jag träffar tror inte på sin egen förmåga att utföra saker.

Då landade det. Verkligen. För gisses så långt bortom både trygghets- och säkerhetszon jag varit i detta uppdrag. ”Att hålla kurs” är lugnt, det tycker jag om, har gjort flera gånger tidigare och vet att jag är bra på.

Men ämnet… I n t e min hemmaplan, alls! Samtidigt har jag ju accepterat uppdraget, och då sätter jag själv press på mig att leverera det bästa jag förmår, annars vore jag ju en bluff. Så jag har lagt ner enorm tid och kraft på att försöka ta in materialet, för att sen kunna förmedla ut det. En utmaning som heter duga det vill jag lova!

Emellanåt har jag snurrat ihop det, men det enda sättet att komma ur det är att säga Stopp. Nu blev det fel. Jag testar igen, och sen köra på. Stundom har jag lagt mig platt som vid frågan ”Hur brukar man göra…?” där mitt instinktiva svar Jamen det vet ju inte jag. Har inte en susning, ledde fram till ett resonemang om hur jag – och eleverna, som varit väldigt delaktiga och mycket generösa med sina egna erfarenheter och lärdomar – skulle kunna tänka oss att det är.

Överlag har det gått bra, trots att jag varit ute på hal och tunn is under hela kursen. Återkopplingen från eleverna har varit väldigt fin, vilket också känns skönt så klart. Och jag är stolt över dem ska ni veta – den mest fantastiska grupp jag arbetat med i en sådan här ”traditionell kurssituation”! Och det är inte utan att jag redan saknar dem!

Jag är stolt över mig själv också, som under hela kursen verkligen levt med möjlighetsmanteln på. Tillsammans har vi tagit oss genom tre tuffa veckor, som varit enormt lärorika, och jag vet med säkerhet att det här är en upplevelse jag kommer minnas i många år.

Så Caspian, nog fasiken har vi som människor en förmåga att utföra bra mycket mer än vi tror, det kan jag verkligen skriva under på. Med möjlighetsmanteln på är allt möjligt, det gäller bara att ta första steget!

Ansvar

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Hälften. Och dubbelt.

Idag har jag varit på skolbesök igen, eller rättare sagt klassrumsbesök. Jag hade ett förmiddagsmöte i Helsingborg och passade då på att fråga vännen Susanne Jönsson om jag fick komma på besök till henne efteråt. Det fick jag. Så idag har jag hängt med tvåorna på Drottninghögsskolan i Helsingborg. Jag kom när det var lunchrast och hängde med Susanne och ungarna till skoldagens slut.

Efter lunch var det mattelektion, och vi ägnade oss åt hälften och dubbelt. Jag gick runt och snackade med ett gäng av eleverna, såg hur de tänkt kring bil-uppgiften Susanne gett dem och förundrades över hur tydligt det är när barn (ja, det gäller alla för den delen, ålder oaktat!) förstår, och när de bara gissar. Successivt såg jag dock hur pollett efter pollett trillade ner, en efter en.

bee bots

För gisses så klurigt det är det där med hälften och dubbelt. Inte helt enkelt att förklara, för någon som liksom inte förstår vad orden betyder. Det är precis som läskoden – innan jag knäckt den är bokstäver bara underliga krumelurer. Men när jag väl förstår vad bokstäverna bär med sig, så öppnas en ny värld. Så ock inom matematiken, där Susanne också gav mig en vink om svårigheten i att många av världens språk är olika uppbyggda. Olikheterna blir påtagligt uppenbara bland annat då man pratar matematiska. Snacka om att krydda tillvaron för en matematiklärare i en högst multietnisk klass.

Susanne använder också fantastiska Bee Bots i sin undervisning, vilket hon nyligen bloggat om. Hon förevisade dem för mig när skoldagen var slut, eftersom hon inte hade planerat för en sådan lektion idag. Verkligen urfräsiga, så om du inte upptäckt dem än så tycker jag du ska kolla upp dem!

parkeringenInnan vi alla sa tack och hej då för idag så fick eleverna landa en stund i vad de lärt sig under dagen. Jag landade själv under den där minuten av tystnad. Den främsta känslan jag tar med mig från dagens besök är att jag tror det är stört omöjligt för svensk skola att vara likvärdig, inom ramen för hur det ser ut och strukturerats idag. Här en hyfsat liten skola i ett av Helsingborgs mest segregerade bostadsområden med allt vad det för med sig. Skolan är så enormt viktig för både eleverna och deras föräldrar/vårdnadshavare. Och har samtidigt ett nästintill omöjligt uppdrag. Inte minst för att högt ställda krav i styrdokumenten på individens utveckling i samklang med kollektivet också ställs mot kommunalt behov av en budget-i-balans och mycket annat.

Därför fylls jag av tacksamhet och beundran för lärare som Susanne och hennes gelikar, som ger sitt professionella allt för att de ungar de stöter på inom ramen för sitt uppdrag ska ges allra bästa förutsättningar. Det blir extra tydligt i en skola med ett liknande upptagningsområde som Drottninghög, där det verkligen krävs oerhört skickliga pedagoger. Dock blir det väldigt fel om vi gör skolan till en ö i detta arbete, som om de ensamma kan lösa de utmaningar som områden som Drottninghög m fl står mitt i.

Hur kan man tänka för att få till det? Hur får vi alla instanser, oaktat om de är offentliga eller privata, att samverka för att gemensamt lyfta ett område och dess invånare, så att de alla ges möjlighet att leva ett gott liv, med meningsfullhet, lycka och en social samvaro, en känsla av sammanhang?

Helsingborgs kommun och olika instanser på området Drottninghög gör redan mycket, i syfte att få till detta:

”Drottninghög ska vara en integrerad del av staden – fysiskt, mentalt och socialt.”

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som bara tänkas kan vara inblandade i att lyfta en hel stadsdel fortsätter arbeta för att uppnå detta mål, och att man fortsätter ta lite udda och nya grepp på det hela!

Tack Susanne, dina kollegor och framför allt eleverna för att jag fick komma på besök idag.  Jag lär mig av att få uppleva dessa små nedslag i verkligheten, och hoppas att jag får många fler chanser framöver. Kanske hos dig?

 

En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Läsbingo någon?

@ninkri, en av mina underbara lärarvänner bad mig skapa ett läsbingo till hennes elever, som ska ha läs-fokus-vecka nästa vecka. Jag skapade ju till barnen i julas, och även ett på uppdrag från twännen @lekrum, som mest handlade om att slappa visserligen. *inte så mycket fokus läsning där direkt*

Nåväl, tänkte jag kunde dela med mig av läsbingot även till dig/er (klickar du på länken kommer du till filen i Dropbox, dessutom).

lasbingo

Fritt fram att använda som du vill, när du vill, var du vill. Hoppas det kan komma någon mer än Ninna och hennes elever till glädje. Om det gör det, skulle jag bli överlycklig om du berättar för mig hur det funkade, ok?

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Labba med Beppe

Benjamin ”Beppe” Singer har skrivit två böcker om sina 40 favoritexperiment, Labba i förskolan samt Labba i skolan, upptäckte jag då det kom ett tjockt kuvert adresserat till mig och #skolvåren, med hälsning från Beppe och förlaget:

Beppe labbar i skolan

Labba med Beppe i förskolan

Böckerna ser väldigt fina ut, med tydligt beskrivna experiment, med koppling till läroplan angiven. De känns på alla sätt och vis oerhört inbjudande. Skänker dem vidare till Fröken Ann som med iver har tänkt utforska världen tillsammans med sina elever. För det är verkligen det som Beppe bjuder upp till – nyfikenhet och upptäckarlusta. Och det, mina vänner, kan vi helt enkelt inte få för mycket av, eller hur?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren

Framtidshopp!

När ungdomar tappat tron på sig själva och sin framtid – då är det nått som är snett.

När jag lyssnar till radion (månne Ring P1?) och hör någon säga att förklaringen till att det nu sätts fyr på bilar och att lokaler vandaliseras, är för att det saknas andra sätt att göra sin röst hörd – då är det nått som är snett.

När närpolisen i Stockholmsförorter på Facebook skriver ett inlägg där de förklarar sin rätt att bruka våld, och gör det med en ton som jag, och många med mig, uppfattar som väldigt stridslystet – då är det nått som är snett.

När nånannanismen frodas, alla vet vad som måste göras, men det är nån annan som bör göra det – då är det nått som är snett.

Men vems ansvar är det?
Vem bär ansvaret för att samhället ser ut som det gör?
Vem är ansvarig för att vi hamnat så snett?

De som tänder eld och förstör, de har ett ansvar. De har ett val. Och det val de tagit är främmande för mig. Våld är inte lösningen. Men de är inte ensamt skyldiga till att situationen ser ut som den gör.

20130522-105751.jpg

Det är inte heller Husby-polisens fel att det brinner i Husby.
Det är inte politikernas fel, eller rektorns, arbetsförmedlarens, förälderns, socialtjänstchefens, företagargruppens, sophämtarens eller snabbköpskassörskans fel heller.

Eller rättare sagt. Det är det. Men inte enskilt. Det är detta och allt annat. Det är vi alla. Det är jag, du, vi, som bär ansvaret. Var och en av oss. Tillsammans.

När ungdomar tappat tron på livet så kan inte någon enskild pekas ut. Det är ett systemfel. Och vi är alla del i det systemet, på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Vi röstar, betalar skatt, driver företag, är anställda, startar ideella initiativ, är tränare i barnens handbollslag, sjunger i kör, hjälper gamla Greta över gatan, besiktigar bilen, är aktiva konsumenter, hejar fram hockeylandslaget i VM och nyttjar vårdcentralen vid behov. Ingen av oss står utanför det system som heter Sverige.

20130522-105935.jpg

Jag varken vill eller kan skygga från det ansvaret. Jag drömmer om en annan värld, en värld som fungerar bättre än den värld vi skapar varje dag. Men jag gör mer än bara drömmer. Jag agerar också, varje dag, för att ge min framtidsvision större möjligheter att slå in.

20130522-110317.jpg

Det finns fler som agerar tillsammans för att göra världen lite bättre, ett steg i taget. Tack eleverna i årskurs åtta på Fittjaskolan – ni är underbara förebilder!

Vad kan du göra idag för att skapa framtidshopp?

Hönan och ägget

Snubblade över en debatt på Twitter som lite kortfattat handlade om kunskaper vs demokratiskt elevinflytande. Vilket som är viktigast. Om man inte behöver ha kunskaper först för att kunna utöva demokrati. Och därför är alltså kunskaper viktigast. Eller tvärt om.

Kloka Klas Lindelöf, Twitteralias @Samtider, skrev följande innan jag själv hann skriva ett tweet i frågan:

Kunskap och demokrati är som olja och vatten, man får helt enkelt välja (not).

Mina egna tankar gick så här:
Diskussionen om vilket som är viktigast av kunskap och demokrati, och därmed bör prioriteras och/eller sättas i främsta rummet, är ungefär lika intressant som den om hönan och ägget. För vem bryr sig egentligen – förutom evolutionsforskare och möjligen någon enstaka vertebratmorfolog eller så – om det var hönan eller ägget som kom först?

Hönan eller ägget?

Kunskap behövs för att kunna utöva sitt demokratiska inflytande, absolut, men betyder det att vi diktatoriskt ska tvångsmata elever med kunskap för det? Nä, varför skulle det vara så? Och i rättvisans namn var det ingen som förespråkade det heller! Men varför inte möjliggöra kunskapslínlärning samtidigt som praktiskt demokratiinflytande utövas?

Tycker de tär förunderligt att antingen-eller som debattform lockar så. Eller rättare sagt, det är väl nästan definitionen av debatt, men att man väljer den formen. Vari ligger lockelsen? Och varför har vi som individer ett så stort behov av att få rätt? Hur kommer det sig att det inte räcker med att du, för ditt inre jag, vet att du har rätt? Spelar det andra någon roll egentligen?