Med möjlighetsmanteln på!

Under januari månad har jag hållit kursNewton i Malmö, en skola för yrkeshögskole-, diplom- samt uppdragsutbildningar. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer och är en tre-veckors-kurs med 45 lärarledda timmar, i en tvåårig utbildning till Kravanalytiker IT.

Om du känner mig, så kanske du tänker: Men, alltså, vaddå kartläggning av processer? Och kravanalytiker IT? Sånt där har hon väl inte sysslat med? Har hon fått spatt Helena, eller?

Och jo. Lite så har det nog varit. Lätt övermodig sa jag ”Ja, det är klart jag kan!” när frågan kom från Newton om jag kunde tänka mig att leda denna kursen. När kontraktet var signerat återstod bara ett läge: Fullt ös medvetslös. Nästan i alla fall. Som jag har slitit! Jag har plöjt kurslitteratur och lusläst det ärvda material jag fått från föregående lärare. Har googlat och antecknat, möblerat och skrivit om och på alla vis försökt att göra materialet till ”mitt”.

Andra veckan i januari drog det så igång och sen följde tre veckor av tisdag-onsdag-torsdag på Newton buffrat av kvälls- och helgarbete hemifrån, för att använda återkoppling från eleverna till att förbättra kommande dags eller veckas material, till att försöka sätta mig in i olika frågeställningar än mer, skapa prov och omprov, och mycket mer.

Igårkväll, när jag äntligen landade i soffan efter sista heldagen på Newton, plockade jag upp Facebook och möttes av vännen Caspians inlägg, med följande inledning:
Hej hopp!
Jag har ett problem. Lyxproblem, men det stör mig fortfarande. Massvis med människor jag träffar tror inte på sin egen förmåga att utföra saker.

Då landade det. Verkligen. För gisses så långt bortom både trygghets- och säkerhetszon jag varit i detta uppdrag. ”Att hålla kurs” är lugnt, det tycker jag om, har gjort flera gånger tidigare och vet att jag är bra på.

Men ämnet… I n t e min hemmaplan, alls! Samtidigt har jag ju accepterat uppdraget, och då sätter jag själv press på mig att leverera det bästa jag förmår, annars vore jag ju en bluff. Så jag har lagt ner enorm tid och kraft på att försöka ta in materialet, för att sen kunna förmedla ut det. En utmaning som heter duga det vill jag lova!

Emellanåt har jag snurrat ihop det, men det enda sättet att komma ur det är att säga Stopp. Nu blev det fel. Jag testar igen, och sen köra på. Stundom har jag lagt mig platt som vid frågan ”Hur brukar man göra…?” där mitt instinktiva svar Jamen det vet ju inte jag. Har inte en susning, ledde fram till ett resonemang om hur jag – och eleverna, som varit väldigt delaktiga och mycket generösa med sina egna erfarenheter och lärdomar – skulle kunna tänka oss att det är.

Överlag har det gått bra, trots att jag varit ute på hal och tunn is under hela kursen. Återkopplingen från eleverna har varit väldigt fin, vilket också känns skönt så klart. Och jag är stolt över dem ska ni veta – den mest fantastiska grupp jag arbetat med i en sådan här ”traditionell kurssituation”! Och det är inte utan att jag redan saknar dem!

Jag är stolt över mig själv också, som under hela kursen verkligen levt med möjlighetsmanteln på. Tillsammans har vi tagit oss genom tre tuffa veckor, som varit enormt lärorika, och jag vet med säkerhet att det här är en upplevelse jag kommer minnas i många år.

Så Caspian, nog fasiken har vi som människor en förmåga att utföra bra mycket mer än vi tror, det kan jag verkligen skriva under på. Med möjlighetsmanteln på är allt möjligt, det gäller bara att ta första steget!

Ansvar

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Hälften. Och dubbelt.

Idag har jag varit på skolbesök igen, eller rättare sagt klassrumsbesök. Jag hade ett förmiddagsmöte i Helsingborg och passade då på att fråga vännen Susanne Jönsson om jag fick komma på besök till henne efteråt. Det fick jag. Så idag har jag hängt med tvåorna på Drottninghögsskolan i Helsingborg. Jag kom när det var lunchrast och hängde med Susanne och ungarna till skoldagens slut.

Efter lunch var det mattelektion, och vi ägnade oss åt hälften och dubbelt. Jag gick runt och snackade med ett gäng av eleverna, såg hur de tänkt kring bil-uppgiften Susanne gett dem och förundrades över hur tydligt det är när barn (ja, det gäller alla för den delen, ålder oaktat!) förstår, och när de bara gissar. Successivt såg jag dock hur pollett efter pollett trillade ner, en efter en.

bee bots

För gisses så klurigt det är det där med hälften och dubbelt. Inte helt enkelt att förklara, för någon som liksom inte förstår vad orden betyder. Det är precis som läskoden – innan jag knäckt den är bokstäver bara underliga krumelurer. Men när jag väl förstår vad bokstäverna bär med sig, så öppnas en ny värld. Så ock inom matematiken, där Susanne också gav mig en vink om svårigheten i att många av världens språk är olika uppbyggda. Olikheterna blir påtagligt uppenbara bland annat då man pratar matematiska. Snacka om att krydda tillvaron för en matematiklärare i en högst multietnisk klass.

Susanne använder också fantastiska Bee Bots i sin undervisning, vilket hon nyligen bloggat om. Hon förevisade dem för mig när skoldagen var slut, eftersom hon inte hade planerat för en sådan lektion idag. Verkligen urfräsiga, så om du inte upptäckt dem än så tycker jag du ska kolla upp dem!

parkeringenInnan vi alla sa tack och hej då för idag så fick eleverna landa en stund i vad de lärt sig under dagen. Jag landade själv under den där minuten av tystnad. Den främsta känslan jag tar med mig från dagens besök är att jag tror det är stört omöjligt för svensk skola att vara likvärdig, inom ramen för hur det ser ut och strukturerats idag. Här en hyfsat liten skola i ett av Helsingborgs mest segregerade bostadsområden med allt vad det för med sig. Skolan är så enormt viktig för både eleverna och deras föräldrar/vårdnadshavare. Och har samtidigt ett nästintill omöjligt uppdrag. Inte minst för att högt ställda krav i styrdokumenten på individens utveckling i samklang med kollektivet också ställs mot kommunalt behov av en budget-i-balans och mycket annat.

Därför fylls jag av tacksamhet och beundran för lärare som Susanne och hennes gelikar, som ger sitt professionella allt för att de ungar de stöter på inom ramen för sitt uppdrag ska ges allra bästa förutsättningar. Det blir extra tydligt i en skola med ett liknande upptagningsområde som Drottninghög, där det verkligen krävs oerhört skickliga pedagoger. Dock blir det väldigt fel om vi gör skolan till en ö i detta arbete, som om de ensamma kan lösa de utmaningar som områden som Drottninghög m fl står mitt i.

Hur kan man tänka för att få till det? Hur får vi alla instanser, oaktat om de är offentliga eller privata, att samverka för att gemensamt lyfta ett område och dess invånare, så att de alla ges möjlighet att leva ett gott liv, med meningsfullhet, lycka och en social samvaro, en känsla av sammanhang?

Helsingborgs kommun och olika instanser på området Drottninghög gör redan mycket, i syfte att få till detta:

”Drottninghög ska vara en integrerad del av staden – fysiskt, mentalt och socialt.”

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som bara tänkas kan vara inblandade i att lyfta en hel stadsdel fortsätter arbeta för att uppnå detta mål, och att man fortsätter ta lite udda och nya grepp på det hela!

Tack Susanne, dina kollegor och framför allt eleverna för att jag fick komma på besök idag.  Jag lär mig av att få uppleva dessa små nedslag i verkligheten, och hoppas att jag får många fler chanser framöver. Kanske hos dig?

 

En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Läsbingo någon?

@ninkri, en av mina underbara lärarvänner bad mig skapa ett läsbingo till hennes elever, som ska ha läs-fokus-vecka nästa vecka. Jag skapade ju till barnen i julas, och även ett på uppdrag från twännen @lekrum, som mest handlade om att slappa visserligen. *inte så mycket fokus läsning där direkt*

Nåväl, tänkte jag kunde dela med mig av läsbingot även till dig/er (klickar du på länken kommer du till filen i Dropbox, dessutom).

lasbingo

Fritt fram att använda som du vill, när du vill, var du vill. Hoppas det kan komma någon mer än Ninna och hennes elever till glädje. Om det gör det, skulle jag bli överlycklig om du berättar för mig hur det funkade, ok?

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Labba med Beppe

Benjamin ”Beppe” Singer har skrivit två böcker om sina 40 favoritexperiment, Labba i förskolan samt Labba i skolan, upptäckte jag då det kom ett tjockt kuvert adresserat till mig och #skolvåren, med hälsning från Beppe och förlaget:

Beppe labbar i skolan

Labba med Beppe i förskolan

Böckerna ser väldigt fina ut, med tydligt beskrivna experiment, med koppling till läroplan angiven. De känns på alla sätt och vis oerhört inbjudande. Skänker dem vidare till Fröken Ann som med iver har tänkt utforska världen tillsammans med sina elever. För det är verkligen det som Beppe bjuder upp till – nyfikenhet och upptäckarlusta. Och det, mina vänner, kan vi helt enkelt inte få för mycket av, eller hur?