Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

Där och då var jag basketspelare

Lyssnade till Ben Gorhams Sommar i P1. Ett melankoliskt Sommar-program, som öppnade *ännu* en ny värld för mig. Dofter. Som passion. Tänk så många olika saker det finns som jag kan så väldigt lite, eller rent ut sagt, ingenting om!

Men när jag lyssnade så väcktes min frustration då Ben sa något i stil med ”Jag var aldrig bra i skolan, jag la min energi på basketen och såg till att bara få med mig baskunskaperna. Det andra har jag fått lära mig i efterhand, för där och då var jag basketspelare.

Och genast började det klia på kroppen min, pga min allergi mot resursslöseri!
Tanken som dundrade genom hjärnan i mig löd:
Så j-a korkat att samhället tvingar någon till detta ”Nu ska du gå i skola och lära dig renovera om franska revolutionen för du är x år gammal.” när individen ifråga är BASKET. Just då. Just där.

NU är Ben Gorham redo för franska revolutionen. DÅ när det gällde var han på något annat. Men han var x år gammal och då SKA man vara på franska revolutionen. Eller, skit i om du ÄR där, du SKA befinna dig där oavsett, så att du OM du ÄR där tom kan ha riktigt goda chanser att lära dig allt om just franska revolutionen. Och det är ju suveränt. Men om du inte är där, så ska du åtminstone inte vara där du ÄR (dvs basket) för det funkar ju inte, utan det är var vi bestämt att du ska vara som gäller…

standardÄsch, det där blev nog lite svamligt. Men upprörd över det enorma resursslöseriet blev jag. Är jag. Fortfarande.

Varför möter vi inte människor där de är? Och varför ska man (läs: alla) lära sig vissa saker för att man är x år?

Fler besök i verkligheten?

Igår bloggade jag om mitt besök på Lunds Waldorfskola. I höstas var jag på Västra Allé, en Pysslingen-skola i Helsingborg. Jag har också haft glädjen att hänga med Fröken Ann på Edboskolan, men den gången blev det bara en liten blänkare på bloggen. Jag och Lotta Karlsson, även känd som Fröken Flipp, har försökt få till en date länge nu men inte riktigt lyckats, så där får jag ta mig i kragen och helt enkelt försöka synka våra kalendrar. Och jag skulle så gärna hänga lite på Pusselbitens skola med Benita, så det ska jag också kolla om det kan lösas. (Alla dessa besök, utförda eller önskade, har en gemensam nämnare: Twitter! Det är via Twitter jag lärt känna alla dessa fantastiska skolledare och pedagoger runt om i landet!)

Jag är oerhört intresserad av skolutveckling, eller egentligen mer rättvisande att säga att jag är intresserad av samhällsutveckling. Jag tror att vårt lärandesystem är absolut avhängigt i skapandet av samhället och den kultur vi varje dag återskapar, och ibland omskapar. Därför har jag med glädje besökt lite olika verksamheter. BoldomaticPost_Skulle-du-vilja-visa-mig-runtOch vet du vad? Jag skulle gärna besöka fler verksamheter, alla möjliga sådana, allt som kan rymmas inom ramen för det svenska (tja, varför begränsa mig? Skulle gärna göra besök i andra länder också. Det har jag ju faktiskt gjort, i San Bernardino!) skolsystemet: allt från förskolor, grundskolor, fritidshem, gymnasier, universitet, högskolor, folkhögskolor till vuxenutbildning… har jag missat något? SFI vore ju också oerhört spännande att få en liten inblick i. Nått mer?

Jag befinner mig i Skåne, men ibland är jag ju på resande fot, så det behöver ju inte vara begränsat till Skåne. Enda önskemålet från mig är just att jag får lov att ta lite foton och blogga om mitt besök. Som ni ser från tidigare skolbesök så undviker jag att fota eleverna så man kan identifiera dem, finner det enklast så.

Så jag skickar ut frågan så här, helt enkelt:

Skulle du vilja visa mig runt på din arbetsplats – där lärande i någon form är i fokus – så kan du väl höra av dig till mig? 

 

Bitterljuvt att känna så fantastiska lärare

Therese Anthlin bloggade fantastiskt om vikten av mottagare bortom klassrummet, och jag erfor en viss avundsjuka å mina barns vägnar:

Therese svarade:

Och jag fortsatte med en liten utvikning:

Vet du. Jag förstår det. Vilken grej!
Och fasiken alltså @anthlin men det är bitterljuvt att lära känna fantastiska lärare som du här för jag vet inte om mina barn har sådana fantastiska lärare. Kanske. Kanske inte. Men jag har inte en susning… De arbetar inte synligt på det vis som du & många andra gör. Då famlar jag i blindo, & kanske gör antaganden som är felaktiga? 

Jag avslutade min lilla harang med följande:

Jag tycker om att leva i det okända, visserligen, men det är något annat än detta. Jag är säker att det finns lika fantastiska lärare på barnens skolor, som de jag lärt känna i det utvidgade kollegiet. Jag vet att jag kan besöka klassrummet, och det gör jag, även om det blir mer sällan än jag skulle vilja. Och tro mig, jag känner till ganska många av lärarna på skolorna, men jag skulle gärna vilja följa klassens arbete på fler sätt. Därför skulle jag gärna se en ökad transparens på mina barns skolor, och jag tror inte jag är ensam med den önskan?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Läxfritt!

Förra veckan la jag en bokbeställning och häromdagen hittade jag ett tjockt paket i brevlådan med följande innehåll:
Läxfritt

Signerat!

Inte illa med en personlig hälsning från författaren Pernilla Alm, det tackar jag extra för!

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken, inte minst eftersom jag tänkt både en och två gånger kring läxor. När dottern som nu går i nian började skolan var jag helt klart pro-läxor (inte minst för att jag själv aldrig haft några problem med läxor, men så var jag en sådan där duktig flicka som anpassade mig väldigt väl till rådande skolklimat), men ganska tidigt under hennes skolgång började jag fundera på det där, inte minst då jag tyvärr inte upplevt att mina barn fått så många riktigt bra läxor med sig hem. Snarare dess motsats, i allt för många fall.

Tror du att läxfritt är en väg till en likvärdig skola?

Stanna hemma eller inte?

Det är onekligen lätt att tänka både en och annan tanke kring det här med föräldraskap. Idag har minstingen, snart tio år, varit hemma med mig. Och jag slås av tanken att jag inte vet om det var ett bra beslut att jag lät honom vara hemma?

I måndags sa han att han hade huvudvärk innan han gick till skolan. Men han gick i alla fall. När han kom hem på kvällen efter fotbollsträningen berättade han att han varit hos skolsyster och tagit tempen under skoldagen, och det var inte helt enkelt att förstå om han faktiskt hade feber eller inte. Skulle tro på inte, eftersom han inte blev hemskickad. Men ändå. Nått lurt var det kanske med honom i måndags?

Igår kräktes han under lunchen… urk. Jag vet. Läbbans. Men det hör liksom till berättelsen. Han ringde mig och sa att han kräkts och frågade om han kunde komma hem? Visst sa jag, och fick även bekräfta detta med hans lärare. Jag är ju min egen arbetsgivare och jobbar mycket hemifrån, så flexibiliteten finns ofta där. Plus att han dessutom är så pass stor och redig att om han inte är alltför sjuk så klarar han sig ganska bra på egen hand numera.

Men när han väl kom hem så var han mer eller mindre som vanligt. Aptiten fick han tillbaka ganska omgående. (Förtydligande: Han kräktes när han satt och åt lunch, smakade på fisken som han tyckte var riktigt äcklig, så frågan är om det bara var att det vände sig i magen på honom?) Fast jag var ute en sväng på eftermiddagen och då hittade jag honom sovandes i sängen när jag kom tillbaka. Och att ta en tupplur är inte direkt något som hör till vanligheterna. Även igår klagade han dessutom på huvudvärk, men…. Nått lurt var det kanske med honom igår?

Igårkväll så velade han fram och tillbaka om skolgång eller inte idag, och jag vill gärna att han ska kunna känna efter vad som känns rimligt, just för att inte skapa ännu en person som fastnat i ”jag ignorerar totalt signalerna min kropp sänder till mig”-mönstret, som jag har en uppfattning att många fastnat i. Själv hade jag möjlighet att helt arbeta hemifrån idag, så för den delen så var det inga problem. Och efter en stund så klämde han ur sig att han nog gärna skulle vilja stanna hemma och ta det lugnt en dag till.

Med tanke på att detta är en person som gillar skolan, allt som oftast är väldigt aktiv och sportig, så kändes det bra att han kände efter och landade i detta. Så idag har han varit hemma. Vi sov lite extra länge han och jag, och sen har han inte gjort många knop direkt. Men hade säkert kunnat vara i skolan också. Och det är här mina tvivelstankar kryper fram….

– Skulle jag ha låtit honom gå till skolan idag i alla fall?

– Blir han nu en sån där slö och slapp typ som inte kommer att pusha sig själv överhuvudtaget?

– Förstör jag hans arbetsdisciplin för resten av skolgång och senare in i yrkeslivet genom att be honom känna efter?

Barnen

Hur mycket ligger det i dessa tankar? Och hur mycket ligger det i de andra, som också tittar in med jämna mellanrum, som t ex:

– Klokt av dig att låta honom känna efter och att det är viktigt att lyssna inåt.

– Minns goda vännen som berättat att hen alltid fick vara hemma med sin lantbrukar-mor i två dagar efter tillfrisknande, för att verkligen bli frisk och samla krafter, innan återgång till skolan.

– Tänk så mycket friskare vi alla skulle vara om fler barn (och vuxna!) såg till att må bra innan de gick tillbaka till förskola/skola/jobb.

Ja. Där står jag. Fullt med tankar som väcker helt olika känslor i mig. Gagnade det honom eller inte att stanna hemma idag? Vem vet, men faktum kvarstår, hemma var han. Och det känns bra. Så jag släpper de två olika tankeströmningarna, inte minst för att dagen går mot sitt slut, och beslutet inte kan göras ogjort.

Hur skulle du gjort?