Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Utflykt: Pisa på Scaniabadet

Två kvällar gångna veckan har det blivit Pisa-picknickScaniabadet i Malmö, ett djuphavsbad med tre bryggor som alla ligger olika högt över vattenytan att dyka och hoppa från, och ett rejält trädäck där det nästan alltid finns plats att tillgå, och bäst av allt: inte ett sandkorn så långt ögat kan nå. Scaniabadet är en riktig pärla! Det är drygt 8,5 kilometer hemifrån dit, så vi får skön cykeltur både dit och hem vilket ger en extra bonus.

Första kvällen var det förvånadsvärt vindstilla när vi kom fram, och det var en riktigt skön kväll, trots att temperaturen aldrig klättrat över tjugo grader på hela dagen. Varmt i vattnet vore en överdrift att säga, men det hindrade inte minstingen med kompis från att ligga i plurret i säkert en timmes tid.

Andra kvällen väsentligt mycket varmare i luften, lite mer bris från annat håll, och lika kallt i vattnet. Stor skillnad i mängden besökare vid badet dock – denna kvällen var det mycket mer folk tillstädes. Och det med all rätt – för det är riktigt fint här ute en ljum sommarkväll.Med badkläder och en god bok, en boll eller två för de som hellre vill lattja lite grann, och så Pisa på det. Bättre än så blir det inte. Eller… skulle väl vara andra kvällen då det var så pass varmt att vi gladeligen avslutade med en glass borta vid Bar Italia. När vi begav oss hem stod Good Night Sun precis i begrepp att starta, på en av bryggorna dansades det foxtrot eller något liknande, borta vid Vanna Beach var det salsa för hela slanten och överallt var det folk i rörelse. Malmö är en fin sommarstad ytterst väl lämpad för utflykter!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Utflykt: Dalby med omnejd

Passar bil i en vecka, så det gäller ju att passa på. Inte minst när det är finaste sommarvädret och alla är lediga från skola och jobb. Sagt och gjort, jag cyklade ivrigt till vår närliggande COOP i morse; handlade på mig allt som krävs för en riktigt smarrig Pisa-picknick, och vände cykeln hem igen för att skära morötter och gurka, skölja tomater och fylla vattenflaskor, plocka fram badkläder och frysklamp. När allt var redo packades bakluckan full, innan vi (ja, jag då) tryckte foten på gaspedalen och drog från Malmö.

Men vart?
Ja. Det fanns en längtan från delar av sällskapet att bada, men då blåsten var typiskt skånskt livlig idag, kändes inåt landet smartare än havet. Österlen? Kullen? Brösarps eller Glumslövs backar? Körsbärsdalen (fast är de inte utblommade vid detta laget så säg?) eller Söderåsen? Det finns så många fina ställen att välja mellan, men idag blev det, till slut, fördel Dalby, dels för att Dalby Stenbrott finns inom nära räckhåll, men också för att Dalby i sig inte kräver timslång biltur i solgassigt varm bil. Mot Dalby med andra ord!

Med storbarnet som DJ, drog vi sjungandes ut på väg 11. Bestämde oss för Dalby Söderskog som första stopp. Väl där var klockan inte ens elva, så lunchhungriga var vi inte riktigt än.Så vi promenerade runt Kroppekärrsrundan. Eller ja. Nästan. Trefjärdedelar genom rundan landade vi i det namngivna kärret, tror jag. Så vi hittade en torrare och mer Vans-skorvänlig detour (storbarnet igen där), tog oss ut på vägen som går längs Söderskog, och väl åter vid bilen satte vi sikte på Dalby Stenbrott.Smarrig Pisa i underskön och väldigt udda miljö innan tre av fyra rötter tog ett dopp. Skönt vettehundan om jag kan säga att det var, men efteråt är det ju alltid skönt i alla fall. Dalby Stenbrott har ju kallt vatten även efter en het sommar, så temperaturen var inte direkt ligga-i-länge-och-njuta inte.På vår något krokiga väg till stenbrottet körde vi förbi lanthandeln i Torna Hällestad där minstingen noga observerade skylt för Ottoglass, så den hade vi bespetsat oss på. Men picknickmätta bestämde vi oss för ännu ett stopp på vägen. Sagt och gjort, vi gav oss ut på de militära övningsfälten med siktet inställt på Silvåkra fågeltorn vid Krankesjön. Många svanar, och gök i både tröster-, sorg- och bästerskrud, grodor vars läte det är svårt att göra annat än dra i mungipan åt, och vidunderlig utsikt så klart!Men sen var vi glassmogna! Torna Hällestads lanthandel nästa. Och eftersom Trollskogens Vandrarhem ligger nästgårds tog vi en sväng ditom också, klappade de inhysta getterna och hälsade på Felicia (som driver vandrarhemmet och även har många andra spännande strängar på sin lyra) som just kom hem från en lång skogstur-med-hund-och-dotter.

Med det var vi nöjda, mycket nöjda till och med, så därefter vände vi bilen mot Malmö.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra och inspirerande bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det, och vem vet, kanske blir det fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg vad det lider. 

Ska vi ta en Pisa?

Nu har sommaren kommit, och det med besked. Ljuvligt väder, inte mycket vind, strålande sol. Helt klart bra badväder med andra ord. Så jag frågade maken om vi skulle ta en Pisa idag, ner på Ribban. Lysande idé tyckte han och sagt och gjort. Ribban

En vända till Coop för att införskaffa Pisa-mat och hem och förbereda. Badkläder packades och när sonen var hemkommen från fotbollslägret så cyklade vi ner till Ribersborg där vi tog ett långt och skönt bad innan vi dukade fram vår Pisa.

Men vad är en Pisa, undrar du?PISA
Jo. Maken var i Pisa och besökte lutande tornet för många år sedan, och då införskaffade de bröd, ost, lite frukt och grönt, och åt till lunch. Sedan dess fick det namnet Pisa-picknick och i vardagligt tal förkortar vi det till att bara vara en Pisa helt enkelt.

Kvällens Pisa bestod av en baguette, Saint Agur och en kittost, morot, tomat, champinjoner (en höjdare att äta upp foten och peta ner blåmögelost i hålet!), paprika, kålrabbi (höll upp en skiva framför sonen som glatt utbrast ”Oh, kålrabbi!” med längtan i rösten), oliver, melon, jordgubbar och nektariner. Och vatten att dricka.

kvällssol

Dessutom fick vi oss en 9 kilometers-cykelvända gånger två, och det satt riktigt skönt i kroppen det. Tänk. Så här ljuvligt kan livet vara, en torsdagkväll i augusti i Malmö stad. Inte utan att det lockar va?

 

Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?