Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?

Mata de hungrande…

… eller se till att stoppa hungern för gott genom att se till att alla får möjlighet att säkra sin egen försörjning?

Hoppas och tror att alla är med på att det inte är ett ‘antingen eller’-förhållande, utan både ock. Dvs, så länge det finns människor som svälter behöver någon ge dem mat så de överlever. Men om alla arbetade för soppkök, hjälpsändningar med näringslösning osv, så skulle tillflödet av nya hungrande fortsätta. För att det ska avstanna och ta slut behöver någon också arbeta för att se till att alla människor, långsiktigt och hållbart, kan försörja sig själva.

Jag tänker ofta i liknelser, och detta är den liknelse som jag ofta återkommer till mentalt, när människor säger att det jag strävar efter vad gäller skolsystemet har fel fokus, eftersom jag tänker på hur det skulle kunna vara för att säkra att det blir långsiktigt och hållbart. Människor säger att skolsystemet är i kris idag och därför borde jag – och andra med mig – lägga fokus på Nuet.

Jag håller inte med. Anledningen till att jag kan säga det, är att det finns massvis med människor som arbetar stenhårt för att göra det bästa för de 1,5 miljonerna elever som befinner sig i det svenska skolsystemet idag. Jag är så tacksam för detta och understödjer deras arbete på alla sätt jag kan!

Men varför ska alla göra dem sällskap? Varför ska jag, som inte går igång på lappa och laga och göra det bästa av det befintliga systemet, ägna mig åt det? Nog är det bättre att jag gör det jag går igång på, nämligen funderar över – och faktiskt tar steg för att förverkliga – något annat, något nytt, ett system som leder till en hållbar lärande värld?

Jag ser ingen konkurrens mellan dessa två spår. Jag ser ingen ranking dem emellan, inget spår är viktigare än det andra. Det är till och med så att båda behövs.

20131117-160038.jpg

Det jag ser är dock att väldigt många avskräcks från att ta tankekliv in i att tänka på vad som skulle kunna vara, inte minst av de som hävdar att det är ett sämre val. Att det är nuet som gäller. Enkom. För alla.

Men – vem ska då se till att hungern och svälten tar slut, för att återgå till liknelsen?