Finns det något vackrare?

Jag har fått upp ögonen för det vackra i livet, något som slog mig djupt en strålande höstdag för ett antal år sedan då jag med kameran i högsta hugg förtjusades och förundrades över all skönhet på Bulltofta, som jag aldrig sett förut. Inte sett, så som jag såg det den dagen. Och insikten att det inte var för att det vackra inte alltid funnits, utan att jag inte kunnat se det innan. Sedan dess ser jag det, allt mer, allt oftare. Jag får syn på det vackra, det överdådiga, det rika.

Och så sitter jag och tittar på en live jag gjort… och tycker jag är vacker.
Tankar flyger genom skallen min: Är jag helt knäpp? Eller är det faktiskt underbart?

Känner efter vilken av tankarna som väcker den skönaste av känslor inom mig, och landar i den sistnämnda. Det är underbart. Klart jag är vacker! Och klart jag får lov att både se och stå för det. Att jag älskar, uppskattar och hedrar mig själv, på det vis jag gör, det känns sunt. Bra. Generativt och hållbart.

Från en plats, inombords, där jag älskar mig själv, så gör jag mig själv stor, i det där tillståndet där livsenergi och -glädje finns i överflöd, där inget problem är oövervinneligt (och är det det, så är det inte ett problem utan fakta att ta ställning till!), där jag kan ta vadhelst livet kastar åt mig, där jag lever i ett flow. Och gör jag mig stor, så gör jag dig stor. För nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Och det smittar. Precis som alla tillstånd smittar. Poängen är ju att alla tillstånd inte är värda att smitta andra med. När jag gör mig liten (inte ska väl jag/usch nej, jag skulle aldrig…/jag är inte värd ett ruttet lingon!) gör jag dig liten också. Nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Men om jag är stor, och du känner dig liten, så är min storhet en invit. En utsträckt hand som gör det enklare för dig att hålla dig själv stor, än det vore om jag vore liten bredvid dig. Så gör vi varandra bra. Genom att hålla oss till vår oändliga potential, hålla oss stora som människor. Finns det något vackrare?

Read, Reflect, Rejoice

Charlotte Rudenstam blogged about the new mainstream (in Swedish) after reading an article in the Huffington Post. I read Charlottes post and nodded, feeling like she was writing about me. So before even reading the Huff Post article, I knew already that I am walking proud beside Charlotte as a part of the new mainstream.

Then I read the article. And rejoiced!

There’s a New Mainstream out there.
You’re probably part of it.
I call it ”The Consciousness Crowd”.

Because hell yes, that crowd is my crowd! There’s more and more people I know, spread out across the globe, all belonging to the new mainstream. All having become aware of the connection between us all, the connection that is always there, whether or not we can feel it in the given moment or not. Aware of the potential residing within us all, each and every one of us, aware or not, that is what the world needs from us.

The consciousness crowd

So yeah Charlotte, I read, reflect and rejoice – because there’s a New Mainstream out there. And I’m a part of it. It’s called The Consciousness Crowd. And you know what, I’m hoping you’re a part of it too. I’m hoping you’ll take my hand and join me and the rest of The Consciousness Crowd. So why don’t you read the article and see?

 

The What of a Transformative Coach

The other week my Supercoach Academy-colleague Steve M Nash posted a link explaining what a transformational coach does, and I rejoiced at the simplicity and beauty of it…. while also succumbing to darker thoughts of envy…. because if ever there was a blog post I wished I had written myself, it’s this one!

He starts of with an introduction, about the anguish of trying to explain what a transformative coach does, and knowing him, I can hear his voice speaking these words:

Steves party piece

Alas, much to my regret I didn’t write that article, but luckily enough, I know Steve so at least I got to read it, and I urge you to do so yourself. It’s a great explaination of transformational coaching, and also points at the amazing potential that is within us all, each and every one of us.

All the links I’ve created within this blog post links directly to Steves post, but just to be superclear, click here and read it for yourself, all the way through: http://www.smnash.com/transformative-coach/

answer within

So if that didn’t spark your curiosity to contact Steve, or me, here’s a final question for you:
If everything you need is already within you, what might be possible then?

Fastnat i trygg omgivning?

Budskap från hönanGick en CoachWalk i veckan, och gjorde reflektionen att det är ganska vanligt att fastna i invanda spår. Inget fel i det, men med jämna mellanrum tror jag det gagnar att få syn på dem, titta på dem, vrida och vända på dem, och säkerställa att dessa spår fortfarande ger ett värde, att det finns en relevant anledning att köra på, fortsätta framåt, i samma spår. För ibland är svaret att det inte är så. Värdet är överspelat, och att fortsätta i samma spår skulle snarast innebära en långsam stagnation, att du begränsar dig och din potential.

Och det är inte så att det alltid kostar en massa (energi, tankemöda, arbete, pengar, vad du än lägger in i en process) att testa något nytt. Så länge du är i rörelse i någon form, så spelar det ingen roll egentligen om du dansar på stället, tar ett babystep fram, ett rejält kliv bakåt eller åt sidan eller om det är ett sjumilakliv framåt som lockar. Rörelsen är poängen. När vi slutar röra oss så stagnerar vi och dör.

Rörelsen är generös till sin natur, den kan ske på så många olika vis, att det finns något för alla i varje given stund. Och du behöver inte ens tro att du kan röra dig, för det räcker med att ha modet att testa. Känns det skrämmande så börja smått. Efterhand så kan det komma en stund som bjuder in till lite mer vidlyftiga rörelser. Det finns inget rätt eller fel, och bara du vet vad som kan ge värde för dig.

Lyssna inåt, och känn efter, kanske finns det en rörelse som pockar på och vill uttryckas i ditt liv?

Utväxling av mänsklig potential?

Jag gick min första coachutbildning, ACC-nivå, på CoachWalk Academy i Malmö. Jag valde aktivt CoachWalk Academy, inte minst på grund av de lysande omdömena de fått på http://utbildning.se och har inte ångrat mig en sekund.

Deras vision är vacker, och när jag läste den i ett av deras mailutskick, så försattes jag i ett reflektivt tillstånd:

Vår vision: En värld där vi är varandras potential

Vad betyder det där egentligen? Hur tolkar du det? Själv börjar jag tänka på Pia Sundhage som säger Vi gör varandra bra, något jag lyft gång på gång. 20140328-151155.jpg

Och det är nog så jag tolkar det, det är i gemenskapen, i relationer som den riktigt stora potentialen ligger. Jag kan se till min egen potential och göra det absolut bästa av och med den, så klart. Men ligger inte den riktigt stora utväxlingen av mänsklig potential just i relationen till andra?

 

Ögon som ser

Samtalade med min make om det här med förändring, och hur man på ett bra sätt tar tillvara och upptäcker de utrymmen till förbättring som finns i en verksamhet.

Han inledde vårt samtal med att säga:

Ta vilken verksamhet som helst och bjud in människor utifrån, så kommer de att finna den potential till förändring som finns. De som jobbar där har, om inget annat, en nedsatt förmåga att se, men de som är nya har öppna ögon, de har ögon som har en förmåga att se.

20140225-152439.jpg

En av grundförutsättningarna för detta är ju dock att jag, som ny/utomstående, inser vilken styrka jag besitter, just därför. Under min senaste vända på Yrkeshögskolan Syd i Hässleholm, där eleverna bland annat får öva på SWOT-analyser, utifrån vilka möjligheter de har att få jobb efter utbildningen, var det en deltagare som sa ”Men jag har ju ingen erfarenhet, vilket för mig blir en svaghet.”.

Jag frågade henom om hen kunde se någon styrka i det, men det kunde hen inte. Och det gjorde mig lite ledsen. Så jag sa just detta – dvs, att styrkan som ny just är fräscha ögon som kan se. Och minsann om inte det gjorde åtminstone en av deltagarna lite tryggare i känslan att faktiskt ha något unikt att bidra med, inte till trots, utan tack vare, bristande arbetslivserfarenhet inom sagda yrke!

Vad har dina ögon förmågan att se?

Svar till Susanna

Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.

Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.

Har vi skola för att…

Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!

Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.

Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?

Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!

Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!

Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.

Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.

Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.

Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.

Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.

Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.

20131010-164623.jpg

Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?

Individualiseringen

Vad gör vi med världen? Såg ett tankeväckande budskap på P-huset Anna i Malmö i fredags kväll:

20130818-191108.jpg

Med det fysiska rummet påverkar och formar vi samhällsklimatet.

Själv vurmar jag för att individen ska utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – men jag ser inte hur det kan göras utan ett socialt sammanhang. Jag förhåller mig hela tiden till mig själv och den omgivning jag befinner mig i.

Jag tror också att en individ som äger hela sitt jag besitter insikt och kunskap om värdet av gemenskap och sammanhang.

Hur tänker du kring världen vi är i färd med att skapa?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren

Var gömmer sig guldkornen?

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?