Vågar jag fråga?

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

Samtal som böljar

Med fyra personer i ett hus under 60 timmars tankespjärn – en utbildning? Ett retreat? En upplevelse, i stort bestående av icke-schemalagd gemenskap, utöver mina högst skissartade tankar kring början/slut – så är samtalen många och sker på flera plan samtidigt.

Vi samtalar, allesammans. Sen avviker någon, eller några. Kvar blir kanske bara jag, så samtalet, funderingarna, utforskandet kan få fortsätta inom mig, för en stund, innan det tar ett kliv ut i vår mellanmänskliga gemenskap igen. Vi växlar mellan att kasta in helt nya samtalsämnen, och att återkomma till något vi dryftat tidigare, att fördjupa, problematisera, ifrågasätta, bekräfta. 

Att låta samtalet få bölja, i intensitet, i innehåll, i deltagare.
Utan stress. Utan press.
Här finns inget att prestera, inga måsten, inget att bevisa.
Desto mer att utforska, lekfullt, nyfiket.

Hur ofta – och var – befinner du dig i sammanhang där samtalen tillåts bölja på detta vis?

 

 

Jag gråter, och stärks!

Har du sett Internets underbarn? DOX dokumentär på SVT Play om Aaron Schwarz? Den är helt fantastisk. Tårdrypande. Jag blev oerhört berörd, och det är nästan så jag skäms över att vara en del av den samhällskultur som gör att en person med gåvor som Aarons, tar livet av sig.

Varför Aaron Schwarz

Har du inte sett dokumentären så uppmanar jag dig att göra det. Bums. Och sen att fundera över vilka val du kan göra, i det lilla, eller det stora, som tar oss till en bättre värld. Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Ifrågasätt på ditt vis.

För jag tror på en bättre värld, liksom Aaron. Genom hela dokumentären är det budskapet som lyser klarast, en oerhört stark drivkraft att göra gott och att bidra till att göra världen bättre. Där tar nog likheterna slut, för på intet vis vill jag mäta mig med hans briljans. Fast det behöver jag inte heller, på sätt och vis. För vi behövs alla. Det finns något unikt i varje individ, och det är när det unika används för att skapa en bättre och mer kärleksfull värld som vi verkligen kan levla upp, som individer OCH samhälle.

Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Han ifrågasatte, på sitt vis. Jag gråter när jag ser denna berättelse, men stärks också. Stärks i min fasta tro på att det går att förändra, att det finns en enorm kraft i att fråga varför, att en individ kan göra skillnad, och att vi alla behövs.

Min uppmaning till dig är att ifrågasätta på ditt vis, så lovar jag att göra det på mitt. Deal?

#skolchatt och den talande tystnaden

Innan jul handlade #skolchatt om ”håller alla lärare måttet” och det var en diskussion som böljade fram och tillbaka, på det där sättet som jag verkligen uppskattar med Twitter. En av trådarna landade i en diskussion om kompetensutveckling kontra coaching, som jag skrivit om tidigare. I den tråden fick jag följande genmäle:

Jag är säker på att du menar väl
och är uppskattad i rätt sammanhang.

Och vet du. Jag har tänkt lite kring det där. Det där tweetet fick nämligen EN reaktion, och det var från mig själv (jag svarade med ett tack för dagens asgarv, vilket det var). I övrigt har det fått NOLL reaktioner från övriga som deltog i #skolchatt, eller för den delen andra i flödet. Men så kanske jag var den enda som läste i det oskrivna att jag inte befann mig i rätt sammanhang just där och då.

Under årets första #skolchatt, om hur vinstintresset påverkar skolan, var det kört igen. Ska jag generalisera så tolkar jag det som att alla externa parter dras över en kam så som varande giriga och maktlystna Joakim von Anka-typer och utomstående göre sig icke besvär i skoldebatten. Och jag upprörs av det där. Kanske inte helt förvånande så klart, eftersom jag ÄR en extern part som har ett stort intresse för samhälls- och skolutveckling. Medges att jag har svårt att hålla mig objektiv, just för att jag brinner så mycket för ett nytt skol- och samhällsparadigm! Men att jag är en girig maktlysten von Anka-typ, det kan jag med bestämdhet säga att det stämmer inte, säkert är det en stor del i min personliga upprördhet.

Det ledde dock till att jag försökte få svar på huruvida endast ”inom-skol-folk” är välkomna att samtala kring frågeställningarna på #skolchatt, och det var en talande tystnad jag möttes av. Så tolkade jag det i alla fall, för inte fick jag några svar. Inte förrän jag lyfte upp just det faktum att jag inte fått några svar så kom svaren. Och det var svar som jag verkligen uppskattade, inte minst för att de tydligt svarade på att alla med ett skol-intresse är varmt välkomna!

Men det gjorde att jag började fundera på om inte icke-reaktionerna är ett tecken på ett samhällssymtom. Man vågar inte ingripa och säga ”Amen du, hur tänkte du där?” av risk för att man själv hamnar i dåligt läge? Hellre avstår man. Ignorerar. Nollar. Eller ger sitt stöd i det tysta, direkt person till person.

Allt det fyller sin funktion ibland, absolut, men kanske att vi låter för mycket gå obemött?

Telefonkiosken

Ute och promenerade stötte jag på en telefonkiosk. En fungerande och ganska ny telefonkiosk i gott skick.

20130824-063212.jpg
(Tänk, inte ens telefonen som jag skriver detta inlägg på tror att jag menar att skriva telefonkiosk. Istället rekommenderar den ordet telefonlurar.)

Minns du när telefonkiosken var vanlig? Idag är den ju i princip helt onödig, då mer eller mindre alla går omkring med egen telefon på fickan.

Uppslagsverk i bokform är ytterligare ett sånt där exempel. Har en full uppsättning av Nationalencyklopedin som vi nästan aldrig använder. Vi söker mycket fakta och kunskap, men gör det på nätet. Har försökt skänka bort det utan att lyckas. Vill du ha det så hojta!

Finns det andra saker/företeelser som är som telefonkiosken och uppslagsverket fast mindre påtagliga? Det som är passé, men som vi kanske inte fått upp ögonen för riktigt än? Onödigt för vi har alla tillgång till och använder andra alternativ, men kanske av gammal vana ändå inte släpper taget?

Att ifrågasätta utifrån ett öppet sinne – det vill säga, utan att jag på förhand bestämt mig för vad jag tycker – är en handling som jag tror kan gagna många. Själv har jag frågat Varför så länge nu att det börjar bli en vana. Är nyfiken och intresserad av vilka tankar som väcks. Att fråga Varför går av sig själv numera. Och det är inte jobbigt eller oönskat, utan jag tackar för det. Det hjälper mig att verkligen se mig själv och min omgivning.

Har du någon ‘telefonkiosk’ i ditt liv, som du egentligen inte har behov för längre?