Arton år senare.

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

Tolv år.

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Jag, en kugge i maskineriet

Hör sonen hosta som attans, samtidigt som jag skickar ett mail till hans mentor där jag säger att jag frånvaroanmält honom i Skola24, att hans hosta har förvärrats, och undrar om det är något han ska arbeta med hemma, under tiden han tillfrisknar.

Hinner skicka på SÄND innan det slår mig:

Vad sysslar jag med? 

Snacka om att vara en kugge i maskineriet i det absurda systemet som Kenth Hedevåg belyser så fantastiskt väl i De saknade eleverna. Där individen finns till för systemet, snarare än tvärt om (vilket är alla systems utgångspunkt!).

Min son är sjuk. Hostar, snörvlar, har huvudvärk, med ett tydligt påverkat allmäntillstånd.

Och då ska han plugga, alltså?
Då får jag för mig att fråga hans lärare efter hemuppgifter?
*amen skjut mig*

Nä, förresten. Gör inte det, snälla.
Men varför hamnar jag där? 

Är det inte ganska absurt med ett system som springer förbi oss, så att man hamnar efter om man är sjuk? Där jag inte vill att han ska halka efter, så jag ber om hemuppgifter, som om det egentligen är möjligt att halka efter sin egen utveckling? Det är det ju inte. Jag utvecklas som jag utvecklas. Det är ju i jämförelse med andra, klasskamrater, årsbarnen, som han möjligen halkar efter… samtidigt som det så klart finns så enormt stor spridning, så halkar han efter är han säkert fortfarande långt före vissa och i kölvattnet av de som är ”framför” honom.

*aaarrrggghhhh*

Vaddå framför eller bakom honom? Han är ju där han är. Han är just nu på just den plats han är, kunskapsmässigt, emotionellt, fysiskt, psykosocialt. Varken mer eller mindre. Och alla andra också. Men i förhållande till en normalfördelningskurva över svenska tioåringar och en läroplan, så duger, eller duger det inte att vara där han är. (Duger och duger? Åtminstone ska det värderas huruvida det är OK eller inte OK att vara där han är.) Där ska han helt plötsligt bedömas utifrån om han når målen eller ej.

(Och med tanke på sonens förmågor, så vet jag faktiskt inte vilka mål det är? Vad är målet? Att han ska nå E i alla ämnen? Eller A i alla ämnen? Eller är det målet som sätts på utvecklingssamtalen, som endast gäller något enstaka ämne, och där läraren själv i höstas, under utvecklingssamtalet, sa ”Vi har satt generella mål i svenska och engelska, inga andra mål…. och nu när jag läser dessa så ser jag att de målen har du redan uppnått.”. Jaha – ska han sättas på paus då eller? Vilka mål ska han arbeta för att nå då? Men detta var bara en liten parentes, för något som kanske tarvar ett alldeles eget blogginlägg.)

Nåväl. Maken har också varit däckad här hemma, och jag kan gladeligen säga att jag inte märkt någon impuls hos mig själv att kontakta hans chef för att se vilka hemuppgifter han skulle kunna hantera, så han inte ”kommer efter på jobb”. Och faktiskt tror jag han undvikit det i ganska hög utsträckning själv också, för han har helt enkelt inte varit kapabel att arbeta. Men det som skulle gjorts, när han sovit sig frisk, har antingen gjorts av någon annan i görligaste mån, eller så väntar det snällt på hans återkomst till jobb.

Men för sonen fungerar det ju inte så. Det han missar, det missar han liksom. Han får väl försöka komma ikapp helt enkelt, dvs dubbelarbeta, när han kommer tillbaka till skolan.

(Och jo visst, maken kanske också får en känsla av att behöva dubbelarbeta ett tag. Det kan jag inte säga något om egentligen, men han är en klok individ som för länge sen insåg att han kommer aldrig ”bli klar” så han jobbar de 40 timmar han får betalt för helt enkelt. Så nej, jag tror faktiskt inte han kommer att dubbelarbeta. Men prioritera om lite grann, det gör han måhända.) 

Det som sonen skulle lärt sig denna veckan då han varit sjuk, det har klassen redan tagit sig förbi, medan han var hemma. Men är det inte han som ska lära sig det? Och vilken sits sätts inte lärare i, när det ju ständigt är någon elev som är sjuk, bortrest eller av annan anledning missar lektionstid? Att en lärare ska kunna bistå varje elev och då också se till att varje individ går igenom allt som ska gås igenom, i ett numerärt förhållande av en lärare – trettio elever, det låter sig näppeligen göras va?

Men hur kan det komma sig att vi än idag sitter fast i ett skolsystem som verkar bygga på systemets förmåga att få igenom en majoritet elever med hyfsad kunskap? Varfor-har-vi-inte-designat-eVarför har vi inte designat ett lärandesystem som bygger på att varje individ har sin egen och alldeles unika resa? Där jag som lärande individ inte ska liknas vid en ensam båt på ett öde hav, utan någon annan i sikte, utan snarast som en av båtarna i en armada av båtar, där jag kan samverka och samspela (samsegla?) med alla runt omkring mig, men samtidigt är kapten i min egen båt. Där jag inte kan segla förbi mig själv, och inte heller halka efter mig själv, för jag är just precis där jag är, på min läranderesa. Ett system där de som kan hjälpa mig på vägen, lära mig just min båts nyckfullheter, styrkor och svagheter, inte samtidigt ska ta hand om tiotals/hundratals andra människor, utan har möjlighet att bistå mig så som jag behöver det?

Som tur är har jag inte fått något svar från sonens lärare, och skulle jag fått det, så hoppas jag att jag haft sinnesnärvaro nog att släppa det. Istället har han fokuserat på att bli frisk, och med lite tur så är det skolan som gäller för hans del imorgon. Det kryper lite i kroppen på honom nu efter en knapp vecka hemma, och han längtar till sina vänner.

*andas ut, och tänker att det nog ska gå bra för sonen, fast hans mamma är en kugge i maskineriet, men så påminns jag plötsligt om det absurda…*

Kenth nämnde det i De saknade eleverna, och jag har även samtalat med en förälder vars barn var sjuk och hemma från skolan en längre period. Om jag förstått det rätt, så kan en elev inte vara deltidssjukskriven nämligen. Antingen är man så sjuk att man är hemma/inlagd på sjukhus, eller så ska man gå i skola, 100%. För att använda Kenths ord, Inte tala om någon arbetsträning där inte, utan pang på rödbetan. Om detta stämmer, vilket jag tror det gör (men hoppas någon kan förmedla att det är uppåt väggarna missförstått av både mig och Kent och inte alls fungerar så här?): Hur kommer det sig att det vi inte anser vara ok för en vuxen, bedöms vara ok för våra barn och ungdomar?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?

Dålig förlorare

I kvällningen spelas det sockminton (badminton med hemmagjord boll av en socka och ett hårband) över klädstrecket på Gula Hönan.

20130710-201143.jpg

Det blir, än en gång, uppenbart att en i familjen är dålig förlorare. Allra mest tydligt är det i singel-sporter, i lagsportsammanhang märks det inte lika väl.

Funderar över vilken jobbig känsla det där är och undrar hur jag som förälder kan hjälpa/stötta.

Kommer inte eg på något. Mer än det vi gör. Spelar fair, inga läggmatcher här inte. Snackar om att inte vara så hård mot sig själv. Kramar om och låter känslan ebba ut av sig själv. Försöker föregå med gott exempel vid både vinster och förluster och skrattar bort båda med en klackspark, för det är så roligt att bara umgås. Och kanske än mer, försöker att bara leka och spela utan att tävla.

Kanske är det också så att det finns fler dåliga förlorare i familjen, som bara lärt sig dölja det bättre?

Men, det gör varken till eller från, tycker jag. Hur hanterar man dåliga förlorare? Har du något tips?