Besök på Lunds Waldorfskola

Idag har jag varit i Hardeberga, på Lunds Waldorfskola. Rektor Örjan Liebendörfer och jag har lärt känna varandra via Twitter, och äntligen blev det av med ett litet studiebesök ute på Waldorfskolan som ligger så vackert högt uppe på kullarna i Hardeberga, med utsikt över slätten. Efter att jag och Örjan först suttit och pratat en god stund, om Waldorfpedagogikens bakgrund och ursprung, dess tankar och syfte, gick vi en rundvandring på skolans område, som är sex hektar stort och sträcker sig från gamla byskolan till säteriet.

Lunds Waldorfskola

Lunds Waldorfskola i Hardeberga, på en stor tomt om sex hektar. Jag förälskade mig i lerfiguren. Och musiksalen ska vi inte tala om. Får jag bli student här? Snälla?

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp.  Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp. Och skolan har en trädgårdsmästare att ta hand om odlingarna.
Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast "Vi har just läst om Sköna Helena!".

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast ”Vi har just läst om Sköna Helena!”. Skolfamiljen hittade jag också på skolan, en av mina favorittidskrifter.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Efter två timmars rundvandring avslutar vi i kontoret bredvid fritidshemmet igen. Där sitter en äldre elev (nia?) som med ett lugnt och tryggt leende på läpparna berättade hur hen trivdes på skolan, och där gemenskapen med alla, över åldrar, stack ut som något särdeles unikt för skolan. Jag var nyfiken på om hen gått här hela livet, men så var inte fallet, så det fanns att jämföra med.

Här skulle jag trivas. Ja, jag trivdes helt enkelt, inget snack om saken. Örjan berättade att många elever kommer hit lite som en sista utväg, då de inte hittat skolgång som passat dem inom ramen för det kommunala och andra friskolor. Men här, här landar många. Och det kan jag förstå. Det är lokaler och miljöer som bjuder in till att landa. Därmed inte sagt att det skulle passa alla, för det tror jag inte. Men mig hade det nog passat som hand i handske, och det är skönt. Det ger en viss ro att hitta ställen där jag känner mig ganska naturligt hemma. Så jag vill säga varmt tack till alla som jag stötte på idag. Jag är allt lite avundsglad på er, det ska ni veta!

För mig som är ganska fascinerad av skolsystemet i det stora hela var det verkligen intressant med ett litet litet smakprov på en verksamhet som lite grann är som ett parallellt skolsystem, inom ramen för det ”ordinarie”. Jag frågade Örjan hur han ser på Waldorfpedagogiken i förhållande till LGR11 och det visade sig att han hade en teckning på ett blädderblock på sitt kontor, som handlade om just det. Visade sig att vi hade en ganska likartad syn på det där. Här har jag tagit mig friheten att återskapa den bilden:

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Det är inte utan att jag undrar varför inte fler skolor i Sverige drar nytta av friheten som faktiskt finns i LGR11 inom ramen för det befintliga skolsystemet?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?

Systemfel!

Sydsvenskan publicerade en artikel med en uppmaning från OECD till varje lärare att ta saken i egna händer och göra skillnad. Och ja – varje enskild individ gör skillnad – eller skulle kunna göra skillnad!

Systemfel

Absolut är det så! Vänta inte på någon annan utan gör det du kan MEN samtidigt är det ett grovt systemfel i svenskt skolsystem som måste lyftas upp. Och det kan INTE uppvägas av fantastiska pedagoger i klassrum och på fritidshem osv, för det finns personal som inte förmår göra så stor skillnad som de hade kunnat gjort i ett bättre skolsystem.

Så det behövs BÅDE arbetas på individnivå och systemnivå. Allt annat är nys och närmast strutsbeteende! Som tur är finns det individer som brinner för båda dessa nivåer, och de hittar andra som brinner för samma sak, på samma nivå. Och ur detta kommer det bra saker, saker som gör skillnad både på individ- och på systemnivå.

För var finns likvärdigheten om vi nöjer oss med att de som arbetar inom någon form av skolsystemet (från förskola och uppåt) som har förmåga att verkligen göra skillnad ska göra det? Vad händer med eleverna som inte har tur i lärarlotteriet och får en av dessa fantastiska pedagoger?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren

Knopp vs kropp

Sir Ken Robinson skriver i Out of our minds:

The academic life tends to deny the rest of the body.

Knopp och kropp hänger samman, går inte att separera och behöver utvecklas i nära samspel. Tyvärr har vi ett skolsystem som sätter skrämmande lite fokus på den fysiska utvecklingen. Barnverkets genomlysningsgrupp landade i liknande slutsatser och Lennart Bladh har skrivit klokt om det, ur hans perspektiv som idrottslärare.

Därför kan jag bli lite matt av utspel som Jan Björklunds senaste. Han önskar fokus på bättre skolgårdar. Och det är ju guld! Tills jag läste hans anledning….

– Jag tycker man ska ha en skolgård, åtminstone då eleverna fortafarande är barn. Det är rätt viktigt att de på rasterna kan komma ut och springa av sig och leka. Det är en förutsättning för att man sedan ska klara av att sitta still på lektionen, säger Jan Björklund.

På ett bräde dissar han hur rast, lek och rörelse bidrar till och tom kan vara enormt lärande.

För varför i allsindar skulle små barn behöva röra sig mer än större? Och varför ska alla elever sitta still på lektionerna?! Det finns säkert några som lärt sig lära sig stillasittande men lika säkert finns motsatsen också.

20130522-193958.jpg

Knopp versus kropp är ett tankesätt som inte gagnar oss. Det är inte en kamp dem emellan. Vi behöver tänka knopp och knopp, i balans!

Hur och var lär du dig bäst?

Var gömmer sig guldkornen?

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?

Bortvald

Minns ni att jag fick ett bokpaket med posten, från Qoola Qvinnor? Jag satte igång att läsa jag. Boken heter Bortvald och är skriven av Helen Lindell.

Innehållet gjorde mig mest förbannad, för det är inte ok att behandla någon som bokens huvudperson Marlen blir behandlad. Eftersom boken är ”baserad på verkliga händelser” så kryper det lite extra i mig, för det är liksom inte en eller två saker som går snett för Marlen, utan gång efter gång får hon käftsmällar av livet och de individer i hennes närhet som borde göra allt för att stödja henne. Huvaligen. Det ska inte vara så där. Därför hoppas jag att det är som i boken Shantaram av Gregory David Roberts, som också baserats på verkliga händelser. Där har författaren kryddat lite extra för att det ska bli spännande läsning av det. Jag hoppas som sagt att det är så här med. Men något inom mig säger att det är ganska nära verkligheten det som beskrivs här, vilket är Marlens under drygt 20 år från födsel och framåt.

Jag är på flera sätt engagerad i att få tillstånd ett paradigmskifte inom skolsystem och samhälle. T ex som aktiv medlem i Barnverket, en rikstäckande förening av föräldrar och engagerade vuxna som arbetar för att barn ska ha det bra på förskola, skola och fritids. I Marlens värld fallerar inte bara skolsystemet, utan hela vuxenvärlden sviker henne, gång efter annan. Det kan bara inte fortgå på detta viset längre – vi kan inte ha en samhällsordning som bygger på att förminska och förnedra människor. Det har vi inte råd med! Istället behöver vi göra nödvändiga förändringar så vi slutar med detta enorma resursslöseri, inte minst av mänsklig potential.

en skatt vid regnbågens slutFram för ett mänskligt skolsystem och samhälle, där individer inte trampas på och nedvärderas som Marlen. Ett samhälle där människor inser och känner sitt eget människovärde, så de inte accepterar att behandlas så illa som Marlen.
Bortvald är den första delen av två, och jag ser med förväntan fram emot att få läsa del två. Där hoppas jag att de småglimtar av stärkt självkänsla och -insikt som förekommer i slutet av del ett, får blomma ut ordentligt. Kanske hittar Marlen skatten vid slutet av regnbågen – låt oss hoppas det!

Jag skulle vilja skicka boken vidare – är det någon här som vill läsa den och som motprestation kan tänka sig att skriva en bok-recension av Bortvald på sin egen blogg? (Eller på t ex Facebook, om du inte har en blogg.) Skriv en kommentar nedan, så kontaktar jag dig, och lägger därefter boken på brevlådan. Du kanske blir inspirerad att skicka boken vidare i din tur!

Tillägg: Boken har nu fått nytt hem på Husiebiblioteket i Malmö.