Vad är syftet med…?

26 november 2012 publicerade jag ett inlägg om syfte. Jag tar min utgångspunkt i det inlägget så ser jag vad det blir för nytillkomna tankar.

Jag har länkat till originalinlägget ett antal gånger – framför allt på Twitter – sedan det publicerades, då syfte är ett ämne som återkommer, gång efter annan. Och det gläder mig. För syfte är viktigt. Syfte förtjänar reflektion och dialog, enskilt och i grupp. Jag funderar själv mycket kring det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

#skolvåren har tillkommit för att lyfta upp just detta – vad det egentliga syftet med skolan är? Varför finns skolan? För vem finns den? För elevernas skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad?

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Vad är syftet med… ? (Fyll i slutklämmen själv.)

Ut och humla idag!

Ingela Netz la upp en tweet igår om att agera som en humla:

20130427-100203.jpg

Jag kunde inte hålla mig från att svara:

20130427-100218.jpg

Och där tog konversationen fart:

20130427-100235.jpg

20130427-100254.jpg

20130427-100312.jpgJag gläds åt att verbet humla nu sprids, för det är ett härligt koncept tycker jag. Det var på Graniten Engineering som jag, under en tänkolog-utbildning, myntade begreppet och vi spånade vilt på betydelsen. Vi arbetade med kulturskapande, vilket var oerhört inspirerande. Vi landade ungefär i detta:

Att humla, dvs att gå från person till person, nyfiket fråga och lyssna till vederbörandes kunskaper och klokskaper, dela med mig av lite av mina egna dito, och sedan humla vidare (dvs förflytta mig), till nästa person, som jag då kan pollinera både med mina egna kunskaper, men även med det jag snappat upp från de jag redan humlat hos.

Ju mer jag humlar, desto mer kan jag bidra med, jmf pollinera. För ett företag med kontor på flera platser är det viktigt att uppmuntra humlandet mellan kontoren, så att alla har en bra koll över vilka kompetenser som verkligen finns tillgängliga. Själv var jag en något udda fågel på Graniten. Som projektledare och valideringsingenjör från läkemedelsbranschen, i denna kompetenta skara av mekanikkonstruktörer, automations- och testingenjörer med stor erfarenhet från livsmedelsbranschen, var humlandet väsentligt för att fler skulle förstå vad jag kunde bidra med till helheten.

Jag betecknar mig gärna som humlanist, och jag skulle tro att vi åtminstone är tre; jag, Ingela och Ann-Gerd! Hoppas att fler anammar detta, för nog är det ett roligt begrepp? Och detta är ju, som vi diskuterar ovan, något som definitivt är relevant inom och mellan alla branscher och skikt i samhället.

Att humla – slå det an en sträng i dig? Kan du se att du kan bidra med värdefulla pollenkorn, för att fortsätta liknelsen, varhelst du går?

Tack Barnverket!

Så, då var min tid som ledamot i Barnverkets samordningsgrupp till ända. Det har varit ett år som spelat stor roll i min utveckling. Jag har lärt mig massvis, lärt känna många enormt kunniga människor, fått uppleva Almedalen och börjat twittra på allvar. Utan mina erfarenheter från Barnverket hade kanske inte #skolvåren uppstått, åtminstone inte katalyserad av mig.

20130421-215148.jpgUnder det gångna året har jag arbetat väldigt tätt tillsammans med Martin Fredin, som varit ordförande i Barnverket ett par år, men som även han nu lämnar samordningsgruppen. Jag har dock sådan tur att vi, förutom Barnverksengagemanget, även är Drömfabrikskollegor. Dessutom hakar han på till afk i Varberg med #skolvåren.

Jag säger tur eftersom Martin ger mig tankespjärn. Jag kommer vidare i mina egna tankar och i min förståelse av världen, genom att klättra på hans tankar och funderingar. Det är mig ovärderligt!

Barnverket har idag fått en uppdaterad plattform och en ny samordningsgrupp, och det är glädjande att de är så många med enorm kunskap och en stor spännvidd. Det ger hopp för framtiden och jag ser fram emot vad som komma skall! Mitt engagemang slutar inte helt, jag kommer fortsätta vara Barnverkare, och blev dessutom, i sällskap med Martin och ytterligare en engagerad själ, utsedd till valberedning.

20130421-080641.jpgHur känner du när du avslutar ett engagemang och går vidare? Är det melankoli över det som varit eller nyfikenhet för det som komma skall som överväger?

Värdegrund vad döljer du?

Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Värdegrund av Henry Bronett

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!

För-kraft vs Mot-kraft

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

20130402-105729.jpg

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

Våga kasta loss

Fick en uppgift igår som består i att beskriva ett drömscenario, ur min personliga synvinkel. Ska bli roligt att kasta mig över uppgiften, men också utmanande eftersom jag har så mycket jag tycker och tänker i frågan.

En av de svåraste sakerna med denna uppgift är att kasta loss från det som finns idag. Strukturen. Systemet. Reglerna – både de uttalade och outtalade. Organisationen. Utövandet. Allt som sitter i väggarna. Alla förutfattade meningar.

Och häri ligger verkligen utmaningen. Att ifrågasätta det som är – för att försöka komma till kärnan av det hela. Att våga leka fritt i mitt huvud, i tanken och på papper. Kanske utan att jag har en aning om hur det är görbart i verkligheten. Just dit ska jag! Det är så jag utmanar på riktigt!

För att hitta essensen i mina tankar och idéer, behöver jag både känna mig själv väl, och vara villig att stretcha mina egna uppfattningar. Att ta mig till yttersta kanten av min egen förmåga att tänka fritt, det är dit jag ska.

Most of us won’t let ourselves believe something can happen unless we can see ahead of time how all the pieces are going to fit together. – Lynn Grabhorn

Jag möter detta argument dagligen. Människor som frågar hur min vision ska kunna förverkligas. Och jag svarar att jag har idéer men inget färdigt recept än. Och jag vill faktiskt inte ha det heller, för visionen, eller syftet, måste bli tydligare först. Måste först veta vad det är som ska byggas innan vi tillsammans bestämmer utseende på huset. Det kanske inte ens ska bli ett hus, vad vet väl vi!

Sia in i framtidenMen bara för att jag idag inte har en susning om hur någonting ska kunna åstadkommas betyder ju inte att jag inte åtminstone ska tänka tanken!

Idag ska jag tydliggöra min bild av framtiden, som för enkelhetens skull sätts till 2020. Till min hjälp tar jag en liten visualiseringsövning (dagens bonusinlägg). Jag ska beskriva ett framtida drömscenario, där jag försöker att inte begränsa mig utifrån mina 2013-kunskaper, eftersom jag helt saknar faktiska 2020-kunskaper och erfarenheter. Men jag kan beskriva ett 2020 i känslor. Och den bilden kan jag försöka rita lite tydligare. Faran med det är att jag begränsar min bild av framtiden, och det är jag försiktig med att göra. Men lite tydligare, det kan jag göra den. Och det ska jag göra.

Vad har du för bild av framtiden? Vilken känsla vill du omge dig med 2020?

Rädslorna

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

Flippen

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

teaching is not telling

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?

Komplement

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Vårsolen strålar och visar vägen

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

3S

Normalt snackar man ju 5S, som är ett tänk för att hålla ordning och reda på en arbetsplats. 5S är en stor del av LEAN. Jag har just avslutat en 2 dagars kurs i Kvalitets- och miljösystem som jag håller på en yrkeshögskola, och där är 5S och LEAN två viktiga komponenter.

Men jag skrev just 3S, högst medvetet. Har laddat ner gamla Skolministeriet-program från UR i min telefon (finns även som podcast) och häromdagen lyssnade jag till programmet från den 16 mars 2010, ämne Genuspedagogerna. Intressant och tankeväckande överlag. Inte minst reportaget från en skolgård, som gjorde att mina ögon var extra nyfikna när jag följde med minstingen till skolan en förmiddag. I stort stämde reportagets beskrivning in på mina egna synintryck på sonens skola. Inte fullt ut, som tur är, men i stort.

Det som verkligen gjorde att jag hajade till var dock avslutningen där Kajsa Svaleryd, jämställdhetsstrategi i Gävle kommun sa:

”I allt förändringsarbete krävs styrning, stöd och störning för att en förändring ska komma till.” – Kajsa Svaleryd

Och jag tänkte: JA, där satt den! Som förändringsagent är det precis dessa processer som jag måste arbeta med. Så från och med nu ska jag använda 3S som står för styrning, stöd och störning, jämte de vanliga 5S (sortera, systematisera, städa, standardisera, sköta om).

Musse Pigg domderar

Jag brinner för #Skolvåren, som jag tror kan fylla en stor funktion vad gäller att skapa en hållbar lärande framtid. Och det förhoppningsvis riktigt riktigt snabbt, så alla barn och ungdomar som befinner sig i dagens skolsystem också får del av det.

Anser du att #skolvåren ska ägna sig mest åt styrning, stöd eller störning?
Dela gärna med dig av dina tankar, så att vi tillsammans kan samskapa både #Skolvåren och framtiden!