Ansvar

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Målgång tredje året i rad – #blogg100

Där är jag i hamn – hundra(ett faktiskt, glömde mig och bloggade två gånger en dag, fast jag normalt bara bloggar en gång/dag) blogginlägg senare på lika många dagar utgör slutet på årets resa av #blogg100.

Första året var det en utmaning. Ojoj, som jag slet. Från att ha bloggat cirka 10-15 inlägg på ett knappt halvår, till att blogga dagligen. En pärs. Åtminstone första månaden kanske, för sen vande jag mig, hittade rutinen, fick upp ögonen för en massa intressanta saker att skriva om. Så är det fortfarande, att jag tycker det finns massa intressanta saker att skriva om. Faktiskt så många att jag samlar på dem i min Evernote under taggen #bloggidé. Ofta sätter jag mig ner utan att egentligen ha en plan för dagens skrivande, men det brukar vakna något inom mig, och ett tu tre finns det ett inlägg att publicera. Andra gånger sätter jag mig ned med en tanke som sedan utvecklas sig själv ner på pränt på något vis, nästan som kommer det genom mig snarare än av mig. Och någon enstaka gång är det stillestånd. Då är Evernote-arkivet guld att ha, och så löser det sig ändå liksom.

BoldomaticPost_Jag-tycker-om-att-skriva-ned-tAndra året var mindre av en press, eftersom jag med några få undantag faktiskt då hade bloggat dagligdags sedan första #blogg100-utmaningen. Likaså i år, där det bara rullar på. Men på ett bra sätt. Jag tycker om att skriva ned tankar och funderingar, jag upptäcker saker om mig själv och världen under de här stunderna vid tangentbordet. Och igår publicerade jag mitt niohundrade blogginlägg. Om man betänker bloggfrekvensen jag hade innan jag upptäckte #blogg100 år 2013 så hade det talet kanske, möjligen, eventuellt, legat runt 50-100 inlägg vid detta laget.

Nu är det inte 900 mästerverk som jag publicerat, men det finns några inlägg som jag tycker är riktigt fina, vissa som slagit an en sträng hos många läsare, och ett par stycken som jag gläder mig alldeles extra åt.

Under årets #blogg100 är de tre mest lästa inläggen på min blogg alla direkt relaterade till skolan. Och det är på sätt och vis roligt, eftersom jag bryr mig ofantligt mycket om skolan, brinner för skolutveckling, och har mycket tankar i fråga om lärande. Samtidigt som jag skulle bli väldigt glad om vissa av inläggen som inte direkt kopplar till skolan lästes av just skolfolk, för det finns mycket att fundera över som knyter an till skola och lärande, om än inte direkt uttalat.

Det allra mest lästa inlägget handlar om mitt besök på Lunds Waldorf-skola. Därefter mina tankar om en lärares vardag, skrivet som en reflektion kring alla de skolmänniskor som jag kommit väldigt nära under årens lopp. Och sist, men definitivt inte minst, inlägget om Barn i Behovs oerhört viktiga föreläsning från Anhörigriksdagen i Varberg i maj.

Tack för denna resan #blogg100 – kanske ses vi 2016 igen?

När stödet i skolan brister

#anhörigriksdagen i Varberg deltog Barn i Behov och gjorde stort intryck på alla deltagare. Jag träffade Cilla och Jessica som anhörigriksdagens första dag höll ett föredrag. Ett föredrag som ruskade om och ledde till en strid kö till BiBs monter där de som var intresserade kunde kolla hur just deras egna kommuner stod sig i den datainsamling som Cilla skapat under idogt och ihärdigt arbete. Helt sanslöst egentligen att hon tagit fram ett material baserat på data som de flesta av kommunerna inte ens kunde svara på rakt av, utan fick sätta folk på att leta fram siffror och fakta i rapporter och system.

Och bäst av allt så filmades föredraget så du kan titta på det du med:

Om du tvekar på om det är värt dryga 35 minuter av ditt liv så kan du ju lyssna till vad Mikael 6 år säger:

Jag står här i korridoren för jag förstör för hela klassen.

Vi kan inte ha det så här längre, eller hur?

Labba med Beppe

Benjamin ”Beppe” Singer har skrivit två böcker om sina 40 favoritexperiment, Labba i förskolan samt Labba i skolan, upptäckte jag då det kom ett tjockt kuvert adresserat till mig och #skolvåren, med hälsning från Beppe och förlaget:

Beppe labbar i skolan

Labba med Beppe i förskolan

Böckerna ser väldigt fina ut, med tydligt beskrivna experiment, med koppling till läroplan angiven. De känns på alla sätt och vis oerhört inbjudande. Skänker dem vidare till Fröken Ann som med iver har tänkt utforska världen tillsammans med sina elever. För det är verkligen det som Beppe bjuder upp till – nyfikenhet och upptäckarlusta. Och det, mina vänner, kan vi helt enkelt inte få för mycket av, eller hur?

Det mystiska vykortet

Satt i New York och skrev vykort och slogs av att jag ville skicka ett fint vykort till min sons klass, 3B, på Risebergaskolan i Malmö. Hade köpt ett fint vykort i MOMA-butiken som jag tyckte passade fint. Ville dock inte avslöja vem jag var, utan skrev ett lite kryptiskt meddelande:

20140530-161853-58733368.jpg

20140530-161853-58733583.jpg

Ska bli spännande att se om Mr B kommer hem och berättar om det mystiska vykortet, jag vågar åtminstone inte publicera detta inlägg innan jag är säker på att kortet kommit fram så de hunnit klura lite grann.

Och så blev det, det är ju nu två och en halv månad sedan min NY-resa, och mycket riktigt kom Mr B hem en dag i sällskap av en kompis, och frågade med lite spets i rösten ”Mamma, det måste ha varit du som skickat vykort till vår klass?”. 🙂

Undrar hur många vykort klasser får förresten – vore inte det ett himla roligt sätt att knyta världen och familjerna lite närmare skolan så säg? Är det någon mer som skickat vykort till sina barns klasser?

Panik i skolpolitik

Förra veckan fick jag en present av 20130904-165458.jpgJohn Steinberg, en av skolvisionärerna i Skolvision 2013. Boken Panik i skolpolitik är en liten men naggande god summering av läget i svenskt skolsystem idag och samtidigt konkret med förslag på vad John anser bör göras i detta läget.

Bäst av allt gillar jag hans slutsats att det inte handlar om att göra mer, lägga på ännu mer arbetsuppgifter och pålagor. Snarast handlar det om att skala bort. Gå till botten med vad skolans och lärarens uppdrag är, och hålla fokus där.

Det finns många små godbitar i boktexten och jag delger här ett par stycken:

Debatten borde handla om hur vi kan kvalitetsutveckla flera platser för lärande – skapa ett lärande samhälle.

… försök att förstå hur det ens är möjligt för alla människor att uppnå samma mål.

Skickliga lärare, handledare och mentorer behövs mera än någonsin!

Vägen framåt går via att kvalitetsutveckla skolan och samtidigt arbeta för ett samhälle där livslångt lärande underlättas på alla plan.

Jag drömmer om och arbetar för att skapa ett hållbart lärande samhälle, och det gör mig därför glad att stöta på fler som gör detsamma.

Hakar du på?

Vad är syftet med…?

26 november 2012 publicerade jag ett inlägg om syfte. Jag tar min utgångspunkt i det inlägget så ser jag vad det blir för nytillkomna tankar.

Jag har länkat till originalinlägget ett antal gånger – framför allt på Twitter – sedan det publicerades, då syfte är ett ämne som återkommer, gång efter annan. Och det gläder mig. För syfte är viktigt. Syfte förtjänar reflektion och dialog, enskilt och i grupp. Jag funderar själv mycket kring det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

#skolvåren har tillkommit för att lyfta upp just detta – vad det egentliga syftet med skolan är? Varför finns skolan? För vem finns den? För elevernas skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad?

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Vad är syftet med… ? (Fyll i slutklämmen själv.)