Tagen som gisslan?

Det vore så lätt.
Igår. Idag. Troligen imorgon med.
Att drunkna i det moras av hat, illvilja, missunnsamhet, misstänksamhet, rädsla, fördomar och våld som är överallt, runtomkring mig.
Varhelst jag ser, varhelst jag läser, varhelst jag går… Omringad.

Så enkelt det vore att låta mig tas som gisslan av detta.
Av hatet. Våldet. Rädslan.

Att dela vidare.
Att läsa, förfasas, fördöma.
Fastna i dramaträsket.

Det gör jag. Ibland. Minimerar mängden ilska, hat, missunnsamhet jag sprider vidare.

Att säga ”Det räcker nu!”.
Att skriva #inteerkvinna och lägga upp ett foto av mig själv på Facebook.
Att hålla Förintelsen i åminnelse och högt och innerligt ropa ut ”Aldrig mer!”.

Jag gör allt det där också. Ibland. Markerar, säger ifrån, tar ställning.

Till vilken nytta? Gör det skillnad? Leder det till det jag önskar se mer av?kärlekHjärnan fungerar så att det som vi lägger fokus på, det vi uppmärksammar och ständigt återkommer till, det uppfattar hjärnan som viktigt. För mig är kärlek, medmänsklighet, generositet, omsorg och respekt, värme, glädje, livslust och en tro på välviljan viktigt. Så vad föder jag min hjärna med? Vilken kosthållning har jag, på det mentala planet? Vilken mental kost bjuder jag mig själv och min omgivning på? Väljer jag hatet eller kärleken, rädslan eller medmänskligheten, misstron eller förtröstan?

Medmänskligheten flödar!

Jag är God Man (Kvinna!) och som sådan har jag numera kontakt med personer jag aldrig tidigare stött på, som arbetar på myndigheter jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Utan att jag riktigt satt ord på det hade jag, innan jag blev godkänd som God Man, en farhåga att jag skulle stöta på paragrafryttare, individer som inte såg människan bakom Migrationsverkets dossiernummer, människor som gett efter för frustrationen av att arbeta inom ett system som definitivt inte är skapt för den situation vi står i just nu, som gått vilse i byråkratins labyrintgångar och tappat sikte om det som var anledningen till att man en gång i tiden valde att arbeta med människor.

Jag inser det nu, nu när jag, efter en veckas intensivt kommunicerande med myndighetsanställda på socialtjänst, migrationsverk och skolansvariga, känner mig trygg i dess motsats. Jag har möts av sådan värme, sådan medmänsklighet, sådan välvilja, gentemot mitt Gode Barn, att ögonen tåras. Klumpen i halsen växer, gråten närmar sig, för att medmänskligheten finns och frodas. Trots den tuffa situation som så många arbetar inom, trots det till synes omöjliga att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit, i hopp om ett bättre liv, i hopp om en framtid.

Har ett Gott Barn som hamnat i kläm i systemet, just pga den orimliga situation som vissa kommuner ställts inför, då de tagit en alltför stor del av ansvaret att ge asylsökande allt de behöver för att kunna skapa sig en framtid i ett nytt land. Har förberett mig för att fajtas för hens skull, för att säkra att hen inte ska drabbas hårt av det som hänt, men icke. Hittills har jag inte behövs fajtas alls, utan verkligen dess motsats. Personer som gör mer än de behöver, mer än deras befattning kräver, har lugnat min oro, har fått mig att tro att det mycket väl kan gå vägen, att det som behöver ske faktiskt kan komma att ske. Insikten att jag inte är den enda som vill att det ska gå bra för mitt Gode Barn, att andra också ser vad som är bäst för hen och gör allt i sin makt för att vi ska kunna åstadkomma detta.

Stilla mitt hjärta. Gläds åt det du möts av!

stjärnorVärmen. Omsorgen. Humorn. Möten med människan bortom titeln; socialsekreterare, boendeansvarig, introduktionsprogramsansvarig, handläggare, boendepersonal, kontaktperson. Ni lyser som stjärnor på en mörk himmel och ni är många. Så många att ni lyser upp vägen framför mig, vägen som ger mitt Gode Barn möjlighet till en bra framtid, till meningsfylld sysselsättning och lärande.

För vet du? Medmänskligheten flödar! Den är överallt.

I dessa tider av fasansfulla nyhetsrubriker, ökande rasism och främlingsfientlighet, motsättningar inom och utom landet, kvinno- och näthat som tar idel nya och än mer avskyvärda vägar, så flödar medmänskligheten starkare. Den finns där. I större omfattning än dess motsats.

Kanske det svåraste just nu är att upptäcka den, att våga se att den finns där i rikligt mått?

Det vänder. Nu.

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?

Ett gott hjärta ursäktar inget

Uppfattar mig själv med att tänka ”Jamen, jag vet ju att hen har ett gott hjärta, innerst inne” när jag ser bekanta dela rasistiska och/eller sexistiska bilder, länkar, texter på (först och främst) Facebook.

Kommer jag på mig själv.
Känner mig påkommen till och med, av ett flertal anledningar.
Till exempel dessa:

  • Jag har hyfsat lätt att undvika att kliva in i dömandet. Tankar som ”Jamen hen e ju bara dum i skallen, fattar inte bättre” och dylikt, dyker sällan upp hos mig. För jag vet att hen inte är dum i skallen.
  • Däremot så har jag svårare att undvika att hitta på en ursäkt för hens beteende, vill ha en förklaring, vill bortförklara tom. ”Jamen, hen har ju ett gott hjärta, egentligen.” Gud så tamt. Varför behöver jag hitta en förklaring till hens beteende och tankar? Varför är det viktigt för mig med en bortförklaring? Något som gör att jag kan sätta en etikett på beteendet, som om det därmed vore enklare att förstå, att fördra?
  • Har jag hamnat i något slags medberoende? Tankarna går till berättelser jag hört om alkoholiserade män som slår sina hustrur och andra situationer av medberoende.
    Hen är snäll innerst inne, faktiskt.
    Hen menar inte att slå mig, faktiskt!
    Jag vet att hen älskar mig, faktiskt.
    Hen mobbar bara för att hen själv blev utsatt som barn, hen menar inget illa, egentligen.

Och så landar jag i följande:

svart hjärtaVilken j-a dålig ursäkt ”ett gott hjärta innerst inne” är.

Det ursäktar ingenting. Det är en flykt. En utväg, från att se, och stå för, det som jag upplever i stunden, nämligen:

Jag tycker inte det är ok. Jag vill inte leva i en värld av vi mot dem, av rasistiska, sexistiska, fascistiska strömningar, ja, jag vill bli kvitt alla -istiska strömningar!

Jag har, i varje stund, ett val. Jag kan välja att späda på hat, förakt och -ismer. Eller så kan jag välja något annat. Vänlighet. Medmänsklighet. Kärlek och samförstånd. 

Och vet du. Det är där jag snubblar. Ett av de krux jag står inför är att jag inte vet hur jag bemöter någon som delar rasistiska bilder, länkar, texter. Vad ska jag göra? Ignorera? Hur vänligt är det? Dölja/Blockera/Säga upp bekantskapen? Är det medmänskligt så säg? Ge svar på tal? Hur gör jag det utifrån kärlek?

Hur gör jag för att välja vänlighet, medmänsklighet, kärlek och samförstånd när jag ser något som är o-vänligt, o-medmänskligt, icke-kärleksfullt och definitivt o-samförståndigt?

Och så faller sista kulissen.
Påkommen. Av mig själv. Igen.
*ridå*
Icke-dömande, jo men tjena. Jag dömer ju så det stänker om det! Och hur bidrar det till samförstånd?

*Faller hårt. Rycker sen upp mig en smula för om inget annat så är det jag tänker och upplever just nu väldigt mänskligt, och garanterat inte unikt för mig… hoppas jag!*

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Där skulle inlägget publicerats. Med den frågan som slutpunkt. Jag hade nämligen tidssatt inlägget för publikation den 5 september 2015. Men jag gjorde inlägget till utkast igen, för jag velade i huruvida det var rätt läge för publikation, eller ej.velade

Men så såg jag Karin Adelskölds tweet, och insåg att jo, det är läge. Det är en fråga att fundera över. Och jag är inte den enda som funderar. Artikeln om hur kollegan blir ett internettroll som jag läste i helgen gav mig dessutom ännu mer vatten på min kvarn.

(Märk väl – begreppet trollande börjar missbrukas, allt som sker i syfte att hota och hata på nätet är inte synonymt med trollande, som är en mycket specifik typ av handling utfört av internettroll. Och jag vill inte påstå att de som väckte denna min fundering från början är troll.)

Därför kommer den så, frågan som jag inte har något riktigt bra svar på (och kanske det är för det inte finns ett sätt att agera? Behöver jag ta ställning i varje enskild situation? Fast nog kan jag väl hitta en grundläggande strategi att följa, som jag dock kan avvika från, om jag bedömer att ett annat agerande vore på sin plats?):

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Vända ryggen till eller möta blicken?

Sonen som följde med till vallokalen igår är hemma från skolan idag. Han frågade nyss ”Mamma, vem vann igår?”, så jag plockade fram @jacobmollstam:s valgrafik som jag såg på Twitter i morse.

Twitter och Facebook är fyllt av tankar kring valresultatet, om antal röstande, om fördelningen, om uppgångar och nedgångar för olika partier och trender som är mer eller mindre tydliga.

Att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige och att liknande partier gör detsamma i stora delar av Europa tycker jag är riktigt ledsamt. Men jag tror inte vi vinner så mycket på att vända ryggen till. Jag tror mer på att möta blicken. Att mötas, att samtala, att vara nyfiken och öppen för att våga föra ett samtal. Det kan vara ett tufft samtal, ett jobbigt samtal, och säkert på många sätt ett frustrerande samtal. Men jag tror det behöver föras. Jag tror vi behöver nå in i varandras hjärtan, fånga den samhörigheten som vi alla är en del av, oavsett om vi vill det eller ej. Jag tror dessa samtal gör sig allra bäst i köttvärlden, så gå en promenad, bjud på en fika, ta en lunch, eller byt några ord vid busshållplatsen med en annan människa. Bjud upp till dans. Lär dig något av och om denna medmänniska och försök förmedla dina egna tankar kring samhället, medmänsklighet och framtid.

20140526-122651-44811998.jpg

Jag tror på en hållbar lärande framtid. Jag jobbar på att skapa den framtiden varje dag. Jag tror på kärlek, att kärlek handlar om möten, och att det är en bra väg till den hållbara lärande framtid jag drömmer om.

Vad tror du på? Och kantas vägen dit av att vända ryggen till eller genom att möta blicken?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren