Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål!

Igårkväll slog det mig, precis när jag var i färd med att släcka sänglampan och knoppa in: Förväntan och förhoppning hänger ju ihop med att räcka fram sitt väsens skål, som Dag Hammarskjöld uttryckte det!
För att inte glömma bort tanketråden klottrade jag hastigt (och oläsligt) ned det på en liten postit-lapp, som jag nu sitter här och betraktar. Bara det faktum att jag skrev ned tanketråden gör att jag inte behöver tyda kråkfötterna, för jag minns vad det var jag tänkte.

Så här lyder raderna (så vackra!), skrivna av Dag Hammarskjöld:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Förväntan är, för mig, att räcka fram skålen i visshet om vad jag vill att den ska fyllas med. Om den inte fylls med det jag vill att den ska fyllas med, så hamnar jag på minus. Jag har redan bestämt mig, så oavsett om jag räcker fram den tom, så är jag ”inte tom” i relation till vad jag vill ha i retur.

Förhoppning är däremot dess raka motsats. Förhoppning är att, precis som Hammarskjöld skriver, räcka fram skålen tom – nyfiken, pirrigt bubblig. Lyckligt ovetande om vad den kommer att fyllas med, och därmed öppen för vad det än månde bli (om något alls, vem vet!).

#blogg100 – Att förbli öppen.

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Vid gränsen av det oerhörda.

Trött i rutan. Har skrivit skrivit skrivit i flera dagar för att någorlunda möta en deadline, och hjärnan dunkar. Den har gått på högvarv och inte riktigt hunnit svalna mellan varven. Nu har jag lagt ned pennan för dagen, bortsett från det faktum att jag ska få ur mig en bloggtext vill säga. Så jag bläddrar i utkasten jag har, inget som riktigt lockar. Bläddrar vidare i Evernote, där jag samlat foto ur stycken och meningar ur böckerna jag lämnat tillbaka till biblioteket. Och där. Där, bland dryga sextio andra foton från just denna bok, som jag redan skrivit otaliga inlägg om/ur/från, där dyker den upp.

Dikten, av Dag Hammarskjöld, som så väl även kopplar till det jag skrivit om. Människor på flykt, som omtumlade, traumatiserade och härjade, landar in i detta land så väsensskilt från den kulturella kontext de känner som sin egen.

Nu. Sedan jag övervunnit rädslan – för de andra, för mig själv, för mörkret därunder:
vid gränsen av det oerhörda.
Här slutar det kända. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet.
Här renas längtan till öppenhet: var handling beredelse, vart val ett ja till det okända.
Hindrad av ytlivets plikter att böja mig över djupet men i dem långsamt rustad att formande stiga ned i kaos varur den vita skogsstjärnans doft bär löftet om en ny samhörighet.
Vid gränsen —

Tänk själv.
Att tvingas fly, kanske endast med kläderna på din kropp, jäktad, jagad, på väg, mot nånting, men vad?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 30 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Ge oss själva.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Så skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken, och ger, gång på gång, uttryck för en skriande ensamhet. I saknaden av det som inte blev hör jag något liknande. Och min föresats att inte fortsätta leva så, leva ett liv där jag inte ger mig själv. Ger av mig själv. Ger till mig själv.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Om du är lik mig, så känner du igen dig i detta. I rädslan, ångesten, oron, över att inte vara nog, tillräcklig, duga. Domaren bor inom mig, bödeln som med yxans hugg sänker mig, redan innan jag gett mig själv en chans.

Tankarna, som väcker de känslorna, finns där.
Men måste jag tro dem?
Gagnar de mig?
Hur gör de världen bättre?
Väcker de mitt bättre jag till liv, eller dödar de effektivt varje tillstymmelse till det?

Nog!
Det är nog nu, vi behöver – jag behöver! – ge oss själva, ge mig själv.

För där. Där finns livet. I att ge oss själva, och därmed ge möjlighet till det som vill bli till. I mellanrummet, mellan dig och mig, när vi ger oss själva, ligger potentialen och bara väntar. På sin chans. Chansen att gnistra till, skapa liv, ett jagduvi som kan berika och begära, som kan dansa och drömma, som kan konversera och kreera. Älska och älskas.

Vad händer om vi istället ger – oss själva? Vad blir möjligt då?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 28 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Tankesnurr

Twitter fullkomligt självantände under sista timmarna av #skolvåren #afkHuddinge igår den 15 februari – och det har satt igång ett tankesnurr utan like i mitt inre. Det snurrar så mycket att jag inte kan samla tankarna just nu. Så därför kommer här en dikt kom till mig i rättan stund. Synkroniciteten, den är fin den. Så ett stort tack Sara Modig för att du just i detta nu fick mig in på detta spåret:

20140216-231612.jpgNu ska jag gå till sängs, och imorgon då räcker jag fram mitt väsens skål. Tom. Du?