Etikettarkiv: framtid

En dag ska jag skriva om den här platsen (bok 10 av 12)

Publicerad den av
5

Binyavanga Wainaina. En dag ska jag skriva om den här platsen. En bok jag plockade på mig  som tack för deltagande i 2018 års Sommarboken på Husiebiblioteket. Den lockade av flera skäl, inte minst för att den är skriven av en kenyansk man, och jag har de senaste åren haft en stark dragning till afrikansk litteratur.

Fraser sväller upp, blir större än sitt sammanhang och talar till oss som sanningar. Vi hanterar den här händelsekedjan som något som tillkommer oss, normen för framtidens gåvor. Vi lever resten av våra liv med den bestämda vetskapen att det finns någonting avsiktligt som transporterar allting till rätt plats, om vi följer övertygelsens klivstenar.

Liksom Den omättliga vägen av Ben Okri är även detta en bok som är udda. Annorlunda i sitt upplägg, i hur den hoppar kronologiskt, hur jag inte riktigt får grepp på Binyavangas upplevelser, karaktär, eller tankeprocesser. Kanske för att boken i stort är skriven just utifrån hans egna tankeprocesser, och jag kan bara tala för egen del, men min hjärna är i sanning rörig så det förslår emellanåt. Och det verkar Binyavangas också vara, vilket kan förklara bokens emellanåt tvära kast.

Om alla resor innehåller ett magiskt ögonblick är detta mitt. Allt verkar möjligt. I mörkret tycks allting vi säger befriat från konsekvenser, musiken är kraftfull och våra kroppar lånar broderskap av eldsljuset. 

Samtidigt så växer min nyfikenhet, sakta faller jag in i den, in i språket, i de emellanåt fantastiskt vackra beskrivningarna av nulägen som lockar mig till igenkännande nickningar, till förundran, fascination och förståelse.

Samtalet meandrar långsamt utan tydlig riktning – bara prat, bara kontaktskapande, och jag känner hur tidens hårda grepp lossnar, oron för att tappa tid dör bort, och jag är ett strålande tomrum i en tid som bara låter det som slår mig slå mig, sedan träffar sömnen mitt öppna sinne.

I bokens mittenparti har jag markerat totalt tolv partier – förundransväckande, särdeles vackra; partier som talar lite extra till mig. Så där som jag gör, numera, när jag läser böcker. I synnerhet de böcker jag valt ut att blogga om, men väldigt sällan läser jag numera böcker som helt saknar denna typ av partier. Nästan överallt, i vilken bok som helst, noterar jag stundtals hur nått inom mig börjar vibrera, som besitter jag en välinställd sensor som snappar upp text som bär på ett (eller flera) ett budskap.

Molnresor är helt okej när man väl behärskar landningarna. Det har jag aldrig gjort. Jag måste leva, inte drömma om att leva.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Tänk om det är…

Publicerad den av
5

Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid?

Så skrev hon, Lena Ollas Gustafsson, på Facebook och inspirerade mig till att spinna loss i tankarna, något som ledde till dagens Facebook Live:

Om du är som jag och hellre läser än genomlider ännu en video så följer ett kondensat av mina tankar här:
‘Tänk om’. Äsch. Klart det är! Vad skulle det annars vara?

”Jamen tänk om man är med om en olycka eller blir akut allvarligt sjuk eller nånting?” kanske någon invänder. Ja, det är klart att det spelar roll, men det är ändå i det lilla, det dagliga, som vi formar livet, det är där det avgörs.

Att det är att jag borstar tänderna 3 minuter morgon och kväll som gör tandbortsningen till en värdeadderande vana, snarast än att jag en gång om året ställer mig och borstar tänderna i 6 x 365 minuter, för ”då har jag borstat tänderna lika mycket i tid räknat som om jag gjorde det varje dag”. Oddsen för att det faktiskt blivit både ett och två hål i tänderna under tiden jag inte borstat tänderna är låga (dvs, hög sannolikhet) samtidigt som 6 x 365 minuters tandborstning troligen skadar mer, tänk så ömt tandköttet skulle bli…

Min upplevda livskvalitet har ökat sedan jag mer medvetet började bygga dagliga vanor av sådant som jag mår bra av. Meditation, morgonsjua, bloggande, grön smoothie och mycket annat. Tycker om vad det leder till, även om jag emellanåt tycker den enskilda aktiviteten kan vara dötrist en dag, eller alldeles för hård en annan – gårdagens två sjuor core-program som jag fått av fysioterapeut Jonas på Chiropraktikakuten till exempel. Gisses så tufft det programmet är! Och gisses så mycket jag tycker om att jag gjort det, snarast än vad jag tycker om att faktiskt göra det. Men jag får inte glädjen av att ha gjort det om jag inte gör det, så jag gör det. Så funkar jag!

Och vill du leta efter kopplingen till The Black Swan, så lyssna till Ett Samtal om tempo!

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Inför en oförutsägbar framtid

Publicerad den av
6

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Hur kan vi?

Publicerad den av
4

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.”

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir

Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Ni starka och sköra ungdomar – välkomna!

Publicerad den av
2

Tankar för dagen på radion. Zanyar Adami berättar om sina upplevelser från ett boende för ensamkommande. Lyssnar, berörs, och ett tu tre tänker jag: Oj. Är var femte 16-åring i Sverige ensamkommande?

BoldomaticPost_en-framtid-berikad-av-ungdomaHickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?

Tolv år.

Publicerad den av
11

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Ständigt dessa motpoler

Publicerad den av
Svara

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar,
sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.

Hon är så angelägen om sin framtid,
att hon inte njuter av nuet.

Följden blir att hon inte lever i nuet,
och inte heller i framtiden.

Hon lever som om hon aldrig skall dö,
och så dör hon utan att någonsin ha levt.

Fick ett mail med ovanstående text. Den väcker mycket i mig. Påminner om Dalai Lamas ord, om ”Vår tids paradox” som jag faktiskt har som väggsmycke här hemma.

livet

Hur tänker du själv i förhållande till det där med pengar – hälsa, framtiden – nuet, döden – livet? Är de motpoler? Är det det ena på bekostnad av det andra? Eller kan de samspela? Hur i sådana fall? Och hur ställer du dig till dem personligen?

Och inte minst, i dessa dagar, är någon av dessa faktorer sådana du anser dig ha rätt till? Har alla det? Hur mycket behöver du egentligen för att faktiskt ha hälsan och leva ett liv som är värt att leva, både i nuet och i en trolig framtid? Om du strävar efter ett gott liv, sker det på bekostnad av någon annans möjlighet till detsamma? Har du större rätt till – pengar och hälsa – ett nu och en framtid – ett liv värt att leva – än vad alla andra har?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Publicerad den av
Svara

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

Vad vill du se mer av?

Publicerad den av
Svara

Förståeligt läggs en massa fokus på #Kronan och händelserna där. Gärningsmannens motiv, åsikter, handlingar. Allt nagelfars och släpps ut i etern. Och etern har en större räckvidd idag än någonsin tidigare. Faran ligger i att vårt fokus är på det som inte får ske igen. Det som vi räds. Det hemskheter som gjorts. Och tyvärr, i detta läget, får vi mer av det vi fokuserar på. Så tänk dig för och fundera över om du istället för att fortsätta att sprida hat, skräck, förakt, kanske kan sprida det du vill se mer av? Kärlek? Omsorg?

Sprid berättelser om de som agerade så där som jag önskar och hoppas att jag hade agerat om jag befann mig i en motsvarande situation. De som agerar och kanske gör motstånd, i syfte att förhindra än värre händelser. De som ringer 112. De som låser dörren så alla klasskamraterna är säkra(re), håller någon i handen, lugnar någon skräckslagen. De som försöker stoppa en blödning, värmer en skadad.

Ett val mellan hat och kärlekDe, vars agerande verkligen är något att lyfta fram, agerande som jag, och förhoppningsvis även du, gärna ser upprepas.

De, som agerar utifrån kärlek, omsorg, vilja att hjälpas åt. Att de förmår göra det i en krissituation är stort, men jag tror mig veta att de även agerar så i det vardagligt lilla, vecka ut, vecka in.

De, vars agerande ger hopp om en framtid.

Vill du, liksom jag, se mer av sånt? Sprid då det! Vi får det vi fokuserar på. Så tänk till. För hat föder hat. Och kärlek föder kärlek.

Vad vill du sprida? Vilken värld vill du leva i?

Jag väljer kärlek!
❤

Vad väljer du?

Livet är ett eko

Publicerad den av
Svara

En dag av samkväm. Fiff och don, stora släkt- och vänkalaset, och sedan en improviserad middag med några av gästerna som, glädjande nog, stannade och åt med oss.

En dag fylld av skratt och allvar, minnen och framtid. Huller om buller i nuet.

Sitter allena i soffan, resten av familjen har dragit sig tillbaka till respektive sovrum på ovanvåningen. Ordningen är återställd. Minnesbanken påfylld.

Andas in. Landar i en stund av stillhet. Reflekterar. Andas ut.

Tacksalivetettekom för det jag har, det jag är, och inte minst de sammanhang jag ingår i. Påminns om citatet som Wivan hade på köksbordet då vi sågs för säsongsavslutning med Mastermind-gruppen i juni.

Zig Ziglar, om livet som ett eko:

Det du sänder ut – kommer tillbaka. 
Det du sår – skördar du. 
Det du ger – får du. 
Det du ser i andra – finns i dig.

Tror du på det? Att det vi skickar ut i världen också är det vi får tillbaka?
Det gör jag. Och det får mig att fundera.

Vad skickar jag egentligen ut till världen?