Etikettarkiv: lärare

Inför en oförutsägbar framtid

Publicerad den av
6

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Jag, en kugge i maskineriet

Publicerad den av
6

Hör sonen hosta som attans, samtidigt som jag skickar ett mail till hans mentor där jag säger att jag frånvaroanmält honom i Skola24, att hans hosta har förvärrats, och undrar om det är något han ska arbeta med hemma, under tiden han tillfrisknar.

Hinner skicka på SÄND innan det slår mig:

Vad sysslar jag med? 

Snacka om att vara en kugge i maskineriet i det absurda systemet som Kenth Hedevåg belyser så fantastiskt väl i De saknade eleverna. Där individen finns till för systemet, snarare än tvärt om (vilket är alla systems utgångspunkt!).

Min son är sjuk. Hostar, snörvlar, har huvudvärk, med ett tydligt påverkat allmäntillstånd.

Och då ska han plugga, alltså?
Då får jag för mig att fråga hans lärare efter hemuppgifter?
*amen skjut mig*

Nä, förresten. Gör inte det, snälla.
Men varför hamnar jag där? 

Är det inte ganska absurt med ett system som springer förbi oss, så att man hamnar efter om man är sjuk? Där jag inte vill att han ska halka efter, så jag ber om hemuppgifter, som om det egentligen är möjligt att halka efter sin egen utveckling? Det är det ju inte. Jag utvecklas som jag utvecklas. Det är ju i jämförelse med andra, klasskamrater, årsbarnen, som han möjligen halkar efter… samtidigt som det så klart finns så enormt stor spridning, så halkar han efter är han säkert fortfarande långt före vissa och i kölvattnet av de som är ”framför” honom.

*aaarrrggghhhh*

Vaddå framför eller bakom honom? Han är ju där han är. Han är just nu på just den plats han är, kunskapsmässigt, emotionellt, fysiskt, psykosocialt. Varken mer eller mindre. Och alla andra också. Men i förhållande till en normalfördelningskurva över svenska tioåringar och en läroplan, så duger, eller duger det inte att vara där han är. (Duger och duger? Åtminstone ska det värderas huruvida det är OK eller inte OK att vara där han är.) Där ska han helt plötsligt bedömas utifrån om han når målen eller ej.

(Och med tanke på sonens förmågor, så vet jag faktiskt inte vilka mål det är? Vad är målet? Att han ska nå E i alla ämnen? Eller A i alla ämnen? Eller är det målet som sätts på utvecklingssamtalen, som endast gäller något enstaka ämne, och där läraren själv i höstas, under utvecklingssamtalet, sa ”Vi har satt generella mål i svenska och engelska, inga andra mål…. och nu när jag läser dessa så ser jag att de målen har du redan uppnått.”. Jaha – ska han sättas på paus då eller? Vilka mål ska han arbeta för att nå då? Men detta var bara en liten parentes, för något som kanske tarvar ett alldeles eget blogginlägg.)

Nåväl. Maken har också varit däckad här hemma, och jag kan gladeligen säga att jag inte märkt någon impuls hos mig själv att kontakta hans chef för att se vilka hemuppgifter han skulle kunna hantera, så han inte ”kommer efter på jobb”. Och faktiskt tror jag han undvikit det i ganska hög utsträckning själv också, för han har helt enkelt inte varit kapabel att arbeta. Men det som skulle gjorts, när han sovit sig frisk, har antingen gjorts av någon annan i görligaste mån, eller så väntar det snällt på hans återkomst till jobb.

Men för sonen fungerar det ju inte så. Det han missar, det missar han liksom. Han får väl försöka komma ikapp helt enkelt, dvs dubbelarbeta, när han kommer tillbaka till skolan.

(Och jo visst, maken kanske också får en känsla av att behöva dubbelarbeta ett tag. Det kan jag inte säga något om egentligen, men han är en klok individ som för länge sen insåg att han kommer aldrig ”bli klar” så han jobbar de 40 timmar han får betalt för helt enkelt. Så nej, jag tror faktiskt inte han kommer att dubbelarbeta. Men prioritera om lite grann, det gör han måhända.) 

Det som sonen skulle lärt sig denna veckan då han varit sjuk, det har klassen redan tagit sig förbi, medan han var hemma. Men är det inte han som ska lära sig det? Och vilken sits sätts inte lärare i, när det ju ständigt är någon elev som är sjuk, bortrest eller av annan anledning missar lektionstid? Att en lärare ska kunna bistå varje elev och då också se till att varje individ går igenom allt som ska gås igenom, i ett numerärt förhållande av en lärare – trettio elever, det låter sig näppeligen göras va?

Men hur kan det komma sig att vi än idag sitter fast i ett skolsystem som verkar bygga på systemets förmåga att få igenom en majoritet elever med hyfsad kunskap? Varfor-har-vi-inte-designat-eVarför har vi inte designat ett lärandesystem som bygger på att varje individ har sin egen och alldeles unika resa? Där jag som lärande individ inte ska liknas vid en ensam båt på ett öde hav, utan någon annan i sikte, utan snarast som en av båtarna i en armada av båtar, där jag kan samverka och samspela (samsegla?) med alla runt omkring mig, men samtidigt är kapten i min egen båt. Där jag inte kan segla förbi mig själv, och inte heller halka efter mig själv, för jag är just precis där jag är, på min läranderesa. Ett system där de som kan hjälpa mig på vägen, lära mig just min båts nyckfullheter, styrkor och svagheter, inte samtidigt ska ta hand om tiotals/hundratals andra människor, utan har möjlighet att bistå mig så som jag behöver det?

Som tur är har jag inte fått något svar från sonens lärare, och skulle jag fått det, så hoppas jag att jag haft sinnesnärvaro nog att släppa det. Istället har han fokuserat på att bli frisk, och med lite tur så är det skolan som gäller för hans del imorgon. Det kryper lite i kroppen på honom nu efter en knapp vecka hemma, och han längtar till sina vänner.

*andas ut, och tänker att det nog ska gå bra för sonen, fast hans mamma är en kugge i maskineriet, men så påminns jag plötsligt om det absurda…*

Kenth nämnde det i De saknade eleverna, och jag har även samtalat med en förälder vars barn var sjuk och hemma från skolan en längre period. Om jag förstått det rätt, så kan en elev inte vara deltidssjukskriven nämligen. Antingen är man så sjuk att man är hemma/inlagd på sjukhus, eller så ska man gå i skola, 100%. För att använda Kenths ord, Inte tala om någon arbetsträning där inte, utan pang på rödbetan. Om detta stämmer, vilket jag tror det gör (men hoppas någon kan förmedla att det är uppåt väggarna missförstått av både mig och Kent och inte alls fungerar så här?): Hur kommer det sig att det vi inte anser vara ok för en vuxen, bedöms vara ok för våra barn och ungdomar?

ELOF – Elever med Lång Oroande Frånvaro

Publicerad den av
3

Är halvvägs igenom min andra tittning av UR Samtiden Elevhälsa-programmet De saknade eleverna, inspelat januari 2015, under ett arrangemang av Skolporten. Det är Kenth Hedevåg, pedagog som arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund, som håller en föreläsning för elevhälsopersonal om det han kallar ELOF, vilket står för Elever med Lång Oroande Frånvaro. På UR står det följande om programmet: Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter.

Klicka här för att se De saknade eleverna.

Jobba 13 årTänk att gå till jobbet i tretton år och göra sånt som man inte är bra på, säger Kenth 56 minuter in i programmet och tårarna börjar trilla nerför mina kinder, där jag sitter på en buss mellan Lund och Malmö. Kan du själv tänka dig hur själsdödande det måtte vara, att dag ut, dag in, vara tvungen (åtminstone innan gymnasiet) att ta dig till en plats som sakta bryter ned dig, där du gång efter annan får bekräftelse på att inte passa in, inte vara som alla andra, inte duga? Om du arbetar på en sådan arbetsplats så vill jag här och nu be dig att lämna, bums. Men vad skulle jag säga till barn i samma sits? Vilka alternativ finns för dem, egentligen? Tragiskt är vad det är!

Överlag är det ord och inga visor som Kenth levererar, en systemkritik som bottnar i verklighet, i möten med barn och ungdomar som mår dåligt, går under, vars föräldrar förtvivlar, och vars lärare säkert sliter sitt hår.

Men jag hör något mer, för det är inte en liten skara som befintligt skolsystem inte passar för. Nä, vi snackar om en substantiell andel av eleverna inom ramen för förskola, grundskola och gymnasium, som faller utanför standardmallen. Jag skakar på mitt huvud när jag skriver det, för det är så snett. Och så dumdristigt av oss. Vi har inte råd med detta, varken i reda pengar eller i brustna själar och förspillda liv. På intet vis kan vi fortsätta som vi gör.

Men vet du, jag tänker inte övertyga dig om nånting, och inte heller rabbla upp alla klokheter som levereras under dessa 1,5 timmarna. Jag tänker dock uppmana dig att se föreläsningen. Och när du gjort det, kan du väl ge mig lite återkoppling om vad du tycker? Vad hör du?

Eftersträvar du komplett samsyn?

Publicerad den av
4

Gårdagens blogginlägg om en lärares vardag har, tyvärr, endast lett till igenkänning. Hittills inte en enda som hört av sig och sagt att det där inte överhuvudtaget är likt en lärares vardag. Och det är synd, hade så gärna haft fel!

Imorse pingade Mikael Bruer mig på Twitter:

Jag gladdes (samtidigt som jag önskade att jag haft fel, som sagt), tackade, och sedan fortsatte vi prata lite grann, om det där med samsyn:

Och här nånstans landade en insikt om samsyn som en duns i magen på mig:

För så är det. Jag eftersträvar inte komplett samsyn. Vore riktigt läbbigt att träffa någon som i allt – ALLT! – tycker som jag. Och vad mer är, jag tycker ju inte som jag alltid heller! Så jag är inte i samsyn med mig själv alltid, med jämna mellanrum. Det beror bland annat på min sinnesstämning, och vilken tanke jag för tillfället slås – eller förförs? – av. Jag står för det jag säger och tycker, men samtidigt erkänner jag villigt att jag inte alltid fortfarande tycker som tidigare tyckt eller sagt. Och så vill jag ha det. Jag ser det som ett bevis för att jag utvecklas, för att mina åsikter slipas och skärps, att jag inte likt en åsna envist håller fast vid en uttalad ståndpunkt, utan tillåter mig att växa, expandera, i tanke och åsikt.

Samtidigt så uppskattar jag att nå samsyn i samspel med andra, det ger en bra utgångspunkt för framtida avstamp. Kan funka lite som en given koordinat, som man kan gå tillbaka till vid behov. Det var nog en av anledningarna till att jag blev glad över samsyn med Mikael Bruer kring det orimliga i en lärares vardag.

Eftersträvar du komplett samsyn?

En lärares vardag?

Publicerad den av
3

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Vet du hur det känns?

Publicerad den av
2

Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns?Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?

Bitterljuvt att känna så fantastiska lärare

Publicerad den av
Svara

Therese Anthlin bloggade fantastiskt om vikten av mottagare bortom klassrummet, och jag erfor en viss avundsjuka å mina barns vägnar:

Therese svarade:

Och jag fortsatte med en liten utvikning:

Vet du. Jag förstår det. Vilken grej!
Och fasiken alltså @anthlin men det är bitterljuvt att lära känna fantastiska lärare som du här för jag vet inte om mina barn har sådana fantastiska lärare. Kanske. Kanske inte. Men jag har inte en susning… De arbetar inte synligt på det vis som du & många andra gör. Då famlar jag i blindo, & kanske gör antaganden som är felaktiga? 

Jag avslutade min lilla harang med följande:

Jag tycker om att leva i det okända, visserligen, men det är något annat än detta. Jag är säker att det finns lika fantastiska lärare på barnens skolor, som de jag lärt känna i det utvidgade kollegiet. Jag vet att jag kan besöka klassrummet, och det gör jag, även om det blir mer sällan än jag skulle vilja. Och tro mig, jag känner till ganska många av lärarna på skolorna, men jag skulle gärna vilja följa klassens arbete på fler sätt. Därför skulle jag gärna se en ökad transparens på mina barns skolor, och jag tror inte jag är ensam med den önskan?

Adventslyft nr 9 – Dådkraft

Publicerad den av
2

dådkraftDÅDKRAFT. Detta vackra ord som antyder enorm inneboende energi. Ordet som Lisa Carr uppmärksammade mig på en dag i tidernas begynnelse på det äventyr som kallas #skolvåren. Minns du Lisa?

Och det är faktiskt skolrelaterade associationer jag gör när jag hör ordet. Jag tänker på vännerna Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz. Både två har tagit plats i mitt liv tack vare #skolvåren, och när jag säger tagit plats, så menar jag det verkligen. Detta är två kvinnor som tar plats yrkesmässigt på ett sätt som fyller mig med vördnad. Det är en ynnest att se och höra hur de agerar, vad de åstadkommer och tydligheten i varför de gör som de gör.

Båda två är relativt nyblivna rektorer, fast på skolor med vitt skilda förutsättningar. Båda två har arbetat som lärare, men dessutom har de arbetat länge utanför skolvärlden. Och jag undrar jag om det är det sistnämnda som ger dem det skinn på näsan som gör att de sticker ut som rektorer i mina ögon?

Mer än något annat är de dock fantastiska människor. Deras tankeförmåga utmanar mig, deras vänskap stärker mig, deras sätt att föra sig i världen inspirerar mig. Och dådkraft, det är ett ord som de båda lever, fullt ut.

Dådkraft – personifieras för mig av Susanne Granat Ahlstrand och Ingela Netz, rektorer med skinn på näsan.
Dådkraft – vem eller vad tänker du på?

Coaching och skolintresset – en kombo?

Publicerad den av
7

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?

Tirana för alltid!

Publicerad den av
2

Ja, kom att tänka på Tirana när jag såg lite hashtaggar på Twitter om världslärardagen, som firas idag!

Tirana??

Jo. det e faktiskt ganska enkelt. Jag gick sjunde klass på Bergaskolan i Limhamn, och hade Mats Breisner som lärare i fysik (han blev sedermera rektor på skolan). Hela klassen älskade Mats lektioner – åtminstone minns jag det så – och det var helt klart en av höjdpunkterna. Mats var en lärare som engagerade och både gav och ingav respekt (tror det är ett måste med den där ömsesidigheten!).20131004-094416.jpg

Tirana har fastnat för evigt i mitt minne eftersom vi en lektion hade frågesport. Vad heter Albaniens huvudstad, löd frågan. Och inte en kotte kunde svaret. (Som ni hör så låste inte Mats sig vid fysik, utan vi vandrade över alla ämnen och hela klotet på hans lektioner!) Så jag tror tom att Mats sa just så ”Albaniens huvudstad heter Tirana, och jag lovar att du kommer aldrig glömma det, utan från och med nu så sitter det!”. Och det stämmer. Har faktiskt haft oanad nytta och glädje av att veta just det. 😀

Flyttade under sommaren mellan sjuan och åttan till Arvika. Hade nya klassföreståndaren i fysik och där fick jag verkligen upp ögonen för vikten av en bra lärare. Jag stutsade glatt till första fysiklektionen på höstterminen och kunde inte riktigt förstå varför mina klasskamrater suckade och stönade inför samma lektion, som jag såg fram emot. Men det dröjde inte länge innan jag insåg varför.

Oj vilken trist upplevelse. Med en lärare som fick oss att somna av tristess förringades mitt minne av fysik som ett ämne som ALLA älskade, till ett ämne som inte ens den mest teknikintresserade bland oss kunde uppbringa något egentligt intresse för.

Så visst spelar läraren enormt stor roll för en elevs uppfattning av ett ämne. Med en lärare som brinner, som engagerat vill väcka nyfikenhet hos sina elever kan vilket ämne som helst bli ofantligt spännande – och vise versa.

Så tack Mats Breisner för att jag fick ha dig som lärare, och för att du för alltid satte Tirana på kartan för mig.

Vilken lärare vill du hylla idag på Världslärardagen?