Kompetens!

Det här är jag riktigt bra på.

Har du hört någon säga det, och verkligen mena det? Älskar att ta del av människors erkännande av sin inneboende kompetens. Kanske för att jag älskar proffs?

Detta är mitt område.

Sagt med självsäkerhet och -insikt, med en självklarhet. Vetskapen att det stämmer, att det inte är något jag drar till med för att dänga någon i huvudet eller i ett försök att blåsa upp mig själv. Bara ett krasst konstaterande, att det här är något jag är skicklig på.

Jag kan det här!

Oh, vad det är attraktivt! Inte i betydelsen snyggt som så, utan snarast tilldragande. Jag dras till människor som kan sina saker. Spelar inte roll om det handlar om sanddammar (ett begrepp jag aldrig hört talas om innan Kenyaresan!), jakthundsträning, hur man går tillväga för att skapa stickmönster eller koreansk handakupunktur.

Kompetens:
ett samlingsbegrepp för en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter säger Wikipedia.

Ett giftermål mellan teori och praktik, mellan att veta något och kunna verkställa det.
Mellan att tro sig om bra på något och faktiskt veta att man är det. Läckert är vad det är!

 

Befästa nyvunnen kunskap

Varit på nybörjarkurs i Lindy hop. Började dansa lindy hop när mitt första barn var runt året, och fortsatte i 2-3 år kanske, innan det rann ut i sanden. Har hela tiden sagt att jag ska ta upp det igen, och nu är tiden inne. Så jag hittade första helgkurstillfället som funkade för mig, anmälde mig på stående fot och sagt och gjort, i 4 timmar båd´ lördag och söndag svingade jag mina lurviga till härligt uppiggande och glädjefylld swingmusik – älskar det!

Förvånansvärt mycket satt kvar i kroppsminnet från back-in-the-days när jag senast dansade, och det var såååå roligt. Fast stortåleden klagade (cyklade rakt in i en sten för ett par veckor sedan, och tog stöten med stortån som inte varit så glad på mig sedan dess) och ben och rygg verkligen kände av motionen så var det helt underbart.

HepTown ordnar kurser och sociala danstillställningar och en av sakerna jag verkligen uppskattar med deras kurser är att man till lindy hop anmäler sig som antingen förare eller följare, oavsett vilket kön du är. Flest karlar som förare, visst, men många som börjar som följare går sedan kurs som förare också. Det gillar jag. Det spelar liksom ingen roll vad du är för kön, det är villigheten att dansa som räknas. Och på kurserna så byter man hela tiden partner, så att alla följarna får dansa med alla förarna mången gång om, oavsett som man anmält sig som ett förare/följare-par. Otroligt nyttigt att känna efter hur olika steg kan tas, hur det känns att dansa med lång som kort, med van som ovan och inte minst hur olika folk bounce:ar på sitt alldeles egna sätt till swingmusiken – och lärorikt till tusen.

Här ett klipp på två oerhört skickliga karlar som dansar så härligt tillsammans:

Nu är det social dans på Moriskan och jag ska dit. Finns inget bättre sätt att befästa nyvunnen kunskap än att 1) sova på det, så att kropp och knopp får smälta det nya och 2) kasta sig ut och testa, testa och åter testa den nyvunna kunskapen. Så det ska jag göra. Nu!

Vad vet jag?

Tja du, vad vet jag? Det är en fråga som jag svarar helt annorlunda på idag, jämfört med för bara ett par år sedan. Då visste jag massor. Och eftersom jag dessutom kopplade mitt egenvärde till att jag visste och hade rätt, så var jag en riktigt besserwisser.

Idag. Vad vet jag idag?

Jag skulle nog vilja säga att jag fortfarande vet massor. Har byggt på med mer kunskap, mer erfarenhet osv. Men där slutar jämförelsen, i någon mån. (Fast jag kan tänka mig att det fortfarande finns många som ser mig som en besserwisser fortfarande. Å andra sidan så är min upplevelse av min skillnad, just det: min upplevelse. Och den är utgångspunkten för hur jag uppfattar min värld.) För en av de saker jag vet – är jag det finns en massa jag inte vet. Jag vet tex idag att jag definitivt inte Vet och har Rätt, för allt och alla.

Vem vet vad som är rätt?

Jag kan veta vad som är rätt i stunden för mig, eller som jag brukar säga, jag vet när något gagnar mig, och jag vet när det inte gagnar mig. I stunden, vill säga. För det som gagnar mig idag kanske inte gagnar mig imorgon. (Ett exempel: Regnar det idag gagnar det mig verkligen att ikläda mig regnkläder under en promenad, är det strålande sol imorgon gagnar det mig inte att göra detsamma.)

Jag vet också, att mitt egenvärde inte alls är kopplat till att jag Vet och har Rätt. Och det är en befrielse må du tro. Så mycket mindre energi jag lägger idag på att upprätthålla en fasad av att vara allvetande och in-the-know. Energi som definitivt gagnar mig bättre då jag använder den till annat. Att säga ”Jaha, det visste jag inte” istället för att låtsas ha full koll (vilket i sig är en chimär) är faktiskt enormt skönt. Testa, om du inte gjort det förut. Kanske även du ödslar en massa energi på att vidmakthålla en yttre fasad?

Från otänkbart till tänkbart till…?

Läs vad Emerich Roth skriver.

Emerich Roth är en av få överlevande i Sverige som fortfarande gör sin röst höjd, då han delar sina minnen landet runt. Stefan Zablocki är en annan av de få kvarvarande från Förintelsen, och honom har jag ynnesten att känna, då han varit en vän till familjen nästan hela mitt liv. När jag läser vad Emerich säger om andra världskriget påminns jag om att Stefan sagt något liknande.

Andra världskriget

Emerich Roth uppmanar mig och dig till följande:

”Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.”

Han fortsätter att uppmana till att bilda mig, informera mig, sök kunskap, uppnå förståelse. Eller kanske oförståelse? För det är så mycket med detta som jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Men det har hänt. Och det händer om och om igen. Kan vi bryta cirkeln? Jag tror det. Jag lever mitt liv utifrån att det går, kanske tom utifrån att det redan är så, som jag önskar det vore. Och tillsammans kan vi göra det otänkbara som blivit tänkbart otänkbart igen.

Hur landar Emerichs ord i dig?

Individualiseringen

Vad gör vi med världen? Såg ett tankeväckande budskap på P-huset Anna i Malmö i fredags kväll:

20130818-191108.jpg

Med det fysiska rummet påverkar och formar vi samhällsklimatet.

Själv vurmar jag för att individen ska utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – men jag ser inte hur det kan göras utan ett socialt sammanhang. Jag förhåller mig hela tiden till mig själv och den omgivning jag befinner mig i.

Jag tror också att en individ som äger hela sitt jag besitter insikt och kunskap om värdet av gemenskap och sammanhang.

Hur tänker du kring världen vi är i färd med att skapa?