Vad blir möjligt då?

När jag utsätter mig för annat än det vanliga – vad blir möjligt då?

När jag öppnar upp, om så bara en liten glipa i pansarskalet, och låter ljus flöda in såväl som ut – vad blir möjligt då?

När jag ger mig själv tankespjärn, inte bara intellektuellt, inte bara emotionellt, utan också fysiskt – vad blir möjligt då?

Självkännedom handlar det om, som jag ser det. Hur, var, på vilket sätt får du ökad självkännedom? Och vill du få ökad självkännedom? Eller är du där jag var, där jag inte strävade efter ökad självkännedom, för att jag dömde mig själv så hårt att jag inte kunde annat än vara rädd för att lära känna mig själv bättre. (När jag skriver det där så fascineras jag. Förundras. Kanske också – jo, faktiskt – förfäras. Tänk att tro så lite om sig själv att man inte vill lära känna sig själv bättre…)

Självkännedom.

Självkännedom, sa hen, lite tyst, när vi körde en avslutande runda laget runt efter en halvdags workshop med fördjupning i ledarskap.

Jag har ställts inför frågor som jag aldrig tidigare har funderat på, fortsatte hen, och jag rös. Av stundens allvar och av insikten som på ett stillsamt sätt yppats och därefter långsamt klingade ut i rummet.

Alla satt tysta en stund och begrundade det sagda, inte minst personen som yppat det. Småningom gick ordet vidare till näste hen på tur, och det fortsatte, med fina, djupa, betydelsefulla insikter. Men ingen berörde mig som denna.

Självkännedom, som enligt Wikipedia handlar om egenskapen hos människor att ha kunskap om sina egna mentala tillstånd, som trosföreställningar och viljeattityder är något jag själv vunnit mer och mer insikt i. Först när jag vågade möta mig själv började min självkännedom öka. Innan dess räddes jag mig själv, eller snarast, mitt egna dömande. Jag var hård mot mig själv, förbannat hård, och vågade därför inte glutta på locket till självkännedom, för tänk om det jag skulle lära känna om mig själv var något hemskt, något skamligt, något värt all världens (och min egen) förakt?

Kanske var det därför det kändes så stort, att få ta del av denna avslutande reflektion?

 

Svar till Susanna

Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.

Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.

Har vi skola för att…

Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!

Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.

Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?

Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!

Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!

Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.

Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.

Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.

Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.

Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.

Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.

20131010-164623.jpg

Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?