Utväxling av mänsklig potential?

Jag gick min första coachutbildning, ACC-nivå, på CoachWalk Academy i Malmö. Jag valde aktivt CoachWalk Academy, inte minst på grund av de lysande omdömena de fått på http://utbildning.se och har inte ångrat mig en sekund.

Deras vision är vacker, och när jag läste den i ett av deras mailutskick, så försattes jag i ett reflektivt tillstånd:

Vår vision: En värld där vi är varandras potential

Vad betyder det där egentligen? Hur tolkar du det? Själv börjar jag tänka på Pia Sundhage som säger Vi gör varandra bra, något jag lyft gång på gång. 20140328-151155.jpg

Och det är nog så jag tolkar det, det är i gemenskapen, i relationer som den riktigt stora potentialen ligger. Jag kan se till min egen potential och göra det absolut bästa av och med den, så klart. Men ligger inte den riktigt stora utväxlingen av mänsklig potential just i relationen till andra?

 

Fly förb-ad!

Läste Sydsvenskans reportage från onsdagens semifinal för svenska damfotbollslandslaget. Vilken match – pulsen rusade på hela familjen! Tyvärr satte inte svenskorna något av alla 15+ skott på mål, och då åker man ut. Men det var verkligen EMs bästa match och hela laget ska ha all heder av det!

20130725-113314.jpg

Maken berättade om en annan artikel han läste för några veckor sen, om att division två damer inte får linjedomare till förmån för division sex herrar. Trodde inte mina öron och var tvungen att leta upp artikeln i fråga. Och jodå, tyvärr stämde det. Blir fly förbannad för det är så tydligt att vi har lång väg kvar att vandra tills kön inte längre används som skäl till diskriminering.

I den kontexten blir det allt för tydligt varför Pia Sundhage ser sig som ambassadör för damfotbollen. Men ärligt talat – att vi inte kommit längre än så här?

Vi behöver varandra!

Hoppade in i en Twitter-konversation igår som började i en fundering kring nattvandring men landade i åldersgrupperingar och värdet av mångfald.20130526-161527.jpg20130526-132245.jpg20130526-132302.jpg20130526-132317.jpgJag tror på mångfald. På alla sätt. Mångfald vad gäller kön, ålder, profession, sexuell läggning, intressen, religiös tillhörighet – eller inte för den delen -, förmågor, erfarenheter och fäblesser.

20130526-161954.jpgEtt av mina favoritordstäv. För jag tror på det. Jag tror på att vi gör varandra bra, som Pia Sundhage säger. Jag tror på att det finns ett enormt lärande i att umgås med och vara runt andra som är olika mig själv, på många sätt. Jag tror det finns en enorm vinst i mångfald, i form av förståelse, tolerans och insikter – om jag vågar se den andre människan! Är jag rädd och sluten så kan jag befinna mig i en omgivning full av mångfald och inte lära mig något alls. Är jag öppen och nyfiken däremot, då kan allt hända.

Var vill du helst befinna dig? I en hetero- eller homogen miljö?

Vikten av ett ord

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

20130405-093538.jpg

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

20130405-092525.jpg20130405-092534.jpg

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

Kauwboy

Andra biobesöket på Spegeln denna vecka, idag i sällskap av både make och son. Dagens begivenhet var filmen Kauwboy. Även detta en högst sevärd film.20130329-220956.jpg

Huvudpersonen i filmen heter Jojo, och hans mamma har skrivit en sång om honom. Här i annan tappning än i filmen, men oerhört vackert!

 

Just call my name and I will come

Vad händer när det inte fungerar? När man ropar och ingen kommer? Och vad händer med de som inte ens förmår ropa?

Det är tungt att se hur mycket barn får bära, när föräldrar/föräldern eller andra viktiga vuxna inte mäktar med att bära sin del, fullt ut. I Kauwboy får vi se det, gång efter annan. Hjälper samhället tillräckligt? Har personligen bevittnat flera exempel där familjen som enhet – eller för den delen som enskilda individer som nära berörs – får alldeles för lite stöd då en tragedi av ett eller annat slag inträffar. Och vem/vad består samhället av? Vad kan befintliga offentliga strukturer bidra med i högre utsträckning? Och vad kan vi som närstående eller bara som medmänniskor, hjälpa till med? Hur gör vi på bästa sätt?

 

You’re the one that made me fly

Pia Sundhage sa i Min sanning att vi gör varandra bra. Och jag funderar över om det inte är något vi bör ta till oss, lite till mans. Inse att det faktiskt är så. Och med det kommer ett ansvar, för motsatsen är då också sann.

Vad kan vi göra för att göra varandra bra?