UOSB

28 februari började jag skriva detta inlägg. Sen föll det i glömska men nu fångar jag bollen igen, inte minst för att UOSB just släppt en ny spoken word-video. Vem sa du, och vad är spoken word, säger du kanske?

UOSB står för The University of Suli Breaks. Och spoken word är en form av enmansuppträdande, som är baserat på det talade ordet. Har du upptäckt Suli Breaks än?

Själv fick jag upp ögonen för honom med Why I hate school but love education som lades upp på YouTube i början av december 2012. Uppföljaren The American’t Dream är lika tänkvärd, och nu har har nyligen släppt sin tredje video, I will not let an exam result decide my fate, som på kort tid setts nästan en miljon gånger (orden kan du hitta här):

Det finns mycket att säga om det budskap Suli Breaks vill förmedla – men framför allt gör det mig glad! Glad för att det runt om i hela världen finns människor, av alla åldrar, som reagerar på det samhälle och det skolsystem vi skapat. Bådadera behöver ifrågasättas i sin helhet, tycker jag.

20130501-220532.jpg

För vad ska vi egentligen med skolan till?

Var gömmer sig guldkornen?

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?

Rädslorna

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

Livsviktigt

I höstas tittade jag första gången på Tim ‘Mac’ Macartney som berättade om barnens eld, eller The Children’s Fire. Det är en fantastisk berättelse.

Nu utgår jag från att du tittat på ovanstående klipp, för resten av texten blir svårbegriplig om du inte gjort det.

Det är livsviktigt att vi gemensamt tar vårt ansvar. Vi behöver, var och en av oss, hålla fokus på det som är riktigt viktigt, och det är att tänka på att vi i varje tanke, varje ord och varje handling möjliggör att barnens eld kan fortsätta brinna:

The childrens fire must burn

Barnens eld kommer bara kunna fortsätta brinna om vi gemensamt tar vårt ansvar och säkrar det. Ett sätt att göra det är att ställa frågan Var kommer barnen in?
Det är skrämmande så sällan barns perspektiv (dvs, på riktigt, inte hur vi vuxna tycker att det borde vara för att vara bäst för barnen) verkligen lyfts fram. Vi kan göra skillnad, genom att ställa frågan, och dessutom bjuda in barnen och ungdomarna i dialog kring nuet och framtiden.

Om du tittar på ditt arbete, ideella insatser och din personliga sfär, var kommer barnen in? Har du dem i åtanke? Vad skulle hända om du ställde frågan?

LIVET!!!!!

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?