UOSB

28 februari började jag skriva detta inlägg. Sen föll det i glömska men nu fångar jag bollen igen, inte minst för att UOSB just släppt en ny spoken word-video. Vem sa du, och vad är spoken word, säger du kanske?

UOSB står för The University of Suli Breaks. Och spoken word är en form av enmansuppträdande, som är baserat på det talade ordet. Har du upptäckt Suli Breaks än?

Själv fick jag upp ögonen för honom med Why I hate school but love education som lades upp på YouTube i början av december 2012. Uppföljaren The American’t Dream är lika tänkvärd, och nu har har nyligen släppt sin tredje video, I will not let an exam result decide my fate, som på kort tid setts nästan en miljon gånger (orden kan du hitta här):

Det finns mycket att säga om det budskap Suli Breaks vill förmedla – men framför allt gör det mig glad! Glad för att det runt om i hela världen finns människor, av alla åldrar, som reagerar på det samhälle och det skolsystem vi skapat. Bådadera behöver ifrågasättas i sin helhet, tycker jag.

20130501-220532.jpg

För vad ska vi egentligen med skolan till?

Var gömmer sig guldkornen?

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?

Rädslorna

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

Livsviktigt

I höstas tittade jag första gången på Tim ‘Mac’ Macartney som berättade om barnens eld, eller The Children’s Fire. Det är en fantastisk berättelse.

Nu utgår jag från att du tittat på ovanstående klipp, för resten av texten blir svårbegriplig om du inte gjort det.

Det är livsviktigt att vi gemensamt tar vårt ansvar. Vi behöver, var och en av oss, hålla fokus på det som är riktigt viktigt, och det är att tänka på att vi i varje tanke, varje ord och varje handling möjliggör att barnens eld kan fortsätta brinna:

The childrens fire must burn

Barnens eld kommer bara kunna fortsätta brinna om vi gemensamt tar vårt ansvar och säkrar det. Ett sätt att göra det är att ställa frågan Var kommer barnen in?
Det är skrämmande så sällan barns perspektiv (dvs, på riktigt, inte hur vi vuxna tycker att det borde vara för att vara bäst för barnen) verkligen lyfts fram. Vi kan göra skillnad, genom att ställa frågan, och dessutom bjuda in barnen och ungdomarna i dialog kring nuet och framtiden.

Om du tittar på ditt arbete, ideella insatser och din personliga sfär, var kommer barnen in? Har du dem i åtanke? Vad skulle hända om du ställde frågan?

LIVET!!!!!

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

Viktigast?

Fick ett par frågor när jag skrev Frågetankar och en av dem löd:

Vad är viktigast för dig just nu? – Annette Wahlgren, TCFF

Det är en stor fråga. Dock väldigt enkel att svara på just för tillfället. Svaret på frågan står nämligen inskrivet som en daglig aktivitet i min WorkFlowy:

Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan

Varje kväll går jag igenom listan och bockar av att-göra-uppgifter, och detta kommer då upp. Varje dag. Utan undantag. Precis så står det.
Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan.
Det är nämligen så att jag brinner för skolutveckling. Jag är passionerat nyfiken och intresserad av lärande, av mänsklig utveckling, och hur det låter sig göras på bästa sätt. År 2013 har jag vikt åt skolutveckling, något jag skrivit om förut.

Apostlahästarna tjänar mig troget Varje dag tar jag ett kliv, ibland pyttelitet, ibland bautastort, men dagligen kommer jag en bit närmare ett skolsystem – globalt – som inte bara värnar om varje unik varelses potential, utan också ger den optimal grogrund att växa på! Det är det som är viktigast för mig just nu. Jag tror tom att det kan vara helt avgörande för att säkra att framtiden blir en plats jag önskar för mina barn och barnbarn.

Vad är viktigast för dig just nu?
Dela gärna med dig i en kommentar – kanske kan jag eller någon annan läsare hjälpa dig närmare ditt mål. Kan vara värt ett försök åtminstone! Kan du hjälpa mig närmare mitt mål, så hoppas jag verkligen du hör av dig! Om inget annat så känns det skönt att få veta att jag inte vandrar denna vägen alldeles ensam.

2013

Nytt år, nya förutsättningar. Vem vet vad som väntar, längre fram längs vägen?

Vägen fram

Jag vet det absolut inte. Dock vet jag med bestämdhet att jag brinner av iver och nyfikenhet att få upptäcka & forma året som just inletts. 2013 är för mig det år jag valt att vika åt att göra ett rejält avtryck i det svenska skolsystemet. Jag brinner passionerat för skolutveckling, och väljer därför att satsa på det. Hur, när, var, med vem osv, tja, det löser sig på vägen, tänker jag!

Idag under lunchen tittade jag på en helt fantastisk TEDx med Seth Godin, som förövrigt är min husgud, som på 15 minuter ger en ypperlig förklaring till varför jag (likväl som han själv) brinner för detta: Stop stealing dreams – Seth Godin

Tre citat ur Seth’s framträdande, se det som ett smakprov:

”We built a system all about interchangeable people, because factories are built on interchangeable parts, if this piece is no good, put another piece in there.”

”Are we asking our kids to collect dots, or connect dots?”

”Grades are an illusion, passion and insight are reality.”

Jag blir oerhört glad om du tittar på detta – och ännu gladare om du skriver en rad om din reaktion! Och du, vill du göra mig helt exalterad så skriver du din syn på frågan ”Vad ska vi med skolan till?”. Mitt svar på den frågan kommer en annan gång!
(Om min son läser detta kommer han brista ut i ett förtjust ”Mamma, mamma, en cliff hanger!”)

Syfte

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag funderar mycket på det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

Kundtjänst till exempel. Varför finns kundtjänster? För att göra kunden en tjänst? Troligen. Har du, liksom jag gjort, nånsin ringt en kundtjänst bara för att bli bemött allt annat än tjänstvilligt? Som tur är har jag även stött på klockrena kundtjänstänglar som verkligen har förstått varför de finns där!

Samma fråga ställer jag mig kring sjukvården. Vad är det främsta syftet med sjukvården? Att vårda de sjuka, om man ska lyssna till ordet ‘sjukvård’. Sjukvårdens allra främsta uppgift torde ju vara att se till att ingen behöver dem, men om det mot förmodan kommer in en patient så ska vederbörande ut ur systemet så fort det bara är möjligt att få dem friska igen (givetvis utan stress!). Är det vad som sker, ligger det främst i allas sinne, alla (!) de som arbetar inom vårdapparaten? Är det vad samhället förväntar sig, när det ställs krav som att kötid inte får överstiga 90 dagar? Som du frågar får du svar – vad skulle hända om kravet ställdes tvärt om, t ex ”Patienter ska behandlas omgående”?

Och så skolan sen då. Ett av mina favoritobjekt. Varför finns skolan till? För barnens skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad? Några som verkligen trycker på för en skola för barnens skull är Micke Gunnarsson som dragit igång Skolstrejken och Pamela von Sabljar t ex.
Jag är själv engagerad i både föräldraföreningen i Husie och Barnverket och brinner för att diskutera skolsystemet, både IRL, på Facebook och inte minst Twitter. Jag inser att det finns mer än ett syfte med förskola/skola/fritids, men jag önskar att fler som på något vis berörs av skolsystemet (finns det någon som inte gör det egentligen?) verkligen höll fokus på barnen.

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Hur tänker du kring syfte? Det du gör varje dag – förankrar du det i ett uttalat syfte? Gör det någon skillnad? Och hur lyckas du hålla fokus på syftet?