#blogg100 – Charmen med tarmen blir uppenbar.

Började läsa Charmen med tarmen igår. Fastnade bums. Tänkte att här har jag en bok jag skumläser på en timme, men ack så jag bedrog mig. Roligt skriven och sprängfylld med fascinerande munsbitar av information och fakta som får mig att ömsom utbrista Aha! eller småfnittra för mig själv.

”Sett på håll är tarmröret en oansenlig, ocharmig och osymmetrisk slang.”

Ja. Det kan jag hålla med om. Men enbart ett tiotal sidor in i boken har jag kommit långt förbi den tanken. Bara det smarta med matstrupens asymmetriska placering på magsäcken, som förhindrar att vi upplever sura uppstätningar vid varje steg vi tar. Eller magsäckens lika asymmetriska form, med en snabbväg rätt ner i tunntarmen för flytande föda, och en längre väg för mer bastant föda, som behöver bearbetas av magsäckens saltsyra innan tunntarmen tar över arbetet.

Eller det faktum att saliven innehåller smärtlindrande medel, och eftersom vi inte producerar så mycket saliv när vi sover (sömndrägglare överallt – var oöndligt tacksamma över detta!) så kan man, om man börjar bli förkyld, ha mer ont i halsen på morgonen när man vaknar, än man har efter hand under dagen. Jamen exakt – det där upplever jag (eller barnen) varje år, men har aldrig satt det i samband med salivens smärtlindrande egenskaper tidigare. Visste du det?

Hade inte en susning! Och då har jag trots allt läst både vertebratmorfologi (så hur embryot växer fram, cell för cell inklusive hur tarmröret ger upphov till hela matsmältningssystemet och merparten av de inre organen, har jag – haft – full koll på!) och humanfysiologi, ämnen som fascinerade mig redan då. Kroppen är v i d u n d e r l i g och det är så oerhört tankeväckande att vi överhuvudtaget existerar med alla dessa sanslöst väl sammansatta processer som möjliggör liv.

Just nu forskas det väldigt mycket på hur mag- och tarmsystemet kan påverka vårt välbefinnande på alla plan; kopplingar mellan störningar i mag- och tarmsystemet och många av de sjukdomar och åkommor som människor världen över lider av blir allt tydligare för var dag som går. Det finns oerhört mycket mer att upptäcka kring hur människan, som helhet, hänger ihop, och hur vi skapar bättre förutsättningar för ett liv i god balans mellan alla olika delar.

Så måhända att Charmen med tarmen inte är en bok fylld av vackert formulerade och filosofiskt uppmanande meningar och stycken som lockar mig att blogga om dem. Måhända blir detta det enda inlägget som pekar på Charmen med tarmen – fast å andra sidan har jag 80% av boken oläst i detta ögonblick, så vem vet… Oavsett vilket så rekommenderar jag dig varmt att plocka upp ett exemplar av denna humoritiska och informativa bok, kring ett av kroppens stora system, som allt för länge varit i skymundan.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 71 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Tolv år.

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Upplevaren vs Observatören

I somras, när jag körde bil med familjen, sa yngsten plötsligt:

En sak jag gillar med Michael Jackson är att han visar både sin manliga och kvinnliga sida.

Oj som jag hajade till. Michael Jackson snurrade just då i dotras Apple Music-lista som vi lyssnade till under vår bilfärd, så att han tänkte på Michael Jackson var inte underligt i sig, men oaktat det, så var det ett uttalande som förvånade mig. Inser att jag har lätt att undervärdera unga hjärnor ibland. Upptäcker det i sådana här stunder, när min reaktion närmast blir en av förvåning och ‘Var kom det där ifrån?‘. Som om jag inte riktigt tror honom om att tänka en sådan tanke. 

Fascinerande. 

Blir nyfiken och vill veta mer när sånt där sker, både om det som väckte min nyfikenhet, men också om vad det är i mig som skapar förvåningen. I den givna stunden så fick jag också veta mer, eftersom jag lyfte min fundering, och sonen gav en lite djupare förklaring till just denna tanke; om Michael Jackson och de medfödda maskulina och feminina delar som vi alla har i oss, mer eller mindre. Och sen mindes jag händelsen tillräckligt länge för att sätta mig ner och reflektera kring det, i skriven form.Insikt. Som sagt. Jag får syn på mig själv och mina trossatser, förutfattade meningar och normer, genom att jag har blivit bättre på att både uppleva nuet och iaktta mig i nuet. Ett slags dubbelliv. Något jag är väldigt tacksam för, för just det dubbla, att både uppleva och samtidigt observera/bevittna, har gjort mitt liv så mycket mer intressant att leva! 

I nuläget skulle jag nog uppskatta att jag är i ganska god balans mellan de där två polerna, Upplevaren och Observatören. Men det är inte så jag levt merparten av mitt liv, långt ifrån. Tidigare var Upplevaren stamgäst, och Observatören gjorde endast ett fåtal enstaka gästspel, och det ganska sällan dessutom. Vem av Observatören eller Upplevaren upplever du är dominant i ditt liv?

Trotjänaren och brytpunkten

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden#vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?

Kärlek eller Hat, ett val

Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningarhttp://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut

[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]

Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”

För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?

Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?

Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.

Att välja KärlekNär jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också. 

Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?

Adventslyft nr 13 – Ljusbärare

Under många år i barndomen sjöng jag på Lucia för min bror, som fyller år just idag. Jag minns den vita särken, ljuskrona och/eller tärneljus, röda bandet runt midjan, eller för den delen glittret. Ibland glitter i håret också så klart. Varm choklad med vispgrädde i den vita Höganäs-muggen, som det fortfarande finns några stycken kvar i min mammas köksskåp. Kanske en lussekatt och en pepparkaka eller två.

Sen iväg, till luciaframträdande på förskola, grundskola, gymnasieskola men även äldreboende och någon butik har jag också ett svagt minne av. Jag har ju alltid sjungit och deltagit i skolkörer som gått luciatåg på luciatåg. Jag minns det med glädje och tacksamhet. Och saknar det lite. Har inte gått ett luciatåg på åratal, kanske tom är två decennier sedan, eller mer. Barnens luciafiranden har jag dock njutit av under årens lopp, men nu är även de så stora att jag inte kan åka snålskjuts på deras eventuella deltagande heller längre.

ljusbärareOavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.

Ljusbärare – jag tänker på min bror som jag säger Grattis på födelsedagen till, just idag, men också på att var och en av oss har förmågan att vara en ljusbärare i vårt eget liv.
Ljusbärare – vem eller vad tänker du på?

Att skapa ett liv

I brist på inspiration, inget som riktigt lockar att skriva om idag, bläddrade jag igenom foton i mitt bildflöde, hittade ett stämningsfyllt foto från Gamla Stan i Stockholm, och sökte sedan i min citat-samling.

Resultatet blev det här:

Gamla Stan

Skapa ett liv som känns bra från insidan och
inte ett liv som bara ser bra ut från utsidan. – Christoph Treier

Själv har jag vaknat upp till insikten att jag skapar mitt liv. Har du?