#blogg100 – Låta vardagen vara vacker.

”Att våga låta vardagen vara vacker.”

Om du stött på Pia och/eller Dennis Kammeborn och deras rike Kammebornia, så vet du, att här finns två själar som verkligen gör det. Låter vardagen vara vacker. Och skör. Rik på så många vis, utom kanske just pengamässigt, och därmed även tuff. Fylld av ljuv blomsterdoft, rykande varm choklad och sprakande brasa i eldstaden, snötunga skyar såväl som de ljuvaste sommarängarna fyllda av skir grönska bjuder de in mig till Kammebornia, att fundera, reflektera, slå mig ner en stund i samkväm… och bara vara. Att tillåta mig det. Eller kanske än hellre, att unna mig det, ge mig den gåvan!

Mitt liv, min vardag, blev genast lite vackrare i den stund jag trillade över Kammebornia – som i ord och känsla, fotografier och teckningar, stickade sockar, sjalar, mössor och tröjor och katten Watsons öden och äventyr, lever som de lär. Vågar låta vardagen vara precis så där vacker som den är – om vi väl får syn på det. Lite grann som hösten för ett par höstar sedan fullkomligt knockade mig med sin ögonbedövande skönhet. Och insikten jag fick, att hösten alltid, säkert, varit så vacker, färgerna så djupa, höstlöven så eldigt färgsprakande… fast jag helt enkelt aldrig sett det, på det viset.

Tänk – om det är vad det handlar om, när vi vågar låta vår vardag vara vacker?
Att vi låter oss se det vackra? Öppnar våra ögon och hjärtan för det?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 73 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

För min skull…

Varför läser du det här? Prenumererar du på dessa blogginlägg? Eller har du dem i din RSS-läsare av något slag, t ex Feedly? Eller är den en sån där blogg som du håller lite koll på, emellan åt, surfar in och kollar ett par inlägg nu och då? Kanske du ser länkar till blogginläggen i mina sociala media-flöden? Eller var det någon som delade en länk som gjorde dig nyfiken?

Oavsett vilket så är du varmt välkommen. Jag uppskattar dig, som läser, kanske kommenterar, gillar något inlägg eller delar vidare. Ofantligt mycket! 

Men ska jag vara fullt ärligt är det dock så, att den jag skriver för i främsta hand är mig själv. För när jag skriver, så väcks – oftast – något i mig. Det händer något. Allt som oftast. Visst – någon enstaka gång bara kastar jag ut ett inlägg för sakens skull, eftersom jag har en föresats att blogga dagligen. Så är det. Men det är verkligen undantagsfall. Majoriteten av inläggen jag skriver gör nämligen att det händer något i mig. En reflektion. En ny tanke. En insikt. En fråga. Nyfikenhet. Förvåning. Upprördhet. Igenkänning.

Och vet du? Nu när jag tänker efter – jag tror inte jag skulle gilla det om någon skrev, målade, musicerade, skapade i någon form, UTAN att det händer något i dem själva? Om det enkom gjordes för någon annan, och inte väckte något alls i skaparen av verket.  Är det ens möjligt? Och om det vore möjligt, håller du med mig om att det vore ofantligt sorgligt?

Ord på sår

Jag vill att de ska förstå att det inte bara finns ett rätt svar som så ofta i skolans värld. Att det ska vara tillåtande att leka med språket via dikten. Tillåtande att låta det abstrakta samarbeta med det konkreta.

Ord på sår. En artikel i Sydsvenskans kulturdel som berör. En så ofantligt vacker och insiktsfull text om poesi, ord, lek & lärande, allvar och läkande, liv och död.

Jag har läst en text en tjej skrivit. Det kanske är det svartaste jag läst. Men jag ser det som ett friskhetstecken. Hon har upptäckt nyanserna i sitt språk och fäst sitt tankekaos på ett vitt papper. Jag uppmuntrar henne till att skriva. Skriv mot det svarta, för att komma till det ljusa!

Att sätta ord på sår. Artikeln jag lyfter fram bitar av, men den förtjänas att läsas i sin helhet. Så läs. Och låt dig beröras.

BoldomaticPost_Pa-alla-samtal-dar-vi-genom-d

 

Adventslyft nr 7 – Rötter

rötterRÖTTER är för mig något vackert, som har extra stor betydelse sen jag blev en Roth själv.

Begreppet rötter har många betydelser för mig. Jag tänker dels på den faktiska biologiska aspekten. Att ha starka rötter, vidsträckta rötter, kraftigt förgrenade, som håller mig fast till marken, samtidigt som de förser mig med mycket av det jag behöver för att kunna leva. Ett rotsystem som hjälper mig att stå stadig när stormvindarna viner.

Men så tänker jag också på familjen. Den närmaste. Vi fyra själar som bor tillsammans. Jag brukar kalla oss för Rötter när jag t ex ska skicka en födelsedagshälsning från oss alla fyra: ”Grattis önskar fyra Rötter!”.

Vi fyra själar.
Dottern och sonen som växer och utvecklas. Jag hoppas de har vars ett starkt växande och förgrenande rotsystem i vardande.
Maken vars kärlek blir allt tydligare och mer explicit, den märks, i det lilla, i det vardagliga. Maken som älskar skogen, framför allt tallskogen, och förstärker därmed mitt inre bildspråk än mer, för vad vore en tallskog utan sitt rotsystem? Vindpinade tallar som på något vis lyckas förankra sig i mark som till stor del kan bestå av klippor – jag minns barndomens somrar längs Mälaren, alla dessa klippblock som kantar kusten och min förundran över hur tallarna lyckas skapa sig ett habitat där de växer, vissa långa och raka, andra knotiga och vindpinade. Oavsett vilket, vackra som få. Precis som min make. Vacker som få, på insida så väl som på utsida.

Men familjen är större än så.
Den består också av bonusbarnen, och deras växande familjer. Av våra föräldrar och bonusföräldrar, av syskon och bonussyskon. Av mostrar och fastrar, kusiner och kusinbarn. Av oldemor, den enda i livet kvarvarande bland min och makens mor- och farföräldrar.

Men min familj är större ändå.
Jag skjuter mina rötter vida omkring, och omfattar därför även mina vänner i begreppet familj. #skolvåren Back Office. MasterMind-gruppen. Vännen som jag drogs till då jag för många år sedan stod på lördagar på Lilla Torg i Malmö och sålde egenhändigt gjord sameslöjd. Vännen jag mötte på en kurs, som tagit mina barn till bonusbarn. Och min räddande ängel så klart, som varit med mig så stor del av mitt liv. Vänner, som är en del av min familj. Vänner som finns där. Som jag finns där för. I det där växeldragandet som är en så naturlig del av livet. Ibland drar jag, ibland får jag draghjälp. Och så turas vi om. Vänner som rotar mig!

RÖTTER – jag tänker på familjen min. Både den närmsta och den utvidgade.
RÖTTER – vem eller vad tänker du på?

Tittar mig i spegeln

Tittar mig i spegeln och tycker jag är vacker. Gillar mitt ansikte, mina ögon, att ha halvlångt hår som mjukar upp skarpa drag. Skapar ett fotokollage av sju versioner av mig, instagrammade ögonblick av lycka, av glädje, av kärlek för och till livet:

20140809-223852-81532854.jpg

Men så börjar tankarna genast vandra vidare. Får jag lov att tycka att jag är vacker? Eller är det förmätet av mig? Raskt landar jag i att jag skiter väl i, du får tycka vad du vill om mig.

Men det tar inte slut där. Nya tankar flyger förbi mitt medvetande och jag snappar upp funderingar som:
Vad är skönhet?
Hur hänger det yttre ihop med det inre?
Är det ett led i att jag verkligen tycker om och accepterar mig själv, i allt högre utsträckning, som gör att jag ens överhuvudtaget vågar skriva att jag tycker jag är vacker?
Hade jag vågat skriva detta för ett halvår sen, ett år sen, för tio år sen?
Och vaddå VÅGAR egentligen?
Varför tror jag att det är modigt att skriva detta?

Tänk vilken snurrig värld jag skapar åt mig själv. För jag är jag. Och jag är vacker. Igår frågade jag vad du älskar med dig, och idag svarar jag själv på den frågan:
Jag älskar allt med mig, mitt ljus, mina skuggor, mitt mod, mina rädslor, mitt inre, mitt yttre, och definitivt det faktum att jag vågar drömma stort!

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?