Vill du ha detta samhällsklimat?

Låter mina tankar vandra och krokar fast vid Magdalena Ribbings vett och etikett-råd för julen, där ett stycke sticker ut:

Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?
– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt ”det där är inte okej för min del, du har fel” och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar ”vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?”

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär ”det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?”

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar.

Drar paralleller med upplevelser jag själv haft, där jag förvånas över hur lite vi alla, lite till mans, faktiskt säger ifrån, när något borde bemötas.20131222-101142.jpgFör det är ju så Med mina dagliga handlingar bidrar jag till den kultur och därmed det samhällsklimat vi lever i. Gör vi alla samma sak som vi gjorde igår så bara återskapar vi kulturen – för att en förändring ska ske måste också jag ändra på mina handlingar och tankar idag, i jämförelse med igår. På det viset kan kulturen omskapas och nyskapas!

Om jag, och du, inte vågar ifrågasätta och bemöta, hur ska utveckling mot ett hållbart lärande samhälle kunna ske?

Svar till Susanna

Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.

Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.

Har vi skola för att…

Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!

Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.

Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?

Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!

Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!

Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.

Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.

Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.

Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.

Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.

Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.

20131010-164623.jpg

Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?

Panik i skolpolitik

Förra veckan fick jag en present av 20130904-165458.jpgJohn Steinberg, en av skolvisionärerna i Skolvision 2013. Boken Panik i skolpolitik är en liten men naggande god summering av läget i svenskt skolsystem idag och samtidigt konkret med förslag på vad John anser bör göras i detta läget.

Bäst av allt gillar jag hans slutsats att det inte handlar om att göra mer, lägga på ännu mer arbetsuppgifter och pålagor. Snarast handlar det om att skala bort. Gå till botten med vad skolans och lärarens uppdrag är, och hålla fokus där.

Det finns många små godbitar i boktexten och jag delger här ett par stycken:

Debatten borde handla om hur vi kan kvalitetsutveckla flera platser för lärande – skapa ett lärande samhälle.

… försök att förstå hur det ens är möjligt för alla människor att uppnå samma mål.

Skickliga lärare, handledare och mentorer behövs mera än någonsin!

Vägen framåt går via att kvalitetsutveckla skolan och samtidigt arbeta för ett samhälle där livslångt lärande underlättas på alla plan.

Jag drömmer om och arbetar för att skapa ett hållbart lärande samhälle, och det gör mig därför glad att stöta på fler som gör detsamma.

Hakar du på?

Vad fick du ut av vår coaching?

Ställde frågan ”Vad fick du ut av vår coaching?” och fick svaret:

Det gav mig insikten att jag kan fortsätta lära mig och utvecklas. Att jag kan bli den person jag vill vara.

Det gladde mig enormt att höra. Det gjorde mig uppfylld av hopp om framtiden, hopp om det hållbara lärande samhälle jag drömmer om. Och verkar för. Även genom min coaching.

Detta gav mig även ytterligare vatten på min kvarn om vikten av att möjliggöra/skapa/uppmuntra ett inifrån- och utperspektiv i motsats till ett utifrån- och inperspektiv.

För vems skull lär jag mig saker? Gör jag det för att jag måste? Gör jag det för att…

  1. läraren säger åt mig att detta är minsann bra kunskap att ha nån gång i framtiden?
  2. chefen kräver det av mig för att jag ska få den löneutveckling jag önskar?
  3. projektledaren bokar in mig på en kurs för projektet har ett kunskapsglapp som behöver överbryggas?

20130911-103453.jpgEller gör jag det för att jag vill? För att jag har en nyfikenhet att fördjupa mitt kunnande? För att jag känner att jag befunnit mig innanför min komfortzon tillräckligt länge och det är dags att utmana den, kliva utanför och se om jag kan erövra ny mark som komfortabel?

Jag vet inte hur det är för dig, men nuförtiden så lär jag mig för min skull. Och nästan bara för min skull, faktiskt, men så är jag ju min egen chef också. Oj, vilken skillnad det gör dock. På så många plan känner jag hur jag mer och mer till fullo är mig själv. Genuin. Helena, på riktigt. 100% Helena, som Charlotte skulle uttryckt det. När jag lär mig, gör jag det för mig själv. Givetvis kommer det andra till gagn också, men det är inte min drivkraft längre.

Jag lär för mig.

För vems skull lär du dig?

Besök i ett koncentrationsläger

Trots att utställningarna i nationalmonumentet Camp Vught, det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, är skrivet på holländska så sätter besöket stora spår i mig. Språk känns inte så viktigt, utställningens bilder och ljud, likväl som de energier som flödar där, talar direkt till mig.

Det är ett högsäkerhetsfängelse beläget på området, närmast vägg i vägg med museet. Jag undrar om det är av godo eller ondo att lägga ett fängelse på dessa marker, som under 1,5 år från januari 1943 till september 1944 hade en genomströmning av ungefär 31 000 människor. Av dessa dog 750 på området, av svält, sjukdom, missförhållanden eller för att de hängdes eller sköts.

Väldigt många fler förflyttades till andra koncentrationsläger, där de mördades. Under ett par dagar i juni 1943 fördes samtliga i lägret som var under 16 år gamla till Sobibor, där de mördades i gaskamrarna. Totalt 1260 barn och 1800 föräldrar.Monument över de som for till Sobibor

Om vi har historia på schemat i skolan för att säkra att vi lär av historien så har vi misslyckats. Första världskriget var ‘the war to end all wars’ men inte blev det så. Andra världskrigets horribla koncentrationsläger var inte sista gången för den företeelsen heller.

Genesis 37:30Gossen är icke där, vart skall jag nu ta vägen? – Gen 37:30

Varför blir det så? Hur kommer det sig att vi, som människor, kan utföra så ofantligt hemska handlingar mot våra medmänniskor?

Jag har inget svar på frågan, men känner att det inte måste vara så här. Så obotlig optimist jag är så tror jag på ett hållbart lärande samhälle, där omtanke, engelskans compassion är en mycket med framträdande egenskap i mänskliga relationer. Tänk på Barnens Eld som det åligger dig och mig att säkra att den får fortsätta brinna!

Lämnade denna hälsningen i Vught

Vad tror du? Kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle där vi lever i fred tillsammans, allesammans?

Framhärda

När det väl händer, då händer det rejält. Det är så det känns just nu. #Skolvåren, som funnits en enda vecka, har redan gett mig en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv.

Vilken kraft, vilket driv, ett sånt flow! När det bara rullar in våg efter våg med möjligheter, praktikaliteter som trillar på plats och all hjälpsamhet för att inte tala om alla tankar som präntats ned. I bloggar, på Twitter och Facebook – det svämmar över av initiativkraft och en genuin vilja att förändra.

Entusiasmens halveringstid är dock kort, så det gäller att smida medan järnet är varmt! Därefter krävs det som skiljer agnarna från vetet, och det är förmågan att hålla ut, fortsätta, framhärda eller persist som man säger på engelska. Av de förmågor som är gemensamma för en massa magnifika världsförbättrare är det deras förmåga att fortsätta, trots motgångar och vedermödor, som sticker ut allra mest. Att framhärda, i trygg förvissning om att det kommer att bli bra.

Inte mindre viktigt eftersom det ibland dyker upp väldigt påtagliga bevis på att livet kan vara alltför kort. Nåddes i morse av nyheten att en fantastisk svensk skolforskare gått bort i veckan, alldeles för tidigt. Trevor Dolan höll barnen först, och det är en devis vi alla behöver hålla fast vid.

Min coach talar om två lagar. The law of attraction samt The law of action. Nu vill det till att vi tillsammans använder båda dessa, för då kommer vi att lyckas med att få till ett hållbart lärande samhälle.

Så tro på att det är möjligt! Eller som Alan Seale hade uttryckt det:

…hold a space for it, believe and trust that it will happen!

Och samtidigt som du tror på ett nu och en framtid i ett lärande samhälle – kavla upp ärmarna och hugg i bredvid alla oss andra som redan står där och sliter i vårt anletes svett!

Tillsammans är vi starkare – och tillsammans skapar vi #Skolvåren. Vilken av dina styrkor vill du bidra med till #Skolvåren?

20130222-223012.jpg