Etikettarkiv: lyssna

#blogg100 – Var i stillhet.

Publicerad den av
6

”Du behöver inte ens lämna rummet. Förbli sittande vid ditt bord och lyssna.

Försök inte ens lyssna, bara vänta, var i stillhet med endast dig själv.

Världen kommer att erbjuda att demaskeras inför dig,
den har inget val,
den kommer att rulla runt i extas vid dina fötter.”
– Franz Kafka

Så här sitter jag. Och lyssnar. Eller inte ens det.
Väntar, i stillhet med mig själv.
Väntar på att världen ska demaskeras, krackelera?
Nya upplevelser framför mig, nya vyer som väntar.

Andas in, andas ut. Svårt undvika att lyssna. Grannens bil som startar. Fågeln som kraxar utanför de öppna sovrumsfönstren. Skatan som säger Katt – Katt – Katt. Hjärtats slag, pulsen kännbar inom mig. Någon slår igen en dörr och vinden drar i rullgardinen; där kör bilen.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 64 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Att lyssna

Publicerad den av
3

Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.

Plågsam upplevelse.

Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.

Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? BoldomaticPost_Lyssnar-du-med-hela-ditt-jag

Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?

Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?

Att säga Nej

Publicerad den av
1

Har under vintern sagt Nej. Flera gånger. Oväntade saker. Sånt jag trodde var solklara Ja, som vid en närmre titt visade sig inte alls vara Ja. Kanske ett Kanske, och jo, titta, där gömde sig ett Nej. Och ett till. Har avsagt mig saker/projekt/uppdrag. Ovant. Rädslan, den tidigare, att jag måste finnas med, måste tacka ja, måste måste måste… för att räknas. För att finnas till, vara viktig, nyttig, till gagn för andra, konkret, faktureringsbart.

Och så. Ett tyst Nej, i mitt inre. Ett tyst Nej, som växer fram, blir allt tydligare, och mer högljutt. Jag kan inte ignorera det, men än viktigare. Jag vill inte. Jag lyssnar och agerar. Säger Nej. Farhågan innan jag släppt ut mitt Nej till världen. Du vet, vad ska hen säga, vad ska de tro, kommer jag nånsin hitta några Ja inom mig, eller skjuter jag mig själv i foten nu?

Insikten efteråt, att det aldrig blir så illa som jag inbillat mig. Och kanske har det med mitt tydliga Nej att göra. Att det inte är ett intellektuellt skapat nej, utan ett innerligt Nej, för att detta inte är mitt att göra. Jag ska göra annat. Vad, tja, vem vet? Men just detta är inte mitt. Det finns någon annan vars inre ropar Ja, till det som mitt inre viskar Nej till.

Att lyssna till det. Att låta det som vill bli få lov att växa fram, titta ut, ta ett kliv framåt. Utrymmet till det kommer av att säga Nej till annat. Till det som inte är mitt att göra. Fyllde jag mina dagar med det som är någon annans, ja, vad gjorde jag då med det som pockar på, inom mig, det som vill ut, ut ur just mig? Var får det plats? Om jag fyllt mina dagar med en annan själs drömjobb, tvingar jag min själs drömjobb att hitta ett utlopp hos någon annan då? Någon vars inre protesterar, säger nä, men, jag vill ju inte…

det som vill bli

Att säga Nej. Låta det okända få breda ut sig, ta plats. Och sen kommer ögonblicket när ett Ja växer fram inom mig. Det bullrar, skramlar, slår på trummorna. Vill ut. Ja! Jag vill. Detta vill jag. Detta är mitt att göra. Ja, Ja, Ja! Skillnaden så stor, mellan vinterns Nej och detta Ja. Just detta Ja, stort och bullrigt, omöjligt att ignorera. Något helt nytt. Totalt okänt. Både samarbetet och uppgiften. Så mycket att lära. Så mycket att växa in i, så mycket att växa ut i. En expansionsyta utan begränsningar.

Tänk. Hade jag sagt ja till mitt Nej, så hade jag nu tvingats säga nej till mitt Ja. För det hade inte fått plats, mitt Ja. Vad hade det gjort med mitt Jag? Och kanske hade någon annan tvingat sig att dövat sitt inre Nej för att säga ja, ett lamt, vekt och oengagerat ja?

Därför fullföljer jag!

Publicerad den av
16

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Publicerad den av
Svara

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

Fastnat i trygg omgivning?

Publicerad den av
Svara

Budskap från hönanGick en CoachWalk i veckan, och gjorde reflektionen att det är ganska vanligt att fastna i invanda spår. Inget fel i det, men med jämna mellanrum tror jag det gagnar att få syn på dem, titta på dem, vrida och vända på dem, och säkerställa att dessa spår fortfarande ger ett värde, att det finns en relevant anledning att köra på, fortsätta framåt, i samma spår. För ibland är svaret att det inte är så. Värdet är överspelat, och att fortsätta i samma spår skulle snarast innebära en långsam stagnation, att du begränsar dig och din potential.

Och det är inte så att det alltid kostar en massa (energi, tankemöda, arbete, pengar, vad du än lägger in i en process) att testa något nytt. Så länge du är i rörelse i någon form, så spelar det ingen roll egentligen om du dansar på stället, tar ett babystep fram, ett rejält kliv bakåt eller åt sidan eller om det är ett sjumilakliv framåt som lockar. Rörelsen är poängen. När vi slutar röra oss så stagnerar vi och dör.

Rörelsen är generös till sin natur, den kan ske på så många olika vis, att det finns något för alla i varje given stund. Och du behöver inte ens tro att du kan röra dig, för det räcker med att ha modet att testa. Känns det skrämmande så börja smått. Efterhand så kan det komma en stund som bjuder in till lite mer vidlyftiga rörelser. Det finns inget rätt eller fel, och bara du vet vad som kan ge värde för dig.

Lyssna inåt, och känn efter, kanske finns det en rörelse som pockar på och vill uttryckas i ditt liv?

En Hyvens Salong

Publicerad den av
2

Idag var det världspermiär för En Hyvens Salong, där jag och Ulf, min kompanjon i Hyvens Utveckling, bjöd in ett fåtal speciellt utvalda till ett samtal över en enklare lunch, ungefär på det här viset:

En Hyvens hundgrind, PLATSSkulle vilja bjuda in dig till en Hyvens salong, som jag och min Hyvens-kompanjon Ulf anordnar. Vi bjuder på en lättare lunch (fisk/skaldjurssoppa med saffran, bröd mm) under vilken vi – totalt 6-8 personer – dryftar meningen med livet och annat intressant, spännande och givande, i två timmar. Med 6-8 olika individer, som alla är handplockade, skulle vi vilja se vad som kan hända när mötet och samtalet får lov att ta plats och ske, i lugn och ro. 

Två plus fem, dvs totalt sju personer som dyker upp, förutsättningslöst, för att delta i ett möte och samskapa ett samtal om… tja, det som dök upp, helt enkelt. Min intention och även invitation till samtliga runt bordet var att lyssna efter det man inte vet, snarare än det man redan vet/bekräftelsen. Och sen satte det fart.

Vi har dryftat allt mellan himmel och jord, eller mer specifikt saker som ledarskap, return on investment, död, mod att leva livet, skilsmässa, rädslor och brottning. Bland annat. Och under tiden blev vi även mätta, en värmande soppa i ett regntungt Skåne sitter finfint en torsdag i oktober!

En Hyvens Salong

Och vet du? Jag är väldigt nöjd! Jag hoppas vi får in reflektioner från de som deltog, men min upplevelse var väldigt positiv, och jag skulle gärna göra om det. Men månne vi inte ska vara bara sex stycken, för att verkligen få utrymme att delta lite mer på djupet?

Skulle du kunna tänka dig att komma på En Hyvens Salong?

Lyssna efter det du inte redan vet

Publicerad den av
3

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?

Överväldigad. Och tacksam.

Publicerad den av
Svara

I förrgårkväll skickade jag ut ett klipp på You Tube där jag ber om hjälp att boka 100 coaching-konversationer på 30 dagar. Igår eftermiddag bloggade jag om detsamma.

Vänner och bekanta, samt för mig helt okända människor, har delat på olika forum och det har gett gensvar ska du veta. Jag har redan fyllt en tredjedel av de 100 platserna och många nämner vem som puffat dem i min riktning. På två dygn. Jag är alldeles överväldigad och enormt tacksam!

IMG_2773.JPG

Så tack alla som hjälpt mig! Utmaningen är långt från slutförd, så jag hoppas ni fortsätter hjälpa mig mot till. I gengäld lovar jag att hjälpa dem som behöver det! Det är en viktig ingrediens i världen så som jag vill att den ska vara!

Ett sätt jag bidrar till den världen jag vill leva i är just genom att dela med mig av det jag är bra på, att vara närvarande och lyssna till mina klienter, både det sagda och det osagda. Kanske vill även du testa den upplevelsen?

Bemöt eller tystna?

Publicerad den av
2

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?