Bortom alla vackra ord…

Bland annat i samband med senaste insändaren i Sydsvenskan, även publicerad här, får jag från flera håll höra att jag ‘verkligen lever min värdegrund/mina värderingar‘. Började fundera på vad det verkligen betyder. För…. leva sin värdegrund? Det gör vi ju alla. Det är ju värdegrunden: Det sätt jag agerar i vardagen. Svårigheten är väl att det vi ibland tror och vill ska vara vår värdegrund inte alltid är den värdegrund vi faktiskt lever.

Seth Godin lyfte det under #SethInLondon-dagen när han fick frågan hur man vet vilken värdegrund en person har/tar. Hans svar var kort och koncist: Ignorera allt de säger och titta på allt de gör. Carl Jung har uttryckt något liknande. Värdegrunden ligger bortom alla vackra ord och uttrycks i dina handlingar.

Så jag funderar vidare. Får jag höra detta omdöme för att många lever en annan värdegrund än den jag ger uttryck för? Att det jag agerar i världen sticker ut? Att grundbultarna i min värdegrund, den tänkta och uttryckta – den obändiga kraften i möjligheter och lösningar som finns inom räckhåll för oss alla och att försöka sprida kärlek, värme och ljus i världen – är det som är det ovanliga? Att få faktiskt lever utifrån det? Eller?

Alltså. Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag får höra det där. Får du höra det? Kanske är jag bara blind för det, och det är något vanligt förekommande? Kanske jag är ovetande, för det är först de senaste åren, kanske tom året, som jag uppmärksammats på detta viset. För igen, alla lever sin värdegrund. Inte nödvändigtvis den värdegrund du önskar leva. Men så som du lever är hur din värdegrund ser ut.

Jag lever min värdegrund, precis som alla andra. Svårigheten uppstår när jag pratar om min värdegrund som vore den något den inte är. I jämförelse med någon som lever utifrån den värdegrund jag tror mig leva, kan det bli synligt för mig att jag inte lever som jag lär. Har folk gått vilse i själva begreppet? Har vi missförstått ordet värdegrund? Tror det är ett tillstånd vi kan nå, när det istället faktiskt är utgångspunkten i allt vi gör. Tror den kan definieras i ord men inte behöver levas. När det i själva verket är så att definitionen av din värdegrund kommer av hur du lever, dina val i vardagen, i stort som smått. Det är där din värdegrund definieras.

Kanske är det så att allt för många lever utifrån en mellanmänsklig värdegrund, den som bygger på igenkännandet. Gamla Siv på hemmet minner dig om din egen gamla farmor och därför blir du berörd av nyheter att hon far illa i vård och omsorg. Alternativet är den medmänskliga värdegrunden, som kräver mer av dig. Att välja den medmänskliga värdegrunden kräver att du ibland avstår vissa sammanhang eller sällskap, visar civilkurage nog att försaka sådant som är oetiskt, odemokratiskt osv. Den kräver av dig att du ser inte bara att Siv på hemmet har ett värde, som människa, utan även att den romska kvinnan som tigger utanför ICA, i hopp om att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem så yngsta barnet kan få välbehövlig astmamedicin, också har ett värde, som människa. De är båda människor, har ett grundläggande värde som sådana och därför värda all kärlek och omsorg. medmänskligheten

Kanske är det inte svårare än att när någon säger ‘Stort Helena, du lever verkligen din värdegrund!‘ till mig, så är måhända det underförstådda ett budskap till dem själva som säger ‘Just ja, så kan man ju faktiskt göra, svårare än så är det inte.‘. Att det i all sin enkelhet pekar på små vardagliga handlingar, medvetna val i stunden, som fler kan testa? För det är så, att vill du leva en annan värdegrund så är det fullt möjligt, för var och en av oss. Allt som krävs är medvetna val. Allt som krävs är att ignorera det jag säger, titta på det jag gör och med en varsam självkritisk blick se om jag faktiskt lever den värdegrund jag önskar leva.

Själv fallerar jag. Ofta. Trampar i klaveret i parti och minut. Men ändå, som någon slags grundton, så finns den där, den värdegrund jag faktiskt vill leva. Och lever. Den är mycket tydligare för mig idag än någonsin innan, och min medvetenhet för när jag tar en ton som inte alls är i samklang med grundtonen, är numera hög. Jag är inte längre döv för den symfoni jag själv utgör, den symfoni som utspelar sig med varje andetag, varje yttrande, varje handling. Olika toner, stor skillnad i nyanser. Många budskap.

Lyssna och ta in dig själv. Vilken symfoni spelar du?

Svar till Susanna

Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.

Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.

Har vi skola för att…

Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!

Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.

Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?

Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!

Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!

Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.

Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.

Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.

Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.

Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.

Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.

20131010-164623.jpg

Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?

Värdegrund vad döljer du?

Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Värdegrund av Henry Bronett

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!