En duva med ett budskap

Klev utanför ytterdörren bara för att mötas av en duva som lugnt satt på mitt cykelhandtag, alldeles nedanför yttertrappan. Tog sakta upp min fån, tog ett foto och tänkte Undrar om duvan flyger sin väg om jag kommer närmre?

Så jag gick försiktigt trappsteg för trappsteg ner till marken, tog ett nytt foto, kom än lite närmre, tog ytterligare foto. Pratade vidare med den, samtidigt som jag cirklade runt och tog fler foton. Katten Pop kom också ut, men vare sig duvan eller Pop ägnade den andre ett uns av uppmärksamhet.Till slut var det jag som gick därifrån, eftersom jag hade en tid att passa. Duvans visit stannade kvar i sinnet inte minst eftersom jag aldrig varit med om dess like.

Och nog bär duvan ett budskap till mig alltid, allt enligt Solöga:

Ta hand om ditt hus/ditt hem eller din familj. Min gåva till dig är att skapa dig en trygg omgivning.
Ägna dig åt konkreta saker för att få en fast grund att stå på.

De senaste två månaderna har varit vilda, och så ser det ut också kommande två veckor. För mycket tid hemifrån, för mycket på agendan, för mycket som jag prioriterat över att ta hand om mitt hus, mitt hem och min familj. Så det här är ett budskap som går rakt in och är definitivt något jag tänker agera på.

Ditt bemötande säger nått

Igår var det midsommar och vi firade den som vi brukar, hos min Jenny, tillsammans med ytterligare en handfull familjer. Vi samtalade om en massa, bland annat om livet i stort, och när jag sa att jag är godtrogen och tror alla om gott, så sa en av midsommarfirarna något väldigt klokt, nämligen nått i stil med:
Det sätt du möter andra på är hur du ser på dig själv.

Jag vill skicka med ett stort tack för tankenöten igår, min vän! Den satte igång en massa funderingar i mig som du snart lär märka. Och jag älskar det, för tankespjärn äger!

Jag har nämligen legat och vridit och vänt på det där under morgonkvisten, och tänker att det ligger väldigt mycket i det. Jag har haft två inre inställningar, under hela mitt liv fram till för en 7-8 år sedan var jag inställd på JAG ÄR INTE OK, men som tur är lyckades jag under en session med en fantastisk terapeut få syn på detta och faktiskt med hennes hjälp svänga om till JAG ÄR OK.

Inte helt synkat med detta, men likväl en process som spelar roll för var och vem jag är idag, så har jag också gått från att vara den mest negativa person jag nånsin stött på, till att vara en vansinnigt positiv människa. Kanske inte den mest positiva, men bra positiv. Denna resan påbörjade jag för snart 15 år sedan.

Så ja, för mig stämmer det väldigt väl, att mitt bemötande av mig själv speglas i hur jag bemöter min omgivning. Och det intressanta är att jag mår så mycket bättre när jag vände från att misstro både mig själv och världen. Mitt liv, när jag var negativ i ton och attityd, både mot omgivningen och mig själv (i synnerhet det sista), var ganska tufft. Det var mycket mindre roligt att leva. Lite som att leva, mer eller mindre konstant, i en moll-tonart. Idag är min grundinställning i dur, och när min livsmelodi går över till moll, med jämna mellanrum, så har jag så mycket lättare att ta mig genom det. Och jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Det har med det där med acceptans att göra, tror jag.

Än mer intressant tycker jag det är att vara så medveten om de skiften jag gått genom, inte minst eftersom det för mig visar att det faktiskt finns få saker som är statiska, inte ens sådant som jag trodde var en oföränderlig del av mig. Och det kanske finns sådana delar kvar, det vet jag faktiskt inte nånting om, men att jag inte behöver vara ett offer för vare sig inre eller yttre omständigheter, det vet jag numera, och det ger mig enormt hopp om framtiden.

20140621-083909-31149260.jpg

Hur möter du din omgivning? Vad tror du om världen och dina medmänniskor? Tror du dem om gott eller ont? Är din grundton dur eller moll?

Individualiseringen

Vad gör vi med världen? Såg ett tankeväckande budskap på P-huset Anna i Malmö i fredags kväll:

20130818-191108.jpg

Med det fysiska rummet påverkar och formar vi samhällsklimatet.

Själv vurmar jag för att individen ska utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – men jag ser inte hur det kan göras utan ett socialt sammanhang. Jag förhåller mig hela tiden till mig själv och den omgivning jag befinner mig i.

Jag tror också att en individ som äger hela sitt jag besitter insikt och kunskap om värdet av gemenskap och sammanhang.

Hur tänker du kring världen vi är i färd med att skapa?