Jag har fått upp ögonen för det vackra i livet, något som slog mig djupt en strålande höstdag för ett antal år sedan då jag med kameran i högsta hugg förtjusades och förundrades över all skönhet på Bulltofta, som jag aldrig sett förut. Inte sett, så som jag såg det den dagen. Och insikten att det inte var för att det vackra inte alltid funnits, utan att jag inte kunnat se det innan. Sedan dess ser jag det, allt mer, allt oftare. Jag får syn på det vackra, det överdådiga, det rika.

Och så sitter jag och tittar på en live jag gjort… och tycker jag är vacker.
Tankar flyger genom skallen min: Är jag helt knäpp? Eller är det faktiskt underbart?

Känner efter vilken av tankarna som väcker den skönaste av känslor inom mig, och landar i den sistnämnda. Det är underbart. Klart jag är vacker! Och klart jag får lov att både se och stå för det. Att jag älskar, uppskattar och hedrar mig själv, på det vis jag gör, det känns sunt. Bra. Generativt och hållbart.

Från en plats, inombords, där jag älskar mig själv, så gör jag mig själv stor, i det där tillståndet där livsenergi och -glädje finns i överflöd, där inget problem är oövervinneligt (och är det det, så är det inte ett problem utan fakta att ta ställning till!), där jag kan ta vadhelst livet kastar åt mig, där jag lever i ett flow. Och gör jag mig stor, så gör jag dig stor. För nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Och det smittar. Precis som alla tillstånd smittar. Poängen är ju att alla tillstånd inte är värda att smitta andra med. När jag gör mig liten (inte ska väl jag/usch nej, jag skulle aldrig…/jag är inte värd ett ruttet lingon!) gör jag dig liten också. Nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Men om jag är stor, och du känner dig liten, så är min storhet en invit. En utsträckt hand som gör det enklare för dig att hålla dig själv stor, än det vore om jag vore liten bredvid dig. Så gör vi varandra bra. Genom att hålla oss till vår oändliga potential, hålla oss stora som människor. Finns det något vackrare?