DAY 2 #NAJOWRIMOPROMPT: What inspired your creative self?

Yesterday you wrote about ways you express yourself creatively. For today’s journal entry, write about you creative influences. Who and what makes you feel creative. Who and what do you draw creative inspiration from?

Creative influences. Now that’s a questions I can probably provide a multitude of answers to, but nobody but me can make me feel creative!

I find it a bit odd that I read thousands upon thousands of blog posts (most notably school-related ones as well as Seth Godin, Leo Baubata, Arvind Devalia and the likes) up until I started blogging myself. Then, I basically stopped following blogs. I still read some occasionally, but I haven’t followed a blog for years. With one exception, that of my friends Wivan and Anders, as it’s one way to ensure I know what’s going on in their lives as they travel the world.

Since I started blogging myself, I listen to podcasts. (So yeah, I wouldn’t be surprised to see myself pick up podcasting and then cease to listen to other podcasts?!) All through out this year, my Sunday blog post has been, and will be, a podcast tip from me. My absolute favorites are On Being, One You Feed and Good Life Project. There are other as well, some Swedish ones, such as 100%-podden by my friend Charlotte Rudenstam (there are a few episodes in English as well, so do check it out) and Värvet with Kristoffer Triumf, but also English ones such as Freakonomics Radio, Peak Prosperity Featured Voice and several NPR shows with Invisibilia and Serial as my most loved ones. And yes, I draw an immense amount of creative inspiration from these podcasts!

appleNature is also something from which I draw creative inspiration. Walking about. Sitting down. Looking at a tree, a lake, a rock, a straw of grass, ants in an ant hill… anything and everything, nature is a marvelous source for inspiration!

And family and friends of course, it’s like having my very own treasure chest full of creative inspiration! I like to witness and observe, both the ongoings of my family and friends as well as what happens within me when I am in interaction with the ones close to me.

Since I’ve stopped reading blogs so much, perhaps you think I no longer get creative inspiration from written material. Well. That would be a faulty assumption. I read books, I love books, and I get a lot of inspiration from them. Fiction is more to let my mind just be, without triggering it too much, but I also read a lot of non-fiction, which definitely does just that, triggers my creativity, my curiosity, a wish to sit with a certain question or topic, and see what happens within as I do so. A lot of that comes out as blog posts.

Do I have other sources for creative inspiration. You bet. I could jot down another ten sources, easily, but no, I’ll stop here. But what about you? Who and what do you draw creative inspiration from?

En betraktelse, del tre av tre

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.

– CHARLOTTE RUDENSTAM

En betraktelse, del två av tre

Del ett har publicerats tidigare. Här kommer del två av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Tror gott om människan

– Jag har länge haft känslan av att vilja rädda världen och numera har jag fått en helhetssyn på det. Det innebär att jag själv vill göra ett positivt avtryck och det sker till exempel genom mitt val av kost, att bilen är såld och att jag cyklar mer. Idag lever jag i världen utifrån hur jag skulle vilja att den ser ut. Jag tror gott om människor. Jag åker på smällar emellanåt och det är det värt, för jag mår så mycket bättre av att tro på människor, att se det goda och att göra gott.

Med två barn i skolåldern och som ordförande i den lokala föräldraföreningen kunde Helena se att skolan kan bli bättre, kan vara annorlunda. Tillsammans med en grupp andra, som också såg en icke utnyttjad potential i skolan, startade hon nätverket #skolvåren, som levt mycket av sitt liv i ett ymnigt twitterflöde och som också har resulterat i flera helgkonferenser på tryggt avstånd från Twitter, afk (dvs away from keyboard), eller snarare, konferenser och möten där deltagarna twittrat som bara den och gjort att Twitter, för några dagar, fyllts av massor av framtidstankar om skolan och vad vi ska ha den till.

Skoldebattör

– Jag tar del av skoldebatten i Sverige på nationell nivå. Det har att göra med min vilja att göra något bättre, och att jag tydligt har sett att vi inte måste lära människor en massa för att få en värld jag drömmer om. Vi kan ta det ur människan. Skolsystemet snarare begränsar människan, än låter hennes fulla potential få plats och utrymme. Det är den kopplingen som gör att mitt hjärta brinner för det.

rörelseMen Helena brinner inte bara för skolan. Hon vill bidra till att människor förverkligar sina drömmar. Hon vill vara med när en rörelse föds eller fortsätter. Det gör hon ganska ofta i rollen som coach, coaching som ofta bokstavligen sker i rörelse. Coachwalken är ett av hennes främsta element. Under promenerande samtal möter hon klienter som med hjälp av hennes frågor leder sig själva till nya insikter, till att sätta nya mål och ibland välja ny riktning i livet.

Det finns något i hennes intensitet som smittar. Något i hennes ärlighet. I hennes sätt att ställa frågor som lockar fram svar på djupet.

En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.

En betraktelse i tre delar

Charlotte Rudenstam har skrivit en betraktelse om mig, utifrån att hon

  1. känner mig sedan några år tillbaka. Vi är med i samma Master Mind-grupp och tack vare det har vi kommit varandra nära.
  2. har frågat ut mig om både det ena och det andra.
  3. följde med mig en dag på jobbet, i vintras, när jag höll utbildning i kvalitets- och miljöledningssystem på en YH-skola.

migDet är ett tag sedan jag fick hennes betraktelse skickad till mig, och nu känner jag att det är tid att skicka ut den i världen, vilket jag gör kommande tre dagar här på bloggen (uppdelat i tre delar). Så jag läser den själv igen, för första gången på ett par månader, och blir lite förundrad. Igen. Minns hur tårarna började rinna då jag läste första utkastet. Det är förunderligt att bli porträtterad i ord (och vill du uppleva det så föreslår jag att du kontaktar Charlotte), att känna mig avbildad, i ord, fraser, liknelser. För det är definitivt en hög grad av igenkänning i texten, för mig, men också för mina närmsta som läst betraktelsen.

Men ändå kan jag inte undgå att tänka tankar som:
Är det verkligen mig Charlotte skriver om? Kan jag uppfattas så där? 

#100procentpodden – en ny bekantskap!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag börjar med ett helt fantastiskt avsnitt av 100%-podden med min goda vän Charlotte Rudenstam. #100procentpodden är en ny bekantskap för världen, även om jag, som känner Charlotte sedan ett par år tillbaka, har iakttagit hennes resa från tankefrö till verklighet, fram till sjösättandet av 100%-podden i början av juni. Jag tycker absolut att du ska kolla in den. Prenumerera gärna på den, och när du lyssnat till ett avsnitt eller två, så hjälper du Charlotte väldigt mycket genom att skriva en recension av podden inne på iTunes. Och missa inte specialavsnittet där Charlotte själv berättar en story som är värd att berättas – och därmed, väldigt hörvärd!

Viss charm finns det ju i att börja lyssna på en pod från avsnitt ett, och det kan du absolut göra, men det allra bästa avsnittet hittills är avsnitt nummer fyra, med Therese Mabon. Har lyssnat till det flera gånger och varje gång så fylls jag av en underbart pirrig livsbejakande känsla. Och så är jag allt lite extra nöjd och stolt, för jag kopplade samman Charlotte och Therese på Twitter, efter att jag träffade Therese för första gången i 3D tidigare i vår.

Och eftersom Charlotte är en sån doer (något Fredrik Svahn också snappat upp, lyssna till avsnitt 2 vettja!) så tog det inte många dagar förrän dessa två vackra själar sammanstrålade och spelade in sitt eget första möte, vilket alltså är avsnitt 4 av 100%-podden.

Mötet dem emellan inger mig med hopp om framtiden. Och kanske det inte är någon överraskning direkt att jag är inne på precis samma tankegång som dessa två kloka kvinnor – snöbollen är i rullning och det kommer inte dröja så himla länge förrän samhället som vi lever i ser annorlunda ut. Bättre, för alla, mer kärleksfullt, med omtänksamhet som flödar både inom och mellan individer och framför allt, människor som vågar vara sina jag, till 100%.

Så tack Charlotte och tack Therese för att ni visar mig vägen, hjälper mig framåt i min egen upptäcksfärd inom och utom mig själv. Successivt blir stunderna då jag själv upplever mig vara en 100%-are blir fler och fler. Är du en 100%-are? Eller kanske jag ska ställa frågan så här istället: När är du en 100%-are, i vilka sammanhang, stunder, platser?

Jag bär mitt Jag

Spinner vidare på tankarna från Robert Klåvus FB-inlägg. Jag bär mitt Jag är en strof som kom till mig redan i torsdags, då jag och finaste Charlotte Rudenstam åkte tåg till Hässleholm på morgonkvisten. Vi talade bland annat om den resa vi båda gör just nu, av totalt olika skäl, men likväl liknande, nämligen att rensa ut bland våra ägodelar. Jag håller på med omöjlighetsprojektet #cleanse4expansion som du kan följa på den bloggen, och Charlotte står i begrepp att skiljas och ta sin relation med Alexander till nya nivåer.

Under det där samtalet så landade vi båda i det faktum att vi tagit ett kliv bort från konsumtionssamhället, och då sa jag ungefär så här:

Jag bär mitt Jag, jag behöver inte prylar och ägodelar för det. Det sitter inte i några saker eller någon plats, utan är något jag alltid har med mig, i mig.

Under de senaste 15 åren har mina konsumtionsmönster förändrats enormt. Inte radikala steg dock, utan med babysteg, lite i taget. Och över 15 år så är det enorm skillnad. Chick and eggsVarorna jag fyller skafferi, kyl och frys med är inte desamma som för 15 år sedan – senaste tillskottet är våra tre hönor som just har börjat värpa ägg. Hur, när, vad och var jag handlar kläder och skor är inte desamma som för 15 år sedan. Bilarna är borta, apostlahästar, cykel och kollektivtrafik står för majoriteten av transporterna. Temperaturen i vårt boende har sänkts, och i takt med det har ullunderställ och yllesjalar blivit del av min (vinter-)vardag. Mitt användande av skönhetsprodukter, smycken och duschvanor har även de förändrats under dessa 15 år. I allt större utsträckning bär jag mitt jag, naknare, renare, friare.

Och i och med #cleanse4expansion-projektet så kommer det definitivt märkas även i min fysiska tillvaro, och prylar jag inte längre har användning för, eller inte tycker om, kommer att vandra vidare till någon annan. Och deras plats skall fyllas endast med tomrum. Med luft. Energi.

Ju bättre jag lär känna mig själv, desto mindre viktigt har konsumtion och ägodelar blivit för mig. Och det sista ordet är viktigt. För Mig. Jag kan inte tala för någon annan, och jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt. Jag har landat här (just nu, vem vet om morgondagen), när jag landat i mig själv och alltet (som jag också är en del av). Var du landar, det vet bara du. Frågar är kanske om du har tittat dig omkring för att se var du landat?