#blogg100 – Höra mig själv leva.

”Jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv på ett tyst ställe där jag skulle arbeta så långsamt att jag skulle kunna höra mig själv leva.” säger Ambrose Pike till Alma Whittaker.

Kunna höra mig själv leva.

Frasen fick mig att pausa läsningen, stanna upp, och lyssna. Inåt.

För det gör jag. Numera. Sedan… tja, det sammanfaller nog med så många andra saker i mitt liv: vårvintern 2013. Då jag hoppade på #blogg100 första gången och äntligen gav mig själv skrivandets välsignelse. Då #skolvåren föddes (och jag fick livsfränder!). Då jag anlitade en coach, och i samma veva blev medlem i en Mastermind-grupp (ja, fortfarande aktiv!). Då när begreppet tankespjärn damp in i min värld, och jag föll pladask! Då jag deltog i ett global summit for transformational leaders och på samma resa besökte ett koncentrationsläger, med allt vad det innefattar.

Ett par månader då jag, bevisligen, var vidöppen för nya intryck, insikter och möten. Även med mig själv. För då började jag, på riktigt, lyssna inåt. Då började jag sakta ned, så att jag faktiskt började uppfatta ljuden från mitt levda liv. Och den där nedsaktningen har även tagit sig fysiska uttryck. Talar långsammare. Rör mig långsammare (har numera svårt att gå så där stressat snabbt som tidigare var default-läget). Märker och tar in så ofantligt mycket mer än någonsin tidigare – observerar, förundras, berörs. Agerar mer medvetet, och inte lika impulsivt, explosivt. Eller… skrattar nog lika mycket, rätt ut, eller möjligen än mer, men attackerar mindre, vid färre tillfällen, och Med mycket större medvetenhet. Väljer.

Kunna höra mig själv leva. 

En förmåga alla har. Eller. Förmåga? Kanske fel begrepp. Snarast en grundförutsättning för livet. Något som alltid finns där – i stillheten bortom det konstanta flödet av röster inombords. Flödet som finns där – men inte måste uppmärksammas. Ju mer jag förstått hur det funkar, alltsammans, tankar, känslor, upplevelsen av världen, desto mindre benägen blir jag att kasta mig i floden som flödar genom mig. Ställer mig på strandkanten och ser den flöda förbi istället. Och där – alltid! – finns stillheten, stillheten som möjliggör för mig att höra mig själv leva. Hör du?

Tankarna är oljefärgen, stillheten själva tavlan, kanvasen som tankarna tar fäste på, emellanåt i så tjocka lager att det är svårt att tro det finns en tavelduk därunder. Men.
Den. Finns. Alltid. Där.

Alltid.

Hör dig själv leva!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 12 av 100.
Boken ”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” av Elizabeth Gilbert.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Blåser i mitt hår

blåser i håretSitter i gräset. Vinden kyler en smula. Sätter på mig koftan.

Vinden tar fatt i mitt hår. Smeker lite varsamt mina kinder, påminner mig om livet, om kraften, om rörelsen.

Om livet. Om allt som pågår, hela tiden, inom mig, likväl som utanför mig. Jag lever.

Jag lever. Jag känner det, när jag känner hur vinden buffar försynt på kinden min, låter håret flyga på vindens vägar.

Att leva. Eller att överleva.
Skillnaden, enorm.

Att överleva, det är det allra mest basala. Idag, här, just nu, är det inte överlevnad det handlar om. Inte för mig., För många, ja, men inte för mig, och många, många fler. Vi är fler som inte längre behöver kämpa för vår dagliga överlevnad, än de som fortfarande, idag, där, nånstans, kämpar dagligdags för överlevnad. Och visst. Det finns några få även här, idag, nu, som kämpar för att överleva. Så är det. Marginaliserade, utstötta. Hemlösa. Psykiskt sjuka. Fattiga. Men få, tack gode Gud, oerhört få sett ur ett större perspektiv.

Men samtidigt som vi bekämpar den extrema världsfattigdomen – varje dag lyckas någon eller några som lever under en dollar om dagen-strecket, kliva upp ett steg från identifikationen med de fattigaste av de fattiga – samtidigt så sjunker allt fler allt längre ned, välstånd blir allt mer snedfördelat. De rika blir rikare, de som är fattiga, blir, förhoppningsvis något mindre fattiga, men däremellan finns en glidning nedåt.

Så tokigt. Här sitter jag. Vinden blåser i mitt hår, och jag tänker på världsfattigdomen och ekonomiskt välfärd. Som det kan blir, när hjärnan och fingrarna får friheten att ta sig precis dithän de vill. Så jag tackar gud, universum, slumpen, karma eller ödet, eller helt enkelt bara mina föräldrar, för att jag föddes i ett land, där det handlar om att leva. Och just nu, just här, så lever jag livet. I tacksamhet.

Bortom alla vackra ord…

Bland annat i samband med senaste insändaren i Sydsvenskan, även publicerad här, får jag från flera håll höra att jag ‘verkligen lever min värdegrund/mina värderingar‘. Började fundera på vad det verkligen betyder. För…. leva sin värdegrund? Det gör vi ju alla. Det är ju värdegrunden: Det sätt jag agerar i vardagen. Svårigheten är väl att det vi ibland tror och vill ska vara vår värdegrund inte alltid är den värdegrund vi faktiskt lever.

Seth Godin lyfte det under #SethInLondon-dagen när han fick frågan hur man vet vilken värdegrund en person har/tar. Hans svar var kort och koncist: Ignorera allt de säger och titta på allt de gör. Carl Jung har uttryckt något liknande. Värdegrunden ligger bortom alla vackra ord och uttrycks i dina handlingar.

Så jag funderar vidare. Får jag höra detta omdöme för att många lever en annan värdegrund än den jag ger uttryck för? Att det jag agerar i världen sticker ut? Att grundbultarna i min värdegrund, den tänkta och uttryckta – den obändiga kraften i möjligheter och lösningar som finns inom räckhåll för oss alla och att försöka sprida kärlek, värme och ljus i världen – är det som är det ovanliga? Att få faktiskt lever utifrån det? Eller?

Alltså. Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag får höra det där. Får du höra det? Kanske är jag bara blind för det, och det är något vanligt förekommande? Kanske jag är ovetande, för det är först de senaste åren, kanske tom året, som jag uppmärksammats på detta viset. För igen, alla lever sin värdegrund. Inte nödvändigtvis den värdegrund du önskar leva. Men så som du lever är hur din värdegrund ser ut.

Jag lever min värdegrund, precis som alla andra. Svårigheten uppstår när jag pratar om min värdegrund som vore den något den inte är. I jämförelse med någon som lever utifrån den värdegrund jag tror mig leva, kan det bli synligt för mig att jag inte lever som jag lär. Har folk gått vilse i själva begreppet? Har vi missförstått ordet värdegrund? Tror det är ett tillstånd vi kan nå, när det istället faktiskt är utgångspunkten i allt vi gör. Tror den kan definieras i ord men inte behöver levas. När det i själva verket är så att definitionen av din värdegrund kommer av hur du lever, dina val i vardagen, i stort som smått. Det är där din värdegrund definieras.

Kanske är det så att allt för många lever utifrån en mellanmänsklig värdegrund, den som bygger på igenkännandet. Gamla Siv på hemmet minner dig om din egen gamla farmor och därför blir du berörd av nyheter att hon far illa i vård och omsorg. Alternativet är den medmänskliga värdegrunden, som kräver mer av dig. Att välja den medmänskliga värdegrunden kräver att du ibland avstår vissa sammanhang eller sällskap, visar civilkurage nog att försaka sådant som är oetiskt, odemokratiskt osv. Den kräver av dig att du ser inte bara att Siv på hemmet har ett värde, som människa, utan även att den romska kvinnan som tigger utanför ICA, i hopp om att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem så yngsta barnet kan få välbehövlig astmamedicin, också har ett värde, som människa. De är båda människor, har ett grundläggande värde som sådana och därför värda all kärlek och omsorg. medmänskligheten

Kanske är det inte svårare än att när någon säger ‘Stort Helena, du lever verkligen din värdegrund!‘ till mig, så är måhända det underförstådda ett budskap till dem själva som säger ‘Just ja, så kan man ju faktiskt göra, svårare än så är det inte.‘. Att det i all sin enkelhet pekar på små vardagliga handlingar, medvetna val i stunden, som fler kan testa? För det är så, att vill du leva en annan värdegrund så är det fullt möjligt, för var och en av oss. Allt som krävs är medvetna val. Allt som krävs är att ignorera det jag säger, titta på det jag gör och med en varsam självkritisk blick se om jag faktiskt lever den värdegrund jag önskar leva.

Själv fallerar jag. Ofta. Trampar i klaveret i parti och minut. Men ändå, som någon slags grundton, så finns den där, den värdegrund jag faktiskt vill leva. Och lever. Den är mycket tydligare för mig idag än någonsin innan, och min medvetenhet för när jag tar en ton som inte alls är i samklang med grundtonen, är numera hög. Jag är inte längre döv för den symfoni jag själv utgör, den symfoni som utspelar sig med varje andetag, varje yttrande, varje handling. Olika toner, stor skillnad i nyanser. Många budskap.

Lyssna och ta in dig själv. Vilken symfoni spelar du?

Ständigt dessa motpoler

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar,
sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.

Hon är så angelägen om sin framtid,
att hon inte njuter av nuet.

Följden blir att hon inte lever i nuet,
och inte heller i framtiden.

Hon lever som om hon aldrig skall dö,
och så dör hon utan att någonsin ha levt.

Fick ett mail med ovanstående text. Den väcker mycket i mig. Påminner om Dalai Lamas ord, om ”Vår tids paradox” som jag faktiskt har som väggsmycke här hemma.

livet

Hur tänker du själv i förhållande till det där med pengar – hälsa, framtiden – nuet, döden – livet? Är de motpoler? Är det det ena på bekostnad av det andra? Eller kan de samspela? Hur i sådana fall? Och hur ställer du dig till dem personligen?

Och inte minst, i dessa dagar, är någon av dessa faktorer sådana du anser dig ha rätt till? Har alla det? Hur mycket behöver du egentligen för att faktiskt ha hälsan och leva ett liv som är värt att leva, både i nuet och i en trolig framtid? Om du strävar efter ett gott liv, sker det på bekostnad av någon annans möjlighet till detsamma? Har du större rätt till – pengar och hälsa – ett nu och en framtid – ett liv värt att leva – än vad alla andra har?