På andra sidan…

Ljuvligt väder igår. 15 grader, solsken, vindstilla.
Bangade kallbad nere på Ribban, trots det.

Så idag, när jag ändå skulle åt det hållet, packade jag ner handduk.

Men idag. Oj!
Blåste sådär som det bara kan göra i en kustnära stad. Kallt i vinden. Om än säkerligen 15 grader i lä. Men med en stark föresats att bada kallbad… så ställde jag mig således just i lä, och gjorde 3 x Wim Hof-andlingsrundor (3 x 30 in/ut följt av 2 minuter utan luft i lungorna), innan jag drog med mig cykeln de sista meterna till nakenbryggan på Ribban.

Blåst!
Solsken!
Klarblå himmel!
Havets vågor slog mot bryggan!

Tar av mig.
Mössa, jacka, skor, strumpor, jeans, trosor, halsduk, kofta och t-shirt.

Kallt?
Mm-hm!

Gå fram mot bryggan, ut på den, lutar kroppen rakt in i pålandsvinden.
Tar tag i trappräcket, med båda händerna, och tar kliv efter kliv nedför trappstegen.

Steget ovanför vattenytan översköljs plötsligt av en stor våg – och mina fötter likaså.

Så jag tar ett kliv ner till. Och ett till.
Vatten till midjan, när ännu en våg slår mot mig och säkerställer att jag är blöt upp till axelhöjd.

Kallt?
Mm-hm!

Så jag andas. Står kvar, 5 – 10 – 15 sekunder.
Låter ett par vågor slå över mig, innan jag vänder blicken upp mot bryggan, resoluta kliv upp ur vattnet.

Vinden i ryggen, kallt.
Skönt.

Tar mig tio meter till min cykel… och känner lugnet – stillheten – en annan dimension av livet. Krocken mellan den fysiska kylan och känslan av att allt är lugnt, allt är bra, allt är precis som det ska.

Huttrar?
Nä. Inte överhuvudtaget.

Befinner mig på andra sidan. Andra sidan hjärn- och kroppsbarriärer kring vad jag kan, eller inte kan, vad som är möjligt, eller inte möjligt.

Så jag vänder mig om, och kör en favorit i repris.

Ut på bryggan, nerför trappan, i vattnet som nu känns varmare än den vindkylda luften.

Andas. In. Ut.
Stannar i längre än första doppet, 20 sekunder? 30?

Upp igen… och istället för att svepa handduken om mig drar jag med handduk, kläder och cykel runt buskagen. Hittar lä. Brer ut handduken på marken och sätter mig ner. Blir sittande en stund, med en känsla av att det likväl kunde varit en varm sommardag.

Tillslut slår känslan av kyla till, tår och fingrar säger ifrån.

Reser mig. Sveper handduken om mig för att torka bort kvarvarande vattendroppar och sandkorn, innan jag i lugn och ro klär mig.

Cyklar hem, mycket nöjd med att jag fick till ett kallbad även under mars månad.

Kallbad!

Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort i mitt liv. Tog mig ner till nakenbryggan på Ribban, knatade ut och drog av mig alla kläderna, tog ett djupt andetag och klev resolut nedför trappan med ett stadigt grepp om ledstången för att inte halka.

Sätter en fot i plurret. En till. Stannar. Känner efter. Inser att blåsten gör att det känns v a r m a r e i vattnet, än i luften, vilket det nog sannolikt var även utan vindfaktorn. Kanske 8 grader i vattnet, säkert inte mer än 4-5 grader i luften.

Kliver ner till fullo – näst huvudet, det ville jag inte doppa – i kanske 5-8 sekunder… innan jag vände om och klev uppför trappan igen, raskt virade in mig i min handduk, snabbt gnuggade mig torr och började – i fullmånens sken – leta efter trosor och strumpor, tröja och byxa, mössa och kappa.

Så skönt att stå där, barbent och barfota med ylletröjan på överkroppen. Känna livet pulsera, blodet strömma; badande i månens strålar. Härlig känsla, denna första gången som jag kallbadar (dvs utan att först ha bastat). Inte sista gången.

 

 

Ska vi ta en Pisa?

Nu har sommaren kommit, och det med besked. Ljuvligt väder, inte mycket vind, strålande sol. Helt klart bra badväder med andra ord. Så jag frågade maken om vi skulle ta en Pisa idag, ner på Ribban. Lysande idé tyckte han och sagt och gjort. Ribban

En vända till Coop för att införskaffa Pisa-mat och hem och förbereda. Badkläder packades och när sonen var hemkommen från fotbollslägret så cyklade vi ner till Ribersborg där vi tog ett långt och skönt bad innan vi dukade fram vår Pisa.

Men vad är en Pisa, undrar du?PISA
Jo. Maken var i Pisa och besökte lutande tornet för många år sedan, och då införskaffade de bröd, ost, lite frukt och grönt, och åt till lunch. Sedan dess fick det namnet Pisa-picknick och i vardagligt tal förkortar vi det till att bara vara en Pisa helt enkelt.

Kvällens Pisa bestod av en baguette, Saint Agur och en kittost, morot, tomat, champinjoner (en höjdare att äta upp foten och peta ner blåmögelost i hålet!), paprika, kålrabbi (höll upp en skiva framför sonen som glatt utbrast ”Oh, kålrabbi!” med längtan i rösten), oliver, melon, jordgubbar och nektariner. Och vatten att dricka.

kvällssol

Dessutom fick vi oss en 9 kilometers-cykelvända gånger två, och det satt riktigt skönt i kroppen det. Tänk. Så här ljuvligt kan livet vara, en torsdagkväll i augusti i Malmö stad. Inte utan att det lockar va?