#blogg100 – Ljuset kommer inifrån.

”Anjalis hejdade sig för ett ögonblick, men fortsatte sedan som han tänkt.
Du förstår, ljuset kommer inte bara utifrån. Det kommer också inifrån en själv.
Marcus försökte förstå.
Det måste vara fel, sade han. Inne i mig är det alldeles mörkt.
Nej, sade Anjalis, ta fram din näckros och se på den. Se på öknen som du såg i månljuset den första dagen jag spelade för dig.
Och blommorna, de röda blommorna som lyste i gräset när jag var en fjäril.
Marcus röst var ivrig.
Just det, sa Anjalis långsamt som om han sökte efter orden. Jag har aldrig tänkt på det tidigare men det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.
Men solen…?
Ja, men för att se ljuset från solen måste vi ha vårt eget ljus. Det är det ljuset som gör seendet möjligt, det som du alltid har med dig och som gör dina visioner tydliga. Förstår du?”

Sitter i trädgården, fåglarna kvittrar, grannar med motorgräsklippare drar runt på gräsmatta efter gräsmatta, björkens stora krona av läv nästan helt stilla, knappt ingen vind alls. Sitter här i solens ljuva kvällssken och läser om ljuset som kommer inifrån, medan barnet som lånat min systemkamera drar runt bland blommor och vårgrönska och tar foto efter foto.

”…det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.”

Om det är så, känns det just nu som att jag är fylld av ljus.

För jag ser.
Allt.
På djupet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 79 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – I vila hos sig själv.

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com