Vad vill jag vara för mig själv?

Hinder? Möjliggörare?
Lekkamrat? Fängelsevakt?
Hejarklack eller mobbare?

Vad vill jag vara för mig själv?
Och vad gör jag för att vara det jag vill vara?
Möjliggörare. Lekkamrat. Hejarklack.

Är jag alltid det? Är jag inte mitt eget främsta hinder emellanåt? Agerar min egen fängelsevakt och mobbare? Jodå. Det händer. Hinder oftare än mobbare, fängelsevakt är en roll jag ikläder mig emellanåt också. Men det som händer när jag väljer möjliggöraren, lekkamraten, min egen främsta hejarklack:
Att ge mig själv lov att leka. Att utforska. Att ta del.
Att njuta. Att skratta. Röra mig. Dansa. Sjunga med till musiken!

Vid Gud, så mycket härligare livet blir när jag ger mig själv utrymme, tillåtelse, uppmuntran, att vara allt det där. Den lekfulla. Den utforskande. Den deltagande. Den njutningsfyllda, som skrattar högt och innerligt och låter kroppen röra sig när den så önskar. Den som dansar gladeligen, utan minsta tanke på hur det ser ut, på att hålla tillbaka, på att inte ta för mycket plats. Dansa, av lust och liv, sjunga för fulla muggar – att leva.

Vad vill jag vara för mig själv?
Den som på alla sätt bidrar till att jag älskar att leva livet!

Här skulle jag kunna stanna länge

Sommarfest med kören i Simremarken, ett stenkast från havet. Mellan middagen och efterrätten drog halva gänget ner till bryggan rakt nedanför huset. Jag med lånad handduk. Skönt väder efter en höstruskig dag… efterdyningarna av dagens blåst märktes rejält ute på bryggan.

Men vad tusan!
Har jag lånat med en handduk så har jag.
Klart jag ska kallbada!

Nöjd och uppfriskad efter kvällens kallbad!

Så jag börjar strippa, tar mig naken nedför stegen, ner i vattnet. Skönt! Ligger i en 30-40 sekunder, sen kliver jag upp. Mest för att inte mina fina körkollegor som stod och huttrade på bryggan skulle lida alltför länge. Känslan av här skulle jag kunna stanna länge, länge följer mig.Inte bara har jag vant mig vid det kalla badet (eller den kalla duschen), utan jag har kommit att njuta av det. På riktigt. Det ä r skönt, och framför allt, det är något helt annat att plurra i 10-gradigt vatten (det börjar bli väl varmt! Frågan är var gränsen för kallbad går? Vet du?) eller +20-gradigt dito, det går inte att jämföra mer än att du blir blöt.

Nyckel till njutningsfullt kallbad: andningen. Djupandas (gärna en vända Wim Hof-andning före, men framför allt under tiden) och låt dig slappna av. Där finns Zonen, och bäst av allt: den tar inte slut när jag kliver ur vattnet utan stannar kvar i mig en lång stund efteråt.
Ljuvligt!

 

När det inte blir som man tror

Hade möte inbokat kl 15. Trodde jag, åtminstone. Så jag gjorde mig redo – var på ett möte i stan innan och har ännu ett möte efteråt, så jag hittade en bänk i Pildammarna att slå mig ner på, satte mig, njöt av sol och värme. Lyssnade på ett pod-avsnitt i väntan på att skype:a… Men tiden gick och inget livstecken dök upp. Fem minuter över, tio, en halvtimme. Nu sitter jag här en och en halvtimme senare, och jag har tydligtvis tagit fel på dag, eller tid, eller så har min medspelare gjort detsamma.

När det inte blir som man tror, eller som man tänkt sig – vad gör man då? Vad gör du då Själv valde jag att fortsätta att njuta. Lyssnade igenom ytterligare ett podcast-avsnitt, bytte från bänken till gräsplätten, vilade ögonen en stund, tittat på fåglarna som flyger över mitt huvud, några simmar förbi mina fötter, någon meter bort, i den lilla dammen jag slagit mig ned intill. Solen skiner, himlen är klarblå, och högst upp på himlavalvet tittar en månskära ned på mig.himlen

Att passa på att njuta, och bara krasst konstatera att det blev inget samtal idag, vi får boka om och hitta en annan tid. Varken mer. Eller mindre. Så är det. Det är vad som bjöds idag.

Att inte lägga energi på att försöka brottas mot det som är, utan snarast följa vågen, följa med i det som blev. Inte maktlöst, snarast tvärt om. Att slösa energi och kraft på att förbanna mig själv för att jag inte dubbelkollade tiden i förväg, att jag borde, kunde, skulle gjort något annat, något mer, än det jag gjorde… Det är slöseri med både tid och kraft. Och det ser jag ingen anledning till. Varför skulle jag?

När det inte blir som man tror, får man ju göra något av det som blev helt enkelt. Och just idag blev det riktigt bra. Vad gör du, när saker och ting inte blir som du tänkt dig?

Min dröm om dig

Vilken vacker berättelse i bokform. Som den berörde mig. En vackert varvad historia, nutid samsas med irländska landsbygden under den stora svälten, orsakad av potatispesten, gav mig en inblick i en period som jag inser jag inte stött på mer än högst rudimentärt i historieböckerna under grundskola och (eller kanske bara?) gymnasietiden. Nu levandegjord, med ett språk som flera gånger fick mig att stanna upp, för att bara njuta av de vackert sammansatta meningarna med en högst påtaglig förnimmelse av en djupare betydelse.

min dröm om dig

En av meningarna var alldeles särskilt vacker, och ovanligt nog skrev jag inte ser sidnumret utan la in en liten lapp vid sidan. Några dagar senare berättade jag för maken om boken och gav den till honom för att han skulle få läsa baksidestexten. Då han bläddrade i den föll lappen bort… och sen har jag bläddrat och sökt efter den där vidunderligt vackra meningen men utan att lyckas. Tänker att det kanske var en sån där upplevelse som endast ska finnas kvar i minnet, lite lätt diffus, eftersom jag inte minns meningen i fråga längre.

Boken heter Min dröm om dig, av Nuala O’Faolain, och är garanterat en av böckerna jag fått med mig hem från min pocketsbokslukande mamma. Eftersom jag kör #cleanse4expansion-projektet fullt ut just nu försöker jag läsa böcker jag har hemma så jag kan skänka bort eller glömma dem (stolt medlem av Facebook-gruppen #glömenbok – bli medlem du med!) nånstans. Kanske finns det någon som läser detta som skulle vilja ha just denna boken? Jag skänker den gärna vidare till någon av er, för den var verkligen läsvärd. Och dessutom är den tydligen slutsåld och slut på förlaget.

Är det månne du som vill ta över denna fina berättelse?

 

 

Kom till ro min själ

Idag sjöng Södra Sallerups kyrkokör under gudstjänsten i Husie kyrka, under ledning av Jens Eriksson. Jag sjunger i denna kör, sedan en fyra-fem år tillbaka.

Jag njuter av att sjunga, av att höra stämmorna som samverkar, och stundvis skaver – medvetet eller omedvetet – mot varandra, hur tonerna får expandera och känslor svallar. Jag blundar, tar höjd uppåt, njuter av att känna hur min röst formar ton och ord, som fångas upp av åhörarnas öron.

Jag finner ett stort nöje i att låta min blick vandra över publiken, landa i ögonkontakt, ett delat leende, den delade glädjen över vacker musik som förmedlar en stämning.

Jag låter blicken även fara över mina körsångskollegor, ser deras inandning före en ny fras ska påbörjas, hur ögon söker sig till Jens för att få direktiv kring takt, anslag, styrka. Även där stundvis ögonkontakt, ett delat leende, tillhörigheten, glädjen i att gemensamt skapa stämningsgivande musik.

Gläds! Njut!
Se det stora även i detta lilla, att vi tillsammans samskapar något som skänker även andra glädje och njutning, men även skapar ett utrymme för sorg och saknad, välkomnat och famnat av dagens Allhelgona-musik.

Kom till ro min själ

Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta, för att jag får vara en del av detta sammanhang, som berikar mitt liv, på så många olika sätt.

När jag sjunger kommer min själ till ro. Var upplever du att din själ kommer till ro?