Den gyllene regeln

Den gyllene regeln. Förekommer i de flesta (alla?) religioner i en eller annan form. I bibeln uttrycks den så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är nånting i den som skavt för min del, främst för att jag läst in en betydelse av att jag då ska behandla folk som jag vill bli behandlad, snarare än som de vill bli behandlade. Som om det funnes någon slags universell one-size-fits-all som dessutom är baserad på mina mått.

Men när jag läste ett par rader ur Agneta Sjödins bok En av de tolv så kände jag hur poletten trillade ned. Agneta skriver: [Jesus] sa åt oss att aldrig göra åtskillnad på folk, utan möta varje människa med ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. Vi skulle alltid hjälpa våra bröder och systrar i nöd. ‘Vad du ger är vad du får. Ge och få tillbaka tusenfalt.’ Det lärde Jesus oss.

Poletten som trillade handlar om undertexten, det vill säga de tankar jag tänker i varje möte. Om jag tänker fy bubblan, vilken rälig, elak och ogin typ så landar nog inte mötet så särdeles väl. Tänker jag istället oh, vilken underbart, härlig och fantastisk människa är det bra mycket större chans att mötet landar särdeles väl!

Och det är så klart vad gyllene regeln handlar om. Om undertexten. Jag vill verkligen bli bemött med en god undertext, och därför ska också jag möta alla med en god undertext och ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. På detta vis får var och en precis vad hen behöver, för ett kärleksfullt och ödmjukt sinne uppfattar de individuella nyanserna!

enligt Maria Magdalena (bok 1 av 12)

”Hon visste att blommorna hade en fundersam läggning och att ingen växt var så oberörd som den låtsades. Hon sa att hon älskade de gamla träden, som stod där i strandkanten och slukade tid. På så sätt fick de tiden att upphöra, ansåg hon.
Och hon fortsatte att ställa frågor så som barn gör, inte som de vuxna som sällan är beredda att höra svaren.”

den som vandrar om natten var den första bok av Marianne Fredriksson som jag läste ut, och det bara för ett par år sedan. Den boken älskade jag så mycket att jag läste om den bara något år senare. När jag snubblade över enligt Maria Magdalena på loppis och läste bakgrundstexten tänkte jag att det här blir nog en bra bok för mig att läsa, för den påminde mig om den som vandrar om natten.

”De hade enats om att livet inte erbjöd några vägar tillbaka.”

Min intuition svek mig inte. enligt Maria Magdalena påminner mycket om den som vandrar om natten, men den kommer inte riktigt lika långt in under skinnet på mig. Men jag tyckte verkligen om den och kommer säkert läsa om den, nångång i livet.

”- Jag har tänkt mycket på din berättelse och vill gärna höra mer om Jesus och hans syn på kvinnorna.
Maria tänkte efter men fann inga svar.
– Han hade ingen åsikt om kvinnor, sa hon till slut. Han såg dem som människor, han smickrade dem aldrig och var inte överbeskyddande mot dem. Han godtog alla människor som han fann dem. Han hade inga fördomar. 
Den gamla skrattade och sa:
– Han saknade den manlighet som ständigt måste försvaras.”

Fredrikssons språk är lågmält, finstämt. Varsamt.
Tycker om. Väldigt mycket.

”Jesus talade om det nya riket som inte var av denna världen. Himmelriket är nära, sa han. Men det missförstods, som så mycket annat. Man glömde att han sa att himmelriket fanns inom oss och det nya riket mellan oss.”

Kanske är det så att det som drar mig till båda dessa böcker är hur de pekar bakom, bortom, mellan det som kristendomen kom att bli. Bakom, bortom, mellan, vilket därmed ger kristendomen, och mig i min förståelse av densamme,  en fullödighet, som omfattar den helt plötsligt mer än det stundom platta jag hör när jag lyssnar till predikan, bön och psalm. Utifrån detta perspektivet: Mångfacetterat. Medmänskligt. Icke-dömande.

”Jag har tänkt många gånger under åren som gått att han var för stor för oss. Vi kommer aldrig att förstå, vi kan bara försöka tolka. Och det gör vi utifrån våra egna fördomar.

Att jag uppskattade boken The Shack (Ödehuset) av William Paul Young bör alltså inte förvåna.

”Varför lever människorna utanför sitt eget väsen?”

Som alltid när det är en bok jag själv äger läser jag med blyertspenna brevid mig, och jag markerar det jag kittlas av. Sånt som väcker min förvåning och förundran likväl som min fundering. Meningar eller stycken som är så vackert skrivna att det är skönheten jag faller för. Passager som pekar på något jag vill minnas. Sånt som chockar och sånt jag länge tänkt men aldrig formulerat.

”Mänskligheten har genom tidernas lopp haft många stora nytänkare. Och bara till en liten del har folk förstått vad de sa. Det mesta har missförståtts och anpassats till rådande fördomar.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

7even last words: Reunion

7even last wordsIgår var det så äntligen dags för uruppförandet av 7even last words, ett verk av Jens Eriksson, körledare till Södra Sallerups kyrkokör, en damkör i Husie- och Södra Sallerups församling i Malmö. Vi framförde verket i Husie kyrka, ackompanjerade av stråkkvartetten Friiskvartetten.

Verket innehåller sju satser, en för varje ord som Jesus sa på korset. Som alltid så har varje sats en alldeles unik profil, och samtliga väcker olika sinnesstämningar hos mig, när jag lyssnar, sjunger, förlorar mig i takt och rytm, i stråkarnas olika tonalitet; cellon, violan, violinerna.

Nedan finner du det sjunde och sista stycket, Reunion. Det är roligt, när jag lyssnar till detta stycke så låter det helt annorlunda än det gör när jag befinner mig mitt i kören. Bollandet av melodin mellan sopran- och altstämman är mycket svårare att uppfatta när jag är i det, som det är när jag lyssnar till det nu. Vackert är det. Älskar det gör jag!