Kliver ut från kontoret. Framför mina fötter ligger en liten klase vindruvor och en handfull lösa vindruvor utspridda över trottoaren. ’Mysteriet med de övergivna vindruvorna!’, utbrister jag dramatiskt.
Caspian tittar på mig och frågar ’Varför är det ett mysterium?’ medan jag hukar mig och tar ett foto på vindruvsklasen.
Svarar ’För att jag säger det så klart!’, och reser mig upp igen. Tittar över gatan. Där står en man och röker bredvid sin bil. Han har följt våra förehavanden och skrattar nu glatt åt mina tokerier.
Så jag börjar skratta. Högljutt. Tittar på honom och vi möts i skratten, i glädjen, i lekfullheten.
Livet. Till för att levas, eller hur? Om det så handlar om att vara uppmärksam och fantasifull nog att skapa en mikroberättelse av en handfull övergivna vindruvor.
HERO - the coach 
En perfekt inledning på en psykologisk thriller. Eller ett romantiskt drama. Eller vardagsrealism med en utsjasad småbarnsmamma vars matkasse har gått sönder …
Hur som: livet är verkligen till för att levas ✌🏻
Haha – ja, det skulle vekrligen kunan bli precis vad som helst av det. 🙂
Så härligt att se det stora i det lilla på ett lekfullt sätt. Mysteriet med vindruvorna – Det gillat jag. Och vilken vacker bild dessutom.
Tack!
Jag känner igen mig i det, i lekfullheten, av att skapa ett helt scenario utifrån en liten scen…. och tänk om det faktiskt döljer sig ett mysterium där?
Men exAkt – vem vet liksom!