Guds olydiga revben (bok 6 av 12)

”Den historia som formar vår syn är en syntetisk produkt. Verkligheten löses upp i sina beståndsdelar och sammansättes på nytt efter metoder som är ett patent inom den lärda världen. Under den processen utrangeras en del av verkligheten som oangående. Det är den verklighet som innehåller kvinnans historia. Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”
Elin Wägner, Väckarklocka

Jag såg Guds olydiga revben som teateruppsättning på HIPP i maj 2019 och var alldeles uppfylld av upplevelsen, något jag delade i den Facebook-live jag spelade in väl hemkommen. Nu när jag läst boken återbesöker jag blogginlägget och Live:n och påminns om hur mäktig teaterupplevelsen var.

Boken av Gunilla Thorgren är också en upplevelse, och samtidigt… inte på samma vis som teaterföreställningen, där estetiken i föreställningen och (ur)kraften i berättelsen framkommer tydligare. I boken går det inte att komma undan Thorgrens egen ilska –hon är heligt förbannad, milt uttryckt!– och ilskan både bidrar till min egen känsla av Ameh, va fan! Ska det verkligen vara så här? samtidigt som den delvis ställer till det, för till och med jag, som är en ganska okritisk läsare på många vis, ryggar tillbaka av hennes vrede emellanåt. Min känsla av att Thorgren drar lite för vilda paralleller och slutsatser helt enkelt för att hon är så förbannad, pyr i bakgrunden hela läsningen igenom, och flammar nu och då upp till rejäla majbål.

Kapitlet Kvinnors hopp börjar med följande citat:
”Det finns ingen klädsel som passar en kvinna eller ett hembiträde så illa som när hon försöker låtsas vara begåvad.” – Martin Luther i bordssamtal

Därefter fortsätter Thorgren:
Jag kan gripas av en obegriplig sorg, när jag läser om Luther och hans kvinnosyn.
Det har gått 500 år. Moral, normer, regler – jag känner igen allt från min uppväxt. Det är som förgjort. Nya idéer växer fram, nya förhoppningar väcks – också hos kvinnorna. Det rinner en flod av kvinnors tänkande genom historien. Ständigt blir den torrlagd av ett ovilligt patriarkat. Så blev det också med reformationen.”

Hon visar, i kapitel efter kapitel, århundrade efter århundrade, hur denna flod av kvinnors tänkande torrläggs. Om och om igen. Nedslående. Upprörande. Och, inte minst, frustrerande. Slås av samma tanke som då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer: Hur är det möjligt att jag aldrig hört talas om Ester Blenda Nordström innan? Fast nu handlar min frustration om Inanna och Beginerna och Christine de Pizan. Var fanns (finns) de i historiaböckerna och läroplanen? Hur är det möjligt att dessa är nya bekantskaper för mig?

Så jo.
Nog rekommenderar jag dig verkligen att läsa boken, oaktat att Gunilla Thorgren emellanåt drar för stora växlar i sin frustrerade vrede. Jag undrar vad som hade fått henne att bli mindre vred. Kanske en process som denna: ”Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag plocka fram den gamle herrnhutaren Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs förslag – att man med jämna mellanrum borde infoga nya texter i Bibeln. Se Bibeln som ett ”work in progress”. Det kunde bli spännande.”

Den slutsatsen gör också Amichai Lau-Lavie, rabbin i New York City, som i det fantastiska podavsnittet First aid for spiritual seekers med Krista Tippett i On Being när han konstaterar Not everything that we’ve inherited is worthy of being passed on, like trauma and like memories and like values that have evolved.

Kanske en Bibel, eller för den delen, en kristendom, eller religion i stort, i ett föränderligt varseblivande och varande, hade möjliggjort något annat? Eller en Bibel för varje århundrade? Nog vore det en rikedom att få ta del av en väv med både varp och inslag, som förtäljer en mer fullödig historia av fler av de sanningar som levs bland oss människor?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

enligt Maria Magdalena (bok 1 av 12)

”Hon visste att blommorna hade en fundersam läggning och att ingen växt var så oberörd som den låtsades. Hon sa att hon älskade de gamla träden, som stod där i strandkanten och slukade tid. På så sätt fick de tiden att upphöra, ansåg hon.
Och hon fortsatte att ställa frågor så som barn gör, inte som de vuxna som sällan är beredda att höra svaren.”

den som vandrar om natten var den första bok av Marianne Fredriksson som jag läste ut, och det bara för ett par år sedan. Den boken älskade jag så mycket att jag läste om den bara något år senare. När jag snubblade över enligt Maria Magdalena på loppis och läste bakgrundstexten tänkte jag att det här blir nog en bra bok för mig att läsa, för den påminde mig om den som vandrar om natten.

”De hade enats om att livet inte erbjöd några vägar tillbaka.”

Min intuition svek mig inte. enligt Maria Magdalena påminner mycket om den som vandrar om natten, men den kommer inte riktigt lika långt in under skinnet på mig. Men jag tyckte verkligen om den och kommer säkert läsa om den, nångång i livet.

”- Jag har tänkt mycket på din berättelse och vill gärna höra mer om Jesus och hans syn på kvinnorna.
Maria tänkte efter men fann inga svar.
– Han hade ingen åsikt om kvinnor, sa hon till slut. Han såg dem som människor, han smickrade dem aldrig och var inte överbeskyddande mot dem. Han godtog alla människor som han fann dem. Han hade inga fördomar. 
Den gamla skrattade och sa:
– Han saknade den manlighet som ständigt måste försvaras.”

Fredrikssons språk är lågmält, finstämt. Varsamt.
Tycker om. Väldigt mycket.

”Jesus talade om det nya riket som inte var av denna världen. Himmelriket är nära, sa han. Men det missförstods, som så mycket annat. Man glömde att han sa att himmelriket fanns inom oss och det nya riket mellan oss.”

Kanske är det så att det som drar mig till båda dessa böcker är hur de pekar bakom, bortom, mellan det som kristendomen kom att bli. Bakom, bortom, mellan, vilket därmed ger kristendomen, och mig i min förståelse av densamme,  en fullödighet, som omfattar den helt plötsligt mer än det stundom platta jag hör när jag lyssnar till predikan, bön och psalm. Utifrån detta perspektivet: Mångfacetterat. Medmänskligt. Icke-dömande.

”Jag har tänkt många gånger under åren som gått att han var för stor för oss. Vi kommer aldrig att förstå, vi kan bara försöka tolka. Och det gör vi utifrån våra egna fördomar.

Att jag uppskattade boken The Shack (Ödehuset) av William Paul Young bör alltså inte förvåna.

”Varför lever människorna utanför sitt eget väsen?”

Som alltid när det är en bok jag själv äger läser jag med blyertspenna brevid mig, och jag markerar det jag kittlas av. Sånt som väcker min förvåning och förundran likväl som min fundering. Meningar eller stycken som är så vackert skrivna att det är skönheten jag faller för. Passager som pekar på något jag vill minnas. Sånt som chockar och sånt jag länge tänkt men aldrig formulerat.

”Mänskligheten har genom tidernas lopp haft många stora nytänkare. Och bara till en liten del har folk förstått vad de sa. Det mesta har missförståtts och anpassats till rådande fördomar.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.