Etikettarkiv: gåva

Vågar jag fråga?

Publicerad den av
7

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

Att se. Och bli sedd.

Publicerad den av
6

Vikten av att se och bli sedd, landade tungt i mig idag, dagen efter TEDxSlottsparken, en dag fylld av just det. En hel dag då jag såg. Samtidigt en hel dag då jag blev sedd.

För att se – likväl som att bli sedd – behöver jag bjuda på mig själv.
Endast då kan andra se mig. Endast då kan jag se andra.

Stort. Viktigt. Livsnödvändigt. Människan behöver bli sedd, annars dör hon. Ensam är stark är ett av de mest missriktade ordspråk jag vet, för det är precis tvärt om. Tillsammans är vi starka. Vi gör varandra bra. Och det jag inte kan se klart i mitt eget liv, kan jag med fördel se å dina vägnar. På det viset är vårt behov av, vårt beroende av andra, inbyggt i systemet. Som tur är.

Människan får dock en extraboost av att inte bara se och bli sedd utan också genom att dela med sig av det hon ser. Se människan i behov av en kram, och ge kramen. Se människan som åstadkommer stordåd, och applådera. Se människan som försöker och försöker och försöker, och ge cred för hennes ihärdighet. Se människan som vågat sig upp på dansgolvet som nybörjare, och skicka en tumme upp. Se människan som finns där för andra, och ge henne gåvan av att du säger vad du ser att hon gör.

Se människan bredvid dig, och ge henne gåvan av vad-det-än-månde-vara-du-sett, så att hon får återkoppling att hon är sedd. På alla plan. Kostar så lite. Ger så ofantligt mycket.

Rävens gåva

Publicerad den av
7

På väg hem från ett sent kallbad syntes plötsligt något underligt i vägrenen. Min vän som körde saktade ner och vi såg, båda två; en räv. Den vände sakta på huvudet och tittade åt vårt håll. Signifikant.

Kommer hem. Fortfarande fylld av den där vidunderliga känslan som slår till en stund efter att jag badat kallt – bubblan som tar över hela min värld, fyller mig med energi, en känsla av oövervinnerlighet kopplad till total förundran över det fantastiska med att leva.

Tar fram Djurens Språk av Solöga och slår upp räven, Vulpes vulpes, läser, och kan inte annat än le:
Ett kreativt sinne finner alltid en lösning. Min gåva till dig är att lita på dig själv.
Räven lärde mig att inte tvivla på mig själv, min väg eller min gåva. Den visade mig att rävar klarar sig så bra just genom att de känner full tillit till sig själva och sina förmågor.

Rävens gåva. I denna stund, fylld av tvivel, strålglans, självklarheter, osäkerhet.
Efter en vecka eller två av den vildaste bergochdalbaneresa från det djupaste tvivel till den högsta av självklarheter – att det och den jag är, är Mycket. Och det är som det ska vara – är detta i sanning en gåva.

Jag kommer igenom den pågående transformationen.
För det är vad som är. Transformation.

Jag insåg det igår. Hur jag spinner, på alla plan.
Total make-over, på många sätt.
Utmanar mig. Utforskar mig. Upptäcker mig.tillit, för

Och rävens gåva ger mig om något ännu en kick i häcken.
För… jag kan. Jag vet.
Vem jag är. Vad jag är. Att jag är.
Tillit till mina förmågor. Till strålglansen.

Vikten av tystnad

Publicerad den av
8

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Därför fortsätter jag

Publicerad den av
8

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Tiden, denna gåva!

Publicerad den av
Svara

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

2016 – mitt år att skeppa!

Publicerad den av
1

De senaste åren har jag satt en intention för det kommande året. Som att vända blad, blankt, vitt papper, helt öppet för nya möjligheter. Oändliga potential att fylla det med precis vad som helst.

2013 handlade om Skolutveckling.
2014 fokuserade jag på Transformation.
2015 var mitt år av Expansion.

När jag tittar tillbaka på dessa år, så kan jag se hur jag expanderat. Expansion är ett ord som för mig har stor betydelse. Det har blivit en del av mitt liv, på daglig basis. Varje morgon, när jag gör min Headspace, påminns jag om expansion, för varje andetag jag tar. Varje gång jag andas ut, påminns jag att för att kunna expandera, måste jag släppa taget om visst. Sådant som inte längre gagnar mig. Sådant jag är klar med. Minnena består, och lärdomarna. Med saken, handlingen, vanan har passerat bäst-före datum och det är tid att släppa taget.

2016 kommer vara mitt år att Skeppa.2016

Julkalendern på temat #SethinLondon har med all säkerhet inspirerat mig att formulera just den här intensionen, men det har inte varit en aktiv process. Jag vaknade, arla morgonstund, den 30 december. Och där var det. Att skeppa. Det är vad 2016 ska handla om.

Som att räckas en gåva från Universum.

Skeppa.

Det är som en hägring på horisonten, glimrar och vibrerar.
Inga detaljer. Det behövs inte. Det är inte detaljerna i vad jag ska skeppa under 2016 som spelar roll. Det är vanan att skeppa. Att skapa, och släppa lös i världen. Högt och tydligt, med en rejäl smäll, så ingen kan undgå att märka att något just har tagit plats i världen. Eller väldigt väldigt tyst. Som en viskning, en ljuv bris, som smeker kinden din så mjukt och försiktigt att du inte riktigt vet om luften faktiskt rörde sig.

Hur jag skeppar spelar mindre roll, än Att jag skeppar.
Kan du se skillnaden? Kan du förstå varför?

Vilken gåva!

Publicerad den av
Svara

Vilken gåva livet är. Har du tänkt på det?

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra dagen så fin!

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra min dag.

Jag har. Just nu. Efter en dag, en födelsedag till och med, denna min 43e, som varit så ofantligt fin. Maken sjöng för mig i morse (barnen är iväg). Sen har jag ägnat hela dagen åt att moderera Ny kraft i skolan med Ledarlyftet, med fyra människor som jag gläds åt att samarbeta med. Varmt tack Annhild Månsson, Johan Fredriksson, Stefan Knutsson och Stellan Nordahl för att ni bjöd in mig till ert samarbete, som nu är vårt! Det känns som vi fick en riktigt bra start tillsammans.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

En riktigt härlig startomgång fick vi idag med #nykraftiskolan, på Svaneholms Slott – vilka omgivningar! – med ett ganska lagom antal människor som verkligen var villiga att öppna upp och dela med sig under dagens samtal och övningar kring ledarskap, kring motivation, livslångt lärande och framför allt, kring värderingar. En sådan gåva.

Idag har jag blivit kramad må du tro! Bland annat av vännen Susanne Jönsson och nyvunna vännen Anna Brix Thomsen. Och som sagt - en dag på Svaneholms Slott i den miljön. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och kramar har jag fått! Bland annat av vännerna Susanne Jönsson och Anna Brix Thomsen, dessa pedagogiskt inspirerande människor. Och att få tillbringa en dag på Svaneholms Slott i den miljön är verkligen en gåva. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och Facebook-, Twitter-, mail-, SMS- och telefonhälsningar i parti och minut. Jag känner mig älskad. Och undrar om det känns extra mycket så, för att jag också är så mycket säkrare i min egen kärlek till mig. För det är jag. Jag är så glad i mig själv, och det gör det bra mycket enklare att bjuda på mig själv till de som vill. Inte pådyvla. Erbjuda. Möjliggöra.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Nästan 12 timmar efter att jag blev upplockad i morse återvände jag till en av maken tillagad smarrig tre-rätters middag. Nu är jag mätt, lite snurrig, väldigt trött och enormt tillfreds med livet ska du veta!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till - min make känner mig väl!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till – min make känner mig väl!

Så ja, vilken gåva livet är. Jag är oerhört privilegierad som lever ett så gott liv, på så många plan. Det är jag tacksam för. Därför vill jag skänka dig ett tack, från djupet av mitt hjärta, från mitt innersta skrymsle, från min själ. Tack. För att du delar med dig av dig och ditt liv, till mig. Och för att du vill vara en del av mitt liv. Tack.

Momos gåva

Publicerad den av
3

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?

Höstlovschillande

Publicerad den av
Svara

Chillar vidare med barnen… efter tre nätter i Stockholm tog vi tåget till Uppsala för två nätter här, innan vi hoppar på Snälltåget söderut igen.

Igårkväll hade vi för avsikt att gå ut och äta middag, men när vi gick förbi en matbutik så kände vi alla tre att lite pasta med ärt- och grönmögelsås lockade mer. Så vi shoppade det som behövdes och tog en tidig kväll hemma istället.

Idag har vi blivit ordentligt uppblötta på Fyrishov, äventyrsbadet i Uppsala, och har ätit en riktigt fräsch och god lunch på Zocalo.

Zocalo

Nu tar vi en liten vilostund i lägenheten (hyrd via AirBnB, smidigt sätt att hitta boende!) innan vi ska ta en liten promenad till domkyrka och slott.

Vi gör inte många knop direkt, och jag har en känsla av att det är precis vad vi alla tre behöver. Slow down to the speed of life, som min coach brukar säga, inspirerad av Richard Carlsons bok med samma namn. Det är vad detta höstlovet mest av allt handlat om – att sakta ner, bara vara, inte hetsigt göra göra göra. Tillsammans. Och enskilt. Under tystnad eller i samspråk. Med en klapp, en puss, en kram, ett leende, en ögonblinkning i samförstånd mellan två själar och en hand som stryker över barnakind.

Slow down to the speed of life

Att sakta ner till livets hastighet.
Vilken gåva. Till mig. Till mina barn. Till världen i stort.

Vad händer i dig när du saktar ner till livets hastighet?