Rävens gåva

På väg hem från ett sent kallbad syntes plötsligt något underligt i vägrenen. Min vän som körde saktade ner och vi såg, båda två; en räv. Den vände sakta på huvudet och tittade åt vårt håll. Signifikant.

Kommer hem. Fortfarande fylld av den där vidunderliga känslan som slår till en stund efter att jag badat kalltbubblan som tar över hela min värld, fyller mig med energi, en känsla av oövervinnerlighet kopplad till total förundran över det fantastiska med att leva.

Tar fram Djurens Språk av Solöga och slår upp räven, Vulpes vulpes, läser, och kan inte annat än le:
Ett kreativt sinne finner alltid en lösning. Min gåva till dig är att lita på dig själv.
Räven lärde mig att inte tvivla på mig själv, min väg eller min gåva. Den visade mig att rävar klarar sig så bra just genom att de känner full tillit till sig själva och sina förmågor.

Rävens gåva. I denna stund, fylld av tvivel, strålglans, självklarheter, osäkerhet.
Efter en vecka eller två av den vildaste bergochdalbaneresa från det djupaste tvivel till den högsta av självklarheter – att det och den jag är, är Mycket. Och det är som det ska vara – är detta i sanning en gåva.

Jag kommer igenom den pågående transformationen.
För det är vad som är. Transformation.

Jag insåg det igår. Hur jag spinner, på alla plan.
Total make-over, på många sätt.
Utmanar mig. Utforskar mig. Upptäcker mig.tillit, för

Och rävens gåva ger mig om något ännu en kick i häcken.
För… jag kan. Jag vet.
Vem jag är. Vad jag är. Att jag är.
Tillit till mina förmågor. Till strålglansen.

Ett budskap!

Sitter i ett SKYPE-samtal med min Mastermind-grupp och det är min tur att dela tankar kring mönster som jag hade gagnats av att ”göra upp med” och släppa taget om. Lyfter min vana att fantisera fram förväntningar hos de jag interagerar med, för att därefter försöka uppfylla dem.

Ja. Sorgligt men sant. Jag som talar mig blå om att skapa överenskommelser av förväntningar, är en mästare på att försöka uppfylla av mig uppfattade och påhittade förväntningar hos andra…

Behöver inte skriva så mycket mer än så, för att inte bara jag, utan även du, inser att det där är ett mönster som jag verkligen hade gagnats av att göra slut med.

Tittar upp för ett ögonblick och möts av en vy jag aldrig någonsin sett:

En ekorre. I trädet utanför fönstret i matsalen.
En syn jag aldrig någonsin sett just där. Ute på Bulltofta stöter jag på de små gynnarna emellanåt och jag tror vi haft en ekorre i trädgården vid något tillfälle innan, men aldrig rakt utanför detta fönstret. Sliter upp telefonen och lyckas ta ett foto precis innan den klättrar vidare uppför trädgrenen.

Ekorren.
Jag.
Det där är nämligen djuret som exmaken alltid associerat med mig. Så jag slår upp dess betydelse i Solögas bok Djurens betydelse och läser följande som får mig att skratta högt av både igenkänning och Aha-känsla:
Ekorre Sciurus vulgaris
Ut med det gamla och in med det nya.
Min gåva till dig är upptäckarglädje.
Gör dig av med det gamla och skapa därigenom nya möjligheter.