Vågar jag fråga?

Träffade Andreas Lennartsson på tåget, och fick till ett par minuters samtal innan han hoppade av. Vi träffades när jag höll en 3-veckors kurs i ”Kartläggning och dokumentation av processer” på Newton yrkeshögskola i Malmö och han, som elev på den två-åriga yrkesutbildningen Kravanalytiker IT, gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Andreas var på väg till sin praktik, där han sitter med kravanalys, och var sprudlande glad, taggad och nyfiken, och oerhört tacksam för att få vara ute ”i verkligheten” på ett företag och praktisera allt han lärt sig. Han sa: Jag sitter med översättning av krav, och vissa av dem är totalt oförståeliga. Men vågar jag fråga, eller kommer jag bara verka dum då?

Mitt svar kom raskt i form av ett rungande Klart du ska fråga!, och sen resonerade vi vidare kring detta, även för egen del inspirerad av just ställda krav, då jag häromdagen uppdaterade en kravspecifikation för en maskin, och insåg att vissa av de krav jag skrivit när det begav sig förra gången, är krav jag inte har en susning om vad de egentligen betyder… 

Så. Om jag inte frågar, lär jag mig inget.
Det är nummer ett. Ok, jag kanske ”verkar dum” men om det är epitetet jag får om jag frågar, så vill jag inte befinna mig i det sammanhanget ändå. Våga fråga om det är något som är oklart. Tydlighet är snällhet och så ock i omvänd bemärkelse, dvs om något i n t e är tillräckligt tydligt för mig, så ligger det på mig att vara tydlig med att det är otydligt.

Människan blir lätt hemmablind.
Det är nummer två. Det kanske är så att ingen längre vet vad ett specifikt krav innebär, eller vad det egentligen syftar till. Kanske är det en kvarlämning, ett arvegods som slunkit med genom ett antal klipp-och-klistra-versioner. I så-här-har-vi-alltid-gjort-situationer där sammanhanget sedan länge slutat vara logiskt är det just nya fräscha ögon som kan få syn på, och ifrågasätta gamla sanningar och invanda beteenden, som är den största gåvan. Och det är allmängiltigt, och gäller definitivt för mycket mer än kravanalys.

Så fråga av hjärtats lust, med nyfikenhet och ett öppet sinne!

Telefonkiosken

Ute och promenerade stötte jag på en telefonkiosk. En fungerande och ganska ny telefonkiosk i gott skick.

20130824-063212.jpg
(Tänk, inte ens telefonen som jag skriver detta inlägg på tror att jag menar att skriva telefonkiosk. Istället rekommenderar den ordet telefonlurar.)

Minns du när telefonkiosken var vanlig? Idag är den ju i princip helt onödig, då mer eller mindre alla går omkring med egen telefon på fickan.

Uppslagsverk i bokform är ytterligare ett sånt där exempel. Har en full uppsättning av Nationalencyklopedin som vi nästan aldrig använder. Vi söker mycket fakta och kunskap, men gör det på nätet. Har försökt skänka bort det utan att lyckas. Vill du ha det så hojta!

Finns det andra saker/företeelser som är som telefonkiosken och uppslagsverket fast mindre påtagliga? Det som är passé, men som vi kanske inte fått upp ögonen för riktigt än? Onödigt för vi har alla tillgång till och använder andra alternativ, men kanske av gammal vana ändå inte släpper taget?

Att ifrågasätta utifrån ett öppet sinne – det vill säga, utan att jag på förhand bestämt mig för vad jag tycker – är en handling som jag tror kan gagna många. Själv har jag frågat Varför så länge nu att det börjar bli en vana. Är nyfiken och intresserad av vilka tankar som väcks. Att fråga Varför går av sig själv numera. Och det är inte jobbigt eller oönskat, utan jag tackar för det. Det hjälper mig att verkligen se mig själv och min omgivning.

Har du någon ‘telefonkiosk’ i ditt liv, som du egentligen inte har behov för längre?