Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande?
Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J.
Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra?
Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.
I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor.
Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen.
Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra.
Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor.
Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?
Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?
HERO - the coach 
Ja oj vad jag känner igen mig! Jag tror (inte bevisat alls) att det är betydligt vanligare bland oss kvinnor på grund av normer vi är uppvuxna med. Inte höras för mycket, inte röra oss för stort … Jag har till och med blivit tipsad att inte skratta så högt …
Älskar ditt språk! Så fint du beskriver det här!
Mmm. Du är inte ensam om att ha blivit ombedd att inte skratta så mycket, inte låta så mycket. Definitivt hög igenkänning där så den går i retur till dig. 🙂
Och tack! ❤
Vi skall kunna va som vi är men vi måste lära oss att respektera varandra och vi måste vara rädda om varandra samtidigt för detta utgör en stabil och bra grund som vi kan bygga vidare på för vi vill alla ha säkerhet o Känna Trygghet och kunna lita på varandra. Det är superviktigt att vi behandlar varandra med respekt och vill varandra väl i alla situationer. Mvh Roger
Mmm.
Och respekt kan inte innebära att jag gör våld på mig, vilket det ju kan vara om jag så krymper mig eller blåser upp mig större än jag är (i ngn slags övermod/status liksom).
Vara den jag är, som jag är.
Jag känner absolut igen mig i dina tankar och jag vet att det är många fler! Tänk dig bara när vi var små och blev hyssjade när vi lät för mycket. När vi blev tillrättavisade att sitta still fast hela kroppen ville hoppa och skutta. ❤
Mmm. Just läst ut The note from heaven av Githa Ben-David som skriver just om hur barn inte bara leker med händer och fötter under bebis/barntiden utan också med tunga, mun, läppar och ljud. Och att vi vuxna alltför ofta hyschar… istället för uppmuntra det!
Du ställer frågor som får mig att fundera. När jag tänker efter har jag inte riktigt något svar, inte ens till mig själv. Och jag känner igen mig. 🙂 😦
Spännande! Det är bästa typen av frågor, de som öppnar för något… okänt. Ännu inte formulerat..