En Droppe Midnatt – på scen

Kvart i fyra i lördags anlände vi till Slagthuset, jag och Alma, efter att ha trotsat regn, hagel, kastvindar och ruggans väder. Mötte upp syster och ställde oss i den ganska långa kön till En Droppe Midnatt, föreställningen av och med Jason ”Timbuktu” Diakité i regi av Farnaz Arbabi.

Bänkade oss och väntade förhoppningsfulla (märk väl – förhoppnings- snarast än förväntansfulla! För mig en enorm skillnad!) på att all publik skulle bänka sig i den fullsatta salongen, så att föreställningen kunde dra igång. Och drog igång gjorde den sannerligen. 

Vilken show! 
Skickliga musiker, fantastisk backdrop med illustrationer och animeringar av David Giese, vissa av låtar går rätt in i hjärtat mitt (låtarna måste väl ändå snart gå att lyssna till på Spotify – någon som vet?) och så berättelsen då. Hög igenkänning med boken, och samtidigt… annorlunda! I boken får kvinnorna i Jasons liv större plats än i scenföreställningen. Föreställningen berikas däremot av att Madubuko Diakités röst, som också är tydlig i boken, här faktiskt blir till, på riktigt.

Rekommenderar varmt boken. Och rekommenderar lika varmt föreställningen! De är båda riktigt bra – och samtidigt väldigt olika varandra, så en jämförelse dem emellan känns helt onödig, till skillnad från mången filmatiserad bok.

Nya datum är släppta för föreställningen, i både Stockholm och Malmö, och därmed finns ingen ursäkt för att inte passa på. Så: Se den. Läs den. Gör både ock – och bänka dig sedan, liksom jag, i ivrig väntan på plattan En Droppe Midnatt, för Jason, ärligt talat, detta är för bra för att inte släppas också som musikalbum! Kanske är det en god idé att gå och se föreställningen en gång till själv, medan jag väntar på skivan?

Vikten av tystnad

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Att välja inställning till livet

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Människan har behov av tydliga svar.

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.


Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.