”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”
Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.
Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.
Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.
Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.
