Vikten av tystnad

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Tirana för alltid!

Ja, kom att tänka på Tirana när jag såg lite hashtaggar på Twitter om världslärardagen, som firas idag!

Tirana??

Jo. det e faktiskt ganska enkelt. Jag gick sjunde klass på Bergaskolan i Limhamn, och hade Mats Breisner som lärare i fysik (han blev sedermera rektor på skolan). Hela klassen älskade Mats lektioner – åtminstone minns jag det så – och det var helt klart en av höjdpunkterna. Mats var en lärare som engagerade och både gav och ingav respekt (tror det är ett måste med den där ömsesidigheten!).20131004-094416.jpg

Tirana har fastnat för evigt i mitt minne eftersom vi en lektion hade frågesport. Vad heter Albaniens huvudstad, löd frågan. Och inte en kotte kunde svaret. (Som ni hör så låste inte Mats sig vid fysik, utan vi vandrade över alla ämnen och hela klotet på hans lektioner!) Så jag tror tom att Mats sa just så ”Albaniens huvudstad heter Tirana, och jag lovar att du kommer aldrig glömma det, utan från och med nu så sitter det!”. Och det stämmer. Har faktiskt haft oanad nytta och glädje av att veta just det. 😀

Flyttade under sommaren mellan sjuan och åttan till Arvika. Hade nya klassföreståndaren i fysik och där fick jag verkligen upp ögonen för vikten av en bra lärare. Jag stutsade glatt till första fysiklektionen på höstterminen och kunde inte riktigt förstå varför mina klasskamrater suckade och stönade inför samma lektion, som jag såg fram emot. Men det dröjde inte länge innan jag insåg varför.

Oj vilken trist upplevelse. Med en lärare som fick oss att somna av tristess förringades mitt minne av fysik som ett ämne som ALLA älskade, till ett ämne som inte ens den mest teknikintresserade bland oss kunde uppbringa något egentligt intresse för.

Så visst spelar läraren enormt stor roll för en elevs uppfattning av ett ämne. Med en lärare som brinner, som engagerat vill väcka nyfikenhet hos sina elever kan vilket ämne som helst bli ofantligt spännande – och vise versa.

Så tack Mats Breisner för att jag fick ha dig som lärare, och för att du för alltid satte Tirana på kartan för mig.

Vilken lärare vill du hylla idag på Världslärardagen?

1987

Min vän Matilda skrev på Facebook om hennes liv ett givet år. Hon skrev öppet och modigt, visade sårbarhet och styrka. Sist skrev hon följande:

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kommer du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Jag valde att gilla och fick därför ett eget år att skriva om.

Hon gav mig 1987.

20130408-191914.jpg

Fick ett MMS häromdagen, från den vän som följt mig genom berg och dal, sedan årskurs sex. Hon har precis flyttat och fyndade ovanstående i en gammal plånbok som kom till dager. Jag är osäker på årtalen på dessa, men fotot till vänster är taget under min tid som utbytesstudent i USA, 1989-90. Det högra fotot är taget efter USA, troligen 91/92. Men de mittersta kan vara från 87/88, definitivt inte tidigare eftersom jag fick glasögon när jag flyttat till Arvika. (När familjens yngling såg detta började han skratta och utbrast ”Du har fjortis-glasögon, mamma!”.) Bilderna för mig tillbaka till slutet av åttiotalet åtminstone, om än kanske inte exakt till 1987.

Oavsett vilket, nu ska vi se:
1987 fyllde jag 15.

Jag gick i åttan/nian på Centralskolan i Arvika, dit jag och min mamma flyttat året innan. Jag gjorde allt för att förhala flytten, och anlände till staden en söndag. Började årskurs åtta på måndagen.

Jag var en malplacerad Limhamnsbo i en värmländsk småstad, tillika mitt i tonåren och detta värmländska äventyr var allt annat än lyckat.

Jag blev hon den lilla skånskan på skolan. Blev inte alls retad eller så, snarast tvärt om. Även niorna – ni vet, skolgårdens kungar och drottningar – visste vem jag var och hälsade på mig i korridorerna.

Men så fort tillfälle yppade sig flydde jag Värmland för Skåne. På lov och långhelger bodde jag i Limhamn hos min mammas fördettas föredetta och hennes man.
Hängde ni med? Det kan jag lova att Arvikaborna inte gjorde. Tror kanske det fanns ytterligare en i min klass som hade skilda föräldrar. Att min mamma och hennes fd hade umgåtts väldigt mycket med hans fd var liksom inte något som ens fanns i föreställningsvärlden. Oavsett vilket så var de ett stort stöd för mig, och jag är glad att jag hade vuxna att anförtro mig till.

Jag längtade till havet, och gick, i brist på just den varan, ner till Glafsfjorden och drömde mig bort.

Jag har alltid läst mycket, men jag läste nog mer under de första åren i Arvika (det blev tre år totalt) än någonsin tidigare. Biblioteket blev ännu en tillflyktsort, och det blev även musiken.

Jag fick vänner och skolan var inga problem, men jag var inte lycklig.

Överlag så handlade 1987 nog mycket om att försöka fly, in i mig själv, bort från omvärld och omständigheter. Precis som med alla erfarenheter har detta år bidragit till att göra mig till den jag är idag dock, och eftersom jag tycker om Helena av idag, så tackar jag 1987 för allt det gav mig!

Jag vill dessutom tacka Matilda för denna vandring längs Memory Lane. Jag upplever att det är spännande att se vad som dyker upp vid återblickar.

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kan du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.