#blogg100 – Ramen kring tavlan vi lever i.

Pia skriver tankeväckande om traditioner. Jag läser hennes tankar, att traditionerna ”…både förankrar oss i verkligheten och sammanlänkar oss med de som funnits före och de som kommer efter oss.

Jag tror jag är dåligt på traditioner, rent generellt.
Eller? Börjar fundera.
Vilka traditioner är jag uppvuxen med? Vilka har jag fört vidare till mina barn?

Storebror som är född på Lucia skapade utrymme för traditionen att lilla syster – som var jag – lussade med ljus i min krona, medan mamma dukade fram frukost med choklad och vispgrädde. Sen flyttade storebror hemifrån…

Julkrubban, den vita kyrkan. Den satte vi upp, under högtidliga former. Mamma har den kvar, men det är flera år sedan den faktiskt blev uppackad ur sin förvaringskartong. Oftast firar vi julen hos henne. Men som skilsmässobarn sedan tidiga barnsben har jag firat jul på många olika ställen, på många olika sätt, genom åren, och har jag aldrig riktigt landat in i ”så här måste det vara för att vara jul”. På gott och ont?

Kass på att pynta hus och hem är jag, vare sig det är till jul eller påsk, för att inte tala om Halloween, det finns inte på kartan.

Kass, kass, kass.
Inga traditioner att tala om…?
Eller? Funderar vidare.

Under många år firade vi nyår hos vänner på Österlen, men sen flyttade de isär, och då föll den traditionen bort.

Fast midsommarfirandet hos vänner i Tygelsjö lever och frodas, något både barn och vuxna uppskattar.

Födelsedagsfirande med sång på morgonkvisten med bricka med tänt ljus, en blomma av något slag och paketöppning (åtminstone för det yngre gardet). Den traditioner finns där. Minner mig om egna födelsedagar som liten, så den har jag både haft med mig och bibehållit.

Och födelsedagsmiddagen, där födelsedagsbarnet bestämmer vad som ska ätas, och var. Hemma eller på restaurang – det varierar. Om vi firar hemma så kommer födelsedagskristallglaset fram, med den silvriga foten med stor blytyngd i botten. Den där foten som skulle må bra av att stifta bekantskap med lite silverputs. Födelsedagsglaset fick flytta hem hit för ett antal år sedan från mamma, och plockas varsamt fram inför firande av detta slag.

”Genom traditioner kan vi ge saker och ting tyngd på ett vackert sätt. Vi kan visa att vi finns och är viktiga för varandra. Vi kan ta saker på allvar och skapa tillfällen till fest. Jag tror vi behöver traditioner. De är som ramen kring tavlan vi lever i.”

Jag tror bestämt att jag ser en stor utvecklingspotential här. Utrymmet att skapa fler tillfällen till fest är stort – vidöppet! Att säkra en vacker, stadig och lätt utsirad ram av traditioner kring tavlan jag – och min familj – lever i. Ja. Så är det.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 77 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

I kärleksbubblan!

Idag blir jag fyrtiofyra år. För fyrtiofyra år sedan föddes jag, drog mitt första andetag och påbörjade en resa som tagit vändningar jag aldrig kunnat drömma om. Men de hände. Och det är jag både glad och tacksam för, för annars vore jag ju inte här. Och just nu, just här, är där jag vill vara. Älskar livet. Verkligen älskar. Befinner mig i en kärleksbubbla utan like och den växer och omfattar allt mer, för varje år som går.
morgonblomma

Dagen började med skönsång av make och barn, levande ljus och väldoftande Helena-rosor. Och sen har hela dagen bara varit min. Har spenderat en heldag tillsammans med min älskade familj som bokstavligt talat badat mig i kärlek. Vi har badat på Hylliebadet, käkat falafel, gått på bio och sett Livet efter dig *oj, som jag snyftade och snörvlade*, tittat på Sverige-Italien-matchen och mumsat på körsbär och aprikoser innan det var dags för födelsedagsmiddag, tillagad av make och barn medan jag badade i kärlek även på sociala media.kvällsblomma

För ja. Jag befinner mig i en kärleksbubbla. På riktigt. Världen exploderade i en kärleksbubbla under avslutningshelgen av Supercoach Academy 2014 och sedan dess har den fluktuerat lite grann. Aldrig varit helt bortom min förnimmelse; emellanåt väldig tydlig för mig, och stundtals mer svår att känna. Men nu. Sällan har den varit så tydlig som nu. Och aldrig har jag varit så synkad i mitt jag, som just nu, något min fantastiska coach Carla speglade åt mig under vår coachsession tidigare i veckan.

Tack till alla som finns i min värld – de jag stöts och blöts med dagligen; de jag mer sällan träffar, men som ändå finns där.

Tack för att du möter mig i en värld av kärlek, omsorg, generositet och välvilja.

Tack för all kärlek! ❤

 

Vilken gåva!

Vilken gåva livet är. Har du tänkt på det?

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra dagen så fin!

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra min dag.

Jag har. Just nu. Efter en dag, en födelsedag till och med, denna min 43e, som varit så ofantligt fin. Maken sjöng för mig i morse (barnen är iväg). Sen har jag ägnat hela dagen åt att moderera Ny kraft i skolan med Ledarlyftet, med fyra människor som jag gläds åt att samarbeta med. Varmt tack Annhild Månsson, Johan Fredriksson, Stefan Knutsson och Stellan Nordahl för att ni bjöd in mig till ert samarbete, som nu är vårt! Det känns som vi fick en riktigt bra start tillsammans.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

En riktigt härlig startomgång fick vi idag med #nykraftiskolan, på Svaneholms Slott – vilka omgivningar! – med ett ganska lagom antal människor som verkligen var villiga att öppna upp och dela med sig under dagens samtal och övningar kring ledarskap, kring motivation, livslångt lärande och framför allt, kring värderingar. En sådan gåva.

Idag har jag blivit kramad må du tro! Bland annat av vännen Susanne Jönsson och nyvunna vännen Anna Brix Thomsen. Och som sagt - en dag på Svaneholms Slott i den miljön. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och kramar har jag fått! Bland annat av vännerna Susanne Jönsson och Anna Brix Thomsen, dessa pedagogiskt inspirerande människor. Och att få tillbringa en dag på Svaneholms Slott i den miljön är verkligen en gåva. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och Facebook-, Twitter-, mail-, SMS- och telefonhälsningar i parti och minut. Jag känner mig älskad. Och undrar om det känns extra mycket så, för att jag också är så mycket säkrare i min egen kärlek till mig. För det är jag. Jag är så glad i mig själv, och det gör det bra mycket enklare att bjuda på mig själv till de som vill. Inte pådyvla. Erbjuda. Möjliggöra.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Nästan 12 timmar efter att jag blev upplockad i morse återvände jag till en av maken tillagad smarrig tre-rätters middag. Nu är jag mätt, lite snurrig, väldigt trött och enormt tillfreds med livet ska du veta!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till - min make känner mig väl!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till – min make känner mig väl!

Så ja, vilken gåva livet är. Jag är oerhört privilegierad som lever ett så gott liv, på så många plan. Det är jag tacksam för. Därför vill jag skänka dig ett tack, från djupet av mitt hjärta, från mitt innersta skrymsle, från min själ. Tack. För att du delar med dig av dig och ditt liv, till mig. Och för att du vill vara en del av mitt liv. Tack.

Adventslyft nr 13 – Ljusbärare

Under många år i barndomen sjöng jag på Lucia för min bror, som fyller år just idag. Jag minns den vita särken, ljuskrona och/eller tärneljus, röda bandet runt midjan, eller för den delen glittret. Ibland glitter i håret också så klart. Varm choklad med vispgrädde i den vita Höganäs-muggen, som det fortfarande finns några stycken kvar i min mammas köksskåp. Kanske en lussekatt och en pepparkaka eller två.

Sen iväg, till luciaframträdande på förskola, grundskola, gymnasieskola men även äldreboende och någon butik har jag också ett svagt minne av. Jag har ju alltid sjungit och deltagit i skolkörer som gått luciatåg på luciatåg. Jag minns det med glädje och tacksamhet. Och saknar det lite. Har inte gått ett luciatåg på åratal, kanske tom är två decennier sedan, eller mer. Barnens luciafiranden har jag dock njutit av under årens lopp, men nu är även de så stora att jag inte kan åka snålskjuts på deras eventuella deltagande heller längre.

ljusbärareOavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.

Ljusbärare – jag tänker på min bror som jag säger Grattis på födelsedagen till, just idag, men också på att var och en av oss har förmågan att vara en ljusbärare i vårt eget liv.
Ljusbärare – vem eller vad tänker du på?

Näste läromästare!

Med make och två barn som alla är födda i Vågens tecken inom 10 dagar från varandra så har jag fattat budskapet – balansera dig kvinna!

Och vet du, jag tror faktiskt att jag börjar landa där, i en skön balans, en livsharmoni, där jag är ok med det som är, oavsett hur det är. Inte så tillvida att jag stagnerar, men jag ägnar mig inte åt att jaga väderkvarnar (så mycket) längre. Och det ger ett direkt energiöverskott som kan användas åt så oerhört mycket mer konstruktiva saker, som jag mår bra av.

Idag är det minstingens födelsedag, och han är inte så liten längre, då han nollar idag. 10 år. Inte klokt. Minns hans födsel som vore det igår, och oj vad han var fin då han kom, fem veckor tidig, men helt perfekt.

Kung över livet

Kung över livet, ett par timmar gammal.

När dottern fyllde år fick hon en räcka konsonanter i present och sonen fick idag en handfull vokaler, som de i morse försökte pussla ihop. Ledtråden var att det skulle bli en titel med fyra ord. Lite väl svårt, så jag gav dem också antalet bokstäver i de fyra orden och sen lyckades de med ytterligare lite småpuffar från mig landa i:

Ringaren i Notre Dame

Vi ska gå och se Moomsteaterns uppsättning av Ringaren i Notre Dame, tillsammans hela familjen, vilket jag ser fram emot.

Mr B i UK

Sonen, som gladde sin mor med att agera fotomodell en eftermiddag i England i somras, är sin alldeles egna person, precis som vi alla är. Men jag är fantastiskt bra på att hitta likheter mellan sonen och hans far, medan hans far tycker likheterna med mig är slående. Så kan det vara. Och ändock finns det helt unika uttrycket, som ingen annan person har.

Mor och son

Mer än nått annat är du en fantastisk individ, som jag njuter av att utvecklas tillsammans med. Att ha dig i mitt liv min son är en ynnest! Varmaste grattis på din dag, och vet med dig att jag för alltid bär dig i mitt hjärta!

Hipp hipp hurra!

Jag förnekar mig inte, som någon sa till mig häromdagen. Och det stämmer bra det. Varför skulle jag? Vem gagnar det, tänker jag? Och just idag tänker jag absolut inte göra det, för idag fyller jag år! Föddes för 41 år sedan och livet blir bara bättre och bättre. Och vet du – kanske det har att göra med att jag just undviker att förneka mig. För det sysslade jag alldeles för mycket med i mina yngre dagar. Men med ålderns rätt kommer visheten ikapp, och jag hittar mig själv allt mer. 🙂 Jag vågar även lyssna på mig själv nuförtiden. Tycker om det Jag som visar sig allt mer. Det där Jaget som inte förnekar sig, men som inte heller kräver att synas och höras hela tiden. 20130617-121356.jpg Framhäver gärna annat och andra – just nu är det dock #skolvåren för nästan hela slanten! Igår lekte jag med VideoScribe för första gången och det var jättekul. Kolla in resultatet:

Hoppas att du kollar in och stöttar #skolvåren tacklar Almedalen – eftersom vi tillsammans kan skapa den förändring som jag och många med mig önskar och tror på. Och inte minst arbetar aktivt för att skapa. Bidra du med – jag skickar dig ett stort tack på förhand för din hjälp!

Tillsammans kan vi förflytta berg – hakar du på?

Mod att utmana rädslan

“If it scares you, it might be a good thing to try.”
― Seth Godin

Citatet hittade jag här. Seth är någon jag följer med stort nöje och det har gett mig många insikter och aha-upplevelser. Jag håller med honom. Om något skrämmer mig så finns det ofta anledning att testa det, att utmana rädslan.

Rädslan kan tom fungera som ledtråd, eller fyrbåk. Något som säger Du borde nog titta lite på detta, för på andra sidan kan oanade möjligheter yppa sig!

Ligger och funderar på när jag själv följt rädslan i hasorna. Det har hänt både en och flera gånger. Men faktisk är det något som väntar i framtiden som dyker upp i tanken.

Har i många år sagt att jag vill åka luftballong till min fyrtionde födelsedag… och minsann om inte älskade maken kom ihåg det. I födelsedagspresent fick jag en åktur. Har inte använt den ännu – men senast augusti ska det göras. Och nu när det blivit mer på riktigt så pirrar det rejält ska du veta. Men upp i det blå ska jag!

Upp i det blå

Vad har du upptäckt om dig själv, när du haft mod att utmana rädslan?