#blogg100 – Dramats uppgift.

”Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet.”

Tänk så trist livet skulle vara utan det, utan känslorna, som sköljer över oss i vågor.
Risken, för mig åtminstone, är att jag emellanåt när jag fastnar i dramat och inte förmår ta mig ur det, inte förmår ge mig själv en överblick, över helheten, utan fastnar i dramaträsket. Ibland – ärligt talat, ganska ofta nuförtiden! – så lyckas jag. Men ibland inte. Och det slår mig att nu och då gör omgivningen sitt bästa för att vi ska stanna just där, i dramaträsket, fastna i det känslomässiga innehållet, fastna i rädslan, behovet, driften.

Ta Stockholmsattacken. Det fascinerar mig hur media (TV, radio, tidningar) mjölkar händelsen på vartenda uns; kastar sina nät allt längre ut från något som ens är tillnärmelsevis av intresse eller relevans… allt för att hålla dramat levande. Eller är jag ojuste? Dömer jag gammelmedia för något de är oskyldiga till? Görs det verkligen ”i allmänhetens intresse”?

Men nä. Jag upplever inte det. Jag ser mer av egenintresse i att fortsätta hålla spinn på det som hänt, det folk upplevt, det vi vet, det vi inte vet, vad det skulle kunna vara, kopplingar till tidigare dåd, likheter och olikheter, spekulationer om vad/när/hur/varför in absurdum…

Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? Vad gagnar mig just nu? 

Jag har insett genom åren att dramaträsket väldigt sällan (nånsin?) gagnar mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 49 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Glöm inte saven.

Efter Born to run plockade jag fram en bok jag fick i gåva för ett år sedan, eller två, av dess redaktör. Någonstans finns viljan, av Lennart Strandberg. Vackert språk, intressant ämne, och redan i förordet gnistrande stjärnstoff som låter mina tankar fara vida omkring.

De två första styckena i Karin Boyes bikt Unga viljor viner (ur För trädets skull, 1935) minner mig om händelsen i Stockholm, och när jag söker på nätet får jag läsa den i sin helhet:

”Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång

emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
”Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.”

Måhända finner du, liksom jag,
både vila och förståelse,
förtvivlan och hopp, i dessa rader.
Och jag ber dig, vad du än gör idag, var du än befinner dig: glöm inte saven.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 39 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Räddat ett liv?

cykelkorgenTar tåget hem från Stockholm. Promenerar bort till cykelparkeringen på andra sidan kanalen. Noterar att mitt röda regnskydd på cykelkorgen som Skånetrafiken förärat mig för något halvår sen verkar vara lite öppet. När jag parkerade cykeln där dagen innan la jag ned min cykelhjälm i korgen och snörpte åt regnskyddet. Nu är det definitivt uppsnörpt. Kommer närmre och tittar ner i korgen. Cykelhjälmen borta.

Ahmenvafaaan, börjar tankarna spinna. Vem faaan snor en cykelhjälm? Alltså, vad är det för fel på folk!!!

Tittar mig omkring, i närbelägna cykelkorgar, på trottoaren, i vägrenen osv.
Ingen hjälm.

Låser upp min cykel och börjar cykla hemåt, fortfarande lätt irriterad, för jag menar:
Sno en väl (!) begagnad cykelhjälm, vem tusan gör det?

Irritationen växer inom mig, och i just den stunden får jag syn på mina tankar. Inser att jag inte vill ägna 20-25 minuters cykeltur i en stegrande irritation. Så jag ignorerar den senaste tanken, och funderar istället kring det faktum att kanske det är någon som verkligen var i behov av en cykelhjälm som blev överlycklig av att hitta en liggandes i en cykelkorg. Kanske den kommer till nytta hos sin nya ägare, och kanske, kanske, så räddar jag, eller min fd cykelhjälm rättare sagt, ett liv endera dagen.

Genast känns det mycket bättre och jag blir tom lite småglad vid tanken på att min bättre begagnade cykelhjälm åker Malmö runt och skyddar skallen på någon som saknade en hjälm. Känns riktigt bra till och med. För vem vill inte vara med om att (potentiellt åtminstone) rädda ett liv?

Edboskolan – se mig!

Idag hade jag ett skolbesök inbokat, på Östra Grundskolan i Skogås. Men innan det var dags för det mötet (reflektion kommer, jag lovar) så följde jag med Fröken Ann till hennes klass på Edboskolan och lyckades därför med konststycket att besöka två skolor idag! Var med på morgonsamlingen och därefter en liten stund med mig i centrum. Eller… vem var det egentligen som var i centrum?

Information om Creative Commons – något jag gärna sett i alla klassrum.

Ann har som vana att besökare i hennes klassrum ”bjuder på något” och detta något är alltså inte frukt, kakor eller pennor, utan en berättelse. Jag funderade en vända på vad jag kunde dela som 28 härligt livsbejakande och nyfikna 7-åringar skulle kunna finna intressant. Och så slog det mig: jag ville berätta om mina husdjur, och se om eleverna kunde komma på vilka tre typer av husdjur jag har hemma. Så vi hade mer av en gissningslek än att jag berättade något. Katt satte de ganska snart, marsvin satt också ganska omgående men sen. Oj så klurigt. Fick gissningar på gris, antilop mm, innan någon sa papegoja. Och det stämmer ju inte, men väl samma typ av djur, så någon insåg att det var en fågel jag har. Men vilken? Och där kom det ena mer fantasifulla efter det andra (örn, duva, kanariefågel, undulat, påfågel bland annat) innan jag fick ge ytterligare en ledtråd. Ann kokte nämligen något till mig igårkväll då vi kom hem till henne (har varit på blixtvisit i Stockholm, och huserade hos Ann), och mina husdjur levererar sånt som hon kokte…. och då kom någon på ägg och sen satt Höna där så klart! En av gossarna fick min telefon med ett foto på våra tre höns att visa alla kamraterna, och sen var det dags för rast. 

Gulligaste kiss-och-bajs-gosedjuren/nyckelringarna. Tycker jag. Och tydligtvis Ann också. Och så världens finaste strumpor – oh, sådana skulle jag vilja ha!

Mitt bestående intryck från timmarna på Edboskolan är elevernas önskan och glädje i att få bli sedda. Många ivriga ansikten som ville gissa, dela sina erfarenheter (Visste du att jag kan prata skånska? frågade en av eleverna, och berättade att hens morbror (tror jag) fått en skånsk fru. *underbar kuriosa!*), föreslå namn till våra höns (ja, dåligt av oss, men de har faktiskt inte riktigt fått några namn som satt sig. Kanske för de är intill förvillning lika?), berätta om att grannarna på landstället minsann också hade höns, tuppar, lamm och ankor osv. 

Och jag såg. Försökte åtminstone. Se dem. Möta dem. Tacksam för att jag fick följa med en stund i denna etta!  

Ann har gjort så fina tavlor som hänger i klassrummet. Och Pippi möter alla besökare, för hon sitter på klassrumsdörren.

 

Noterade ännu en sak dock och det är hur vansinnigt rörliga små barn är. I konstant rörelse; händer, fötter, pilla på kompisens hår, lägga sig på golvet (samlingen tog plats runt en tjock matta på golvet). Funderade på samma sak härom morgonen då jag försökte få min tio-åring att ligga still i sängen brevid mig på morgonkvisten så jag kunde göra min morgon-meditation i någorlunda lugn och ro. Samma med honom. I rörelse. Hela tiden. Honom bad jag ligga still… och fick sen en gnutta dåligt samvete. För är det inte så att i dessa tider rör vi oss rent generellt alldeles för lite? Så vad händer när vuxna, som jag, möter dessa i-konstant-rörelse-barn och med alla medel försöker få dem att stillna? Hur kan vi använda deras naturliga tendens att vara i rörelse bättre? Och därmed också öppna för att komma i ro i sig själva?

Ja, många frågor och funderingar. Som det brukar blir när jag är ute på äventyr. För så är det, att besöka olika lärande-verksamheter är verkligen ett äventyr för mig, tro inget annat. Jag lär mig. Ser saker. Möter individer. Känner in. Och en sak är säker. Ann är bra på det där som Astrid Lindgren förespråkar: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.

Härliga ungar, nyfikna, frågvisa, ivriga och omtänksamma. Tack för att jag fick besöka er idag!



Detta blogginlägg, nummer 60 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Walk n Talk i vackra Stockholm

Idag har varit en dag i mötets tecken, och morgondagen blir detsamma. Idag har jag först haft mastermind-möte. Sen tog jag tåget till Stockholm, och på stationsplan möttes jag av Therese Mabon som jag mött på sociala media, pratat med vid något tillfälle, och idag träffade afk för första gången. Vilken underbar walk n talk vi fick i ett vårvackert Stockholm.

  

Varmaste tack för att du höll mig sällskap under en bensträckare. Känns som det var långt från enda gången vi ska ses, min nyvunna vän! Har väl knappt börjat skrapa på ytan på allt som finns att dryfta tillsammans? 

Efter promenaden var det dags för möte nummer tre, som jag lämnade med en bubbligt lycklig känsla i kroppen! Mer om det vad det lider, just i dagsläget känns det som ett embryo som behöver få växa till sig lite mer innan jag/vi berättar mer om det. Men Fröken Ann summerade kvällens möte väldigt väl på Facebook: 

Vilken spännande kväll! Ett möte, ett embryo, till ett modigt, kaxigt, viktigt, behjärtansvärt och möjligt projekt har börjat ta form. Härlig dynamik och otroliga möjligheter framåt.

Kunde inte sagt det bättre själv. Så in alles, tre fantastiskt fina möten idag för mig. Vem har du mött idag?

Att skapa ett liv

I brist på inspiration, inget som riktigt lockar att skriva om idag, bläddrade jag igenom foton i mitt bildflöde, hittade ett stämningsfyllt foto från Gamla Stan i Stockholm, och sökte sedan i min citat-samling.

Resultatet blev det här:

Gamla Stan

Skapa ett liv som känns bra från insidan och
inte ett liv som bara ser bra ut från utsidan. – Christoph Treier

Själv har jag vaknat upp till insikten att jag skapar mitt liv. Har du?

Höstlovschillande

Chillar vidare med barnen… efter tre nätter i Stockholm tog vi tåget till Uppsala för två nätter här, innan vi hoppar på Snälltåget söderut igen.

Igårkväll hade vi för avsikt att gå ut och äta middag, men när vi gick förbi en matbutik så kände vi alla tre att lite pasta med ärt- och grönmögelsås lockade mer. Så vi shoppade det som behövdes och tog en tidig kväll hemma istället.

Idag har vi blivit ordentligt uppblötta på Fyrishov, äventyrsbadet i Uppsala, och har ätit en riktigt fräsch och god lunch på Zocalo.

Zocalo

Nu tar vi en liten vilostund i lägenheten (hyrd via AirBnB, smidigt sätt att hitta boende!) innan vi ska ta en liten promenad till domkyrka och slott.

Vi gör inte många knop direkt, och jag har en känsla av att det är precis vad vi alla tre behöver. Slow down to the speed of life, som min coach brukar säga, inspirerad av Richard Carlsons bok med samma namn. Det är vad detta höstlovet mest av allt handlat om – att sakta ner, bara vara, inte hetsigt göra göra göra. Tillsammans. Och enskilt. Under tystnad eller i samspråk. Med en klapp, en puss, en kram, ett leende, en ögonblinkning i samförstånd mellan två själar och en hand som stryker över barnakind.

Slow down to the speed of life

Att sakta ner till livets hastighet.
Vilken gåva. Till mig. Till mina barn. Till världen i stort.

Vad händer i dig när du saktar ner till livets hastighet?