Att se. Och bli sedd.

Vikten av att se och bli sedd, landade tungt i mig idag, dagen efter TEDxSlottsparken, en dag fylld av just det. En hel dag då jag såg. Samtidigt en hel dag då jag blev sedd.

För att se – likväl som att bli sedd – behöver jag bjuda på mig själv.
Endast då kan andra se mig. Endast då kan jag se andra.

Stort. Viktigt. Livsnödvändigt. Människan behöver bli sedd, annars dör hon. Ensam är stark är ett av de mest missriktade ordspråk jag vet, för det är precis tvärt om. Tillsammans är vi starka. Vi gör varandra bra. Och det jag inte kan se klart i mitt eget liv, kan jag med fördel se å dina vägnar. På det viset är vårt behov av, vårt beroende av andra, inbyggt i systemet. Som tur är.

Människan får dock en extraboost av att inte bara se och bli sedd utan också genom att dela med sig av det hon ser. Se människan i behov av en kram, och ge kramen. Se människan som åstadkommer stordåd, och applådera. Se människan som försöker och försöker och försöker, och ge cred för hennes ihärdighet. Se människan som vågat sig upp på dansgolvet som nybörjare, och skicka en tumme upp. Se människan som finns där för andra, och ge henne gåvan av att du säger vad du ser att hon gör.

Se människan bredvid dig, och ge henne gåvan av vad-det-än-månde-vara-du-sett, så att hon får återkoppling att hon är sedd. På alla plan. Kostar så lite. Ger så ofantligt mycket.

Kritisk lyssnare

Som en reaktion på mitt inlägg om Coaching och skolintresset – en kombo? fick jag ett svar som både gläder mig, men också ger stor igenkänning:20140121-181718.jpg

Har ofta, inom min egen yrkeskarriär, tänkt samma tanke. Just att få bolla en fråga, stor som liten, med någon som aktivt lyssnar och med frågor möjliggör nya öppningar i mitt eget tänkande kring situationen. Har ofta lyckats skaffa mig de där bollplanken, men det har nästan alltid (kanske tom alltid) varit på eget initiativ. Det vill säga, jag har aldrig jobbat i en organisation där detta fullt ut varit en integrerad del i det gängse arbetet. Men jag antar att det finns arbetsplatser som lyckats med detta. Och jag har själv försökt att implementera det på ett flertal ställen.

Jag har författat många kvalitetsdokument under mina år inom läkemedelsbranschen till exempel, och ska ett dokument bli bra krävs mer än författarens ögon på dem. Och där har jag ibland haft tur och arbetat med kunniga och ifrågasättande människor, som kunnat ge mig kommentarer och input som lett framåt. Finns få saker som är så tråkiga som att inte få återkoppling på ett dokument jag skrivit.

Då vanan för denna typ av återkoppling inte funnits har jag försökt skapa rutiner för detta. Med lite envishet och trägen-vinner-attityd så har det lett till att just förmågan att ge återkoppling och ställa kluriga frågor blivit en mer naturligt förekommande del av arbetsplatsens/projektgruppens arbetskultur.

Vad gör du om du inte får det tankespjärn du behöver för att klättra i tankarna?

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!