Rävens gåva

På väg hem från ett sent kallbad syntes plötsligt något underligt i vägrenen. Min vän som körde saktade ner och vi såg, båda två; en räv. Den vände sakta på huvudet och tittade åt vårt håll. Signifikant.

Kommer hem. Fortfarande fylld av den där vidunderliga känslan som slår till en stund efter att jag badat kalltbubblan som tar över hela min värld, fyller mig med energi, en känsla av oövervinnerlighet kopplad till total förundran över det fantastiska med att leva.

Tar fram Djurens Språk av Solöga och slår upp räven, Vulpes vulpes, läser, och kan inte annat än le:
Ett kreativt sinne finner alltid en lösning. Min gåva till dig är att lita på dig själv.
Räven lärde mig att inte tvivla på mig själv, min väg eller min gåva. Den visade mig att rävar klarar sig så bra just genom att de känner full tillit till sig själva och sina förmågor.

Rävens gåva. I denna stund, fylld av tvivel, strålglans, självklarheter, osäkerhet.
Efter en vecka eller två av den vildaste bergochdalbaneresa från det djupaste tvivel till den högsta av självklarheter – att det och den jag är, är Mycket. Och det är som det ska vara – är detta i sanning en gåva.

Jag kommer igenom den pågående transformationen.
För det är vad som är. Transformation.

Jag insåg det igår. Hur jag spinner, på alla plan.
Total make-over, på många sätt.
Utmanar mig. Utforskar mig. Upptäcker mig.tillit, för

Och rävens gåva ger mig om något ännu en kick i häcken.
För… jag kan. Jag vet.
Vem jag är. Vad jag är. Att jag är.
Tillit till mina förmågor. Till strålglansen.

Adventslyft nr 20 – Värme

värmeVÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.

Susanne Jönsson träffade jag första gången afk på Gotland under Almedalsveckan i somras, då hon kom för att #skolvåra tillsammans med ett gäng #skolvårare. Rak. Det är ett av orden jag får upp när jag tänker på henne. För rak är hon. Inget knussel här inte. Och det gillar jag. Men framför allt lyser Susanne av värme. Hon brinner för barnen, framför allt de barn som verkligen behöver en sådan naturkraft som Susanne på sin sida. Och då fylls jag av värme och tänker att hon gör gott för barn i behov, och därmed gör hon gott i världen.

Ninna Kristiansen är också en #skolvåren-vän, som jag fick äran att krama om afk redan den allra första #afkSkolvåren som gick av stapeln i juni 2013.Och här har ni en kvinna med ett hjärta fyllt av värme. Värmen hon strålar ut är så påtaglig att jag tror många har svårt se förbi den. Och då är det nog lätt att tro att Ninna inte är en att räkna med. Men jag lovar, det är hon. Hon är värme, men hon är också styrka. Delar av hennes livsberättelse har hon delat med sig av, och när jag lyssnade till den podden, så föll tårarna på mig. Där visar hon både värmen och styrkan, dessa förmågor som hon besitter i så stor grad.

Och jag gläder mig så åt #afkUmeå 30-31 januari, för då får jag krama om dem båda igen!

Värme – jag tänker på mina vänner Ninna och Susanne, som på olika sätt är fantastiska förebilder i att bemöta världen med utgångspunkt i värme.
Värme – vem eller vad tänker du på?

Testa eller tro?

Åsa K Larsson och Robert Klåvus är två twänner (dvs, Twitter-vänner) som förgyller mitt flöde.

En dag som denna var det inte bara ett utan tre guldkorn som trillade in. Underbart sätt att börja dagen. Och just denna dag har jag tur, för jag har möjlighet att agera på det – har gett mig själv en läs- & skrivdag! Här kommer ett av guldkornen:

20130529-111220.jpgKloka Åsa som gör en tankevända där. För precis så är det ju. När vi överskattar farhågorna – och handen på hjärtat, är vi inte grymt bra på det, generellt sett? – så skymmer vi tron på oss själva. Vi ser inte våra förmågor, vi tappar sikte på vår egen potential.

Många av oss är alla väldigt bra på att tro. Kanske vi till och med tror lite för mycket. Jag vet att jag själv är, eller varit, sådan. Jag håller faktiskt på att sluta tro att jag måste tro på något eller någon, inklusive mig själv. Jag kör på Steve Chandlers Testing vs Trusting istället.

TESTING vs. TRUSTING
TESTING vs. TRUSTING is a distinction which can truly strengthen your day! The active path of testing and testing and testing throughout your day can become your path to mastery of any activity you wish to master.

Det vill säga, jag släpper det där med att tro att jag kan, eller för den delen inte kan, och bara testar. Ser vad det blir. Jag gör. Resultatet ger mig visshet om det gick eller ej. Jag behöver inte tro alls.

Men det kan vara svårt att sluta tro. Sluta tro att det går. Sluta tro att det inte går. Det där mönstret är ganska starkt. Och det är ju ingen som säger att du måste sluta tro heller. För egen del ser jag hellre tro som gagnar än sådan som stjälper. Sådan tro som inte begränsar utan snarast utmanar och utvecklar.

Vad skulle hända om du bara testade?