Vikten av tystnad

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Den högljudda tystnaden

TEDxAlmedalen. Andra gången, för min del. Första gången jag fick plats var 2013, andra gången 2016. Gripande. Lärorikt. Inspirerande och tankeväckande. Sista talaren för året går på. Och sen… den högljudda tystnaden la sig som en tung tjock matta över trädgården där TEDxAlmedalen utspelar sig.

Knäpptyst. Så tyst att det blir påtagligt. Så tyst att tystnaden blir till, tar form, blir ett ting, något man kan ta på. Daniel Boyacioglu

Allt om eld.
Daniel Boyacioglu.
Poet. Brandman.

Ska handla bok.
Allt om eld – den ska bli min.
Din?

Lyssna efter det du inte redan vet

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?

En ny vana?

Ett par morgnar har jag plockat fram miniPaddan och medan den fortfarande är i flight-mode, så har jag öppnat Pages och skrivit. Skrivit av hjärtats lust. Låtit tankarna flöda, hamnat i flow, besökt min vän tystnaden. Ibland blir det bara ett inlägg, ibland flera stycken, men oavsett känns det väldigt skönt att kliva ur sängen efteråt. Det känns som en himla bra start på dagen.

När jag var i USA hos mina vänner Max och Mary, berättade Mary om sin vana att skriva morning pages, dvs, att börja dagen med att skriva tre sidor (eller hur mycket det nu var), oavsett om hon tycker att hon har något att skriva eller inte. Inledningsvis upplevde hon det jobbigt, men efter ett par dagar så kom hon in i det.

20140510-074718.jpgOch det är kanske lite dithän jag är på väg just nu. Att tillåta mig själv att möta tystnaden inom mig, och att utforska den, innan dagens alla bestyr knackar på dörren. Men jag vill inte ritualisera det, egentligen. Jag vill bara göra, bara skriva, i mitt varande. Inte bygga upp behov, tankar, fixa idéer kring hur det ska gå till, och upplevas. Rullgardinerna uppe, eller nere, ska jag vara ensam eller går det an om make, eller sonen, ligger bredvid mig och snusar. Måste jag skriva x sidor, eller kan det bara få bli som det blir?

Tänker att jag skulle vilja att det blir som det blir. Njuter dock av det, i just detta skrivande nu. Då maken åkt till jobbet, sonen kom nedkrypandes i sängvärmen, det är mörkt för rullgardinerna är nere, och jag agerade på skrivarlusten ganska snart efter att jag vaknat till. Men häromdagen kom paddan och lusten fram då jag redan legat i sängen och läst en ganska lång stund, rullgardinerna var uppdragna och endast jag befann mig i rummet. Olika förutsättningar, med ett gemensamt, att jag skriver. Så vill jag ha det. Det känns som en bra vana.

Skriver du regelbundet på något vis?