Min Dahlia!

Nu har min Gerbera fått en kusin, då jag nyligen stickade klart sjalen Dahlia.Mönstret är en vidareutveckling av Gerbera, skapat av samma mönsterskapare, Linnea Ornstein. Garnet köpte jag samtidigt som det jag stickade Gerberan i, dock så valde jag att gå upp i stickstorlek då jag tyckte att min Gerbera blev väl liten.

Min älskade Gerbera som halsduk.

Visserligen har jag nog aldrig använt en sjal så mycket som just Gerberan, för jag insåg att den passade helt perfekt som halsduk som jag kunde behålla på för extra värme även inomhus. Men ändå. Och nu är den klar, min Dahlia. Just nu pryder den soffryggen, men så ruggigt som vädret är just nu skulle jag lika gärna kunna slänga den även axlarna mina.

Katten Pop och den ännu icke-blockade sjalen.

Liksom med Gerbera så skrev jag upp min framfart, för att kunna hålla koll på vilket mönstervarv jag var på:
26MAR – Klar m Diagram A
27 – Klar m varv 15
28 – Klar m varv 31
30 – Klar m varv 37
2APR – Klar m v 41
4 – Klar m v 51
6 – Klar m 59
7 – Klar m 63
8e – Mitt i v 68
4e – Klar m varv 85
23 – Klar m 89
25 – Klar m 92
26 – Klar m 95
27 – Klar m 97
28 – Klar 104
2MAJ – Klar 109
4 – Klar 115
5 – Klar 125
11 – Klar m 129
12 – Klar m 132
12 – Klar m 135
14 – Klar m 137
17 – Klar 139
20 – Klar 147
22 – Klar 149
30 – Klar 151
31 – Klar m 152 & 153
1JUN – Klar m 154
2 – Klar m 155 och avmaskning
24 – Blötlagd, urkramad och blockad

Pågående blockning av sjalen Dahlia.

Att blocka stickade alster har jag mig veterligen inte gjort förut, men det gör i sanning oerhört stor skillnad, som du kan se om du jämför fotot med sjalen och katten Pop med de två bilderna på en färdigblockade sjalen.

Dahlia pryder soffryggen.

Att sticka dessa sjalar ger ro och förnöjsamhet, att se mönstren växa fram skänker mig glädje, så frågan nu är snarast: vad är den övre gränsen för hur många sjalar jag får sticka egentligen?

Inflykt: Ett farväl

Sitter på tåget tillbaka till Malmö, efter ett och ett halvt dygn i Stockholm, för att bevista en begravning. Vackert och sorgligt, finstämt och glädjefyllt, minnesvärda återblickar och sorg över förlusten av en betydelsefull själ. Tårar av sorg och tacksamhet; kramar som förankrar själen, som jordar mig och ger mig en ökad medvetenhet om Här och Nu.

Vacker orgelmusik, jag blundar, låter den inre blicken löpa fritt, likt en sommarfjäril i solskenet, en fjäril som flyger än hit, än dit, gör små nedslag här och där, får liv och ger liv; sinnena likt sidenband som fladdrar fritt i brisen. Prästen talar väl, läser dikter med inlevelse och förmedlar med värme den bild han fått av henne vi tar farväl av.

I psalmerna låter jag rösten bära, ljust, klart, samtidigt som tår följer tår. I himmelen, i himmelen; sjunger det vackraste jag förmår, givet alla känslor som är i omlopp; inom mig och alla de många som likt mig är här för att hedra denna själ, som betyder något alldeles eget för oss var och en.

En fin dag. För en fin själ. 

Tacksam att jag gav mig själv denna inflykt, om än även en fysisk utflykt, etthundratjugo mil, tur och retur med tåg, men det känns mindre betydelsefullt än inflykten som öppnar ett mellanrum, ett avstick från det vardagliga, ett utrymme för reflektion. Livet. Döden. Kontrasterna och relationen dem emellan. Kärlek och sorg, och det faktum man står inför – när det som blir inte är vad man önskat, när den faktiska verkligheten skiljer sig från den önskade. Livsdrömmar att släppa taget om, för det som är, det är, och sakteliga, ett steg i taget, skapa nya. Buren av kärleken som varit; som aldrig kan göras ogjord. Alla dessa relationer en människa uppbär, vi är som trådar i en stor väv. Även när en tråd brister, kvarstår andra och säkrar vävens fortlevnad, ty varje tråd, varje liv, har varit del av detta livets väv, och därmed går du aldrig oss förlorad, vilket Jaques Werup minner oss om i Envoi.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Min Gerbera!

Vilket ljuvligt sommarprojekt! Har deltagit i en knit-along, dvs ett sticka-tillsammans-fast-åndå-var-för-sig-projekt, Organic Summer KAL16 organiserad av Organic Knitters. Du kan hitta oerhört vackra bilder på sjalen i fråga, Gerbera, ett mönster skapt av Linnea Ornstein, under hashtaggen #OrganicSummerKAL16, på t ex Instagram.

Jag köpte två härvor vardera av garnet Cheeky Merino Joy från Rosy Green Wool, i färgerna Wild mallow och Arctic sea. Den sistnämnda är färgen jag valde att börja med. Gerbera 1

Jag inledde på väg till Almedalen med att nysta garnhärvan jag hade med mig, och satt ett par kvällar på Gotland och stickade. Och repade upp. Stickade, repade upp. Kom längre än tidigare, men sen smög det sig ändå, repa upp. Till slut insåg jag att stickmarkörer var ett måste, så jag smet inom en liten mysig garnbutik i Visby och köpte markörer. Nånstans där drog jag upp och började om för sista gången.Gerbera 2

Och sen gick det äntligen vägen. Men jag vet inte hur många gånger jag kontrollräknat och varit tvungen att backa bandet en bit för att få rätt på det hela. Hade sticket med under vår sommarsemester till Seattle/Vancouver.Gerbera 3Under sommarsemestern stickade jag både på tåg och flyg, och sakta men säkert har sjalen vuxit fram. Men det var först när vi kom hem som det tog fart på riktigt. Kanske också för att då kom ett par av de lite enklare delarna av mönstret, som inte krävde fullt lika koncentration som början och slutet.

Men efterhand insåg jag svårigheten i att komma ihåg exakt var jag var, så jag började skriva upp vilken rad jag var på. Här kan du se sjalens framväxt senaste månaden:
Diagram B klart. 9/7
Klar med rad 25 avig. 14/7
Diagram C klart. Klar med rad 37 avig. 16/7
Klar med rad 47 avig. 18/7
Klar med rad 61 avig – på tåget 21JUL
Klar med diagram D – 27/7 på flyget
Klar m avig rad 81 – 28/7 på flyget
Klar m avig rad 93 – 31/7
Klar m rad 99 – 2/8 Västra Hamnen
Klar m rad 107 – 2/8
Diagram E klart – 3/8
Klar med avig 119 – 3/8
Klar med rät 126 – 5/8
Klar med 135 avig – 6/8
Klar m diagram F – 7/8
Klar m varv 141 – 7/8
Klar m avig 143 – 8/8
Klar m avig 145 – 9/8
Klar m varv 146 – 10AUG
Halvvägs varv 148 – 11/8 bussen till Sjöbo
Klar m varv 149 – 11/8 bussen till Malmö
Klar m varv 152 – 11/8
Klar m varv 157 – 12/8
Klar! Avmaskad! 13AUG
Blockad – 14AUGGerbera 4

Idag är sista dagen att delta i den utlottning av garn som arrangören av #OrganicSummerKAL16 ordnat, så igårkväll stickade jag så det stod härliga till och maskade av. Imorse fäste jag trådar, blötade sjalen och blockade den, dvs spände ut den i fuktigt tillstånd så den får sin vackra form och mönstret riktigt kommer till sin rätt. Nu sitter jag här och väntar ivrigt på att den ska torka, men det kan nog dröja ett tag till innan den torkat ordentligt. Lovar att lägga upp ett foto på den färdiga sjalen när den är i bruk (tillägg 20160816: se foto nedan på färdig sjal).Gerbera 5

Det är länge sedan jag stickade på allvar, de senaste tio åren har det blivit några handledsvärmare med jämna mellanrum och en och annan mössa, samt lite disktrasor, ett projekt jag inledde i våras. Perfekt gå-bort-present, kan jag meddela, och funkar finfint. Bortsett från att jag alltså inte stickat något större på ett eller två decennier, så har jag aldrig stickat ett mönster som krävt så mycket av mig som detta. Himla roligt att skapa med händerna, att se hur det växer fram, ögla för ögla. Fascinerande! Och jag bleknar vid tanken på att hitta på ett mönster som detta… Linnea, du och andra mönsterskapare har min stora vördnad för jobbet ni gör!

Den stora frågan är om jag ska börja på nästa Gerbera bums eller om jag istället ska börja på den damtröja i ljuvligt ullgarn som jag definitivt inte tänkt köpa under Almedalsveckan, men det gick liksom inte att motstå. Vad tycker du jag ska sätta händerna i härnäst?

Observerar skillnader

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?

Var får jag plats?

Åtta till fem. Måndag till fredag. Mer eller mindre. Oftare lite tidigare och ganska mycket senare. Cyklat hemifrån med andan i halsen, tidsoptimist som jag är, runt halv åtta, tjugo i åtta, bara för att sen ha full rulle hela dagarna. Möten. Telefonsamtal. Epost. Handlingsplaner. Ärendehantering och godkännande av dokument, avvikelser och snabba boliner för att komma med kreativa förslag på hur vi ska kunna ta oss framåt, trots hinder och besvärligheter, förseningar och nyupptäckta problem.

Så här har jag levt. I åratal.

Och det gör kanske du med? Eller har gjort?

Under de senaste två-tre åren så har mitt liv så sakteliga förändrats. Jag har inte haft ett långvarigt heltidsuppdrag sen… 2012? Minns inte. Men jag minns desto tydligare anledningen. Medvetet har jag valt bort långvariga heltidsuppdrag, något som är ganska vanligt inom ramen för den typ av konsultande som jag sysslat med. Mindre och mindre av den varan blir det, och även om jag fortfarande har ena foten i branschen jag kommer från, så har jag de senaste åren haft så mycket mer tid till mig.

Den gångna veckan har varit en flashback till mitt tidigare liv.
Ständigt i farten, massa bollar att hålla i luften, delegera, informera, kommunicera. Lirkandet för att få människor att ge lite extra, för att vi ska nå deadline.

Och samtidigt, för mig, det viktiga i att tillföra ett skratt, ett leende, en humoristisk glimt, så vi slappnar av om så bara för ett par sekunder. Hinner andas ut, landa, en kort stund, innan det är dags att rodda nästa röra.

Cyklade hem och insåg – jag är inte skapt för detta längre.

Jag klarar av det. Ja.
Och jag gör ett bra jobb. Absolut.
Jag gör skillnad, min insats skapar en rörelse, möjliggör förflyttning.

Men jag vill inte mer.
Jag får inte plats. Jag hinner inte med mig själv. Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.

Och det har inte ens att göra med timmarna, egentligen. För jag har lagt 40-50 timmar i veckan många gånger de senaste åren också…. men på ett sätt som gör att jag får plats. Jag är en del av de timmarna, av det jag fyller dagen med, av det jag gör, för att jag väljer det. Det jag upplevt senaste veckan är som ett utanpåverk istället. Och det känns främmande för mig. Jag fördrar det inte längre. Har vant mig av… eller kanske snarast vant mig till något annat?

Jag är inte längre intresserad av utanpåverket, inte tillnärmelsevis så intresserad som jag är av innandömet. I mig. I dig. blundarDet är där min själ börjar sjunga, det är då mina celler vibrerar harmoniskt i takt, i mönster som jag kan erfara, när jag blundar. Och som jag blundar. Jag fuskar när jag mediterar och sluter ögonen redan innan den kommit igång… Blundar när jag gör min sjua i badrummet. Blundar i duschen, när jag tvålar och shamponerar, sköljer rent, torkar mig torr. Blundar när jag klär på mig. Blundar på körövningen, under uppsjungningen, då vi övar sats efter sats av Stabat Mater. Blundar då jag tar upp katten i famnen, begraver näsan djupt i hans päls. Blundar, och andas in. Djupt. Njuter av hans andning, av doften av katt, av det svaga purrandet.

Blundar.
Ett sätt att svara an på min själs begär efter mer innandöme?
Blundar, som ett sätt att få syn på mig själv, mitt inre?
Blundar.
Skapar ett utrymme för att möta mig, denna vecka fylld av utanpåverk?

Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Saknar det som inte blev

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…

Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.

Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.

Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.

Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.

Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.

Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.buren av kärlekens vind

Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.

Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.