Hur läser du?

Frågan ställdes av Caspian, min bokabonnemangs-compadre, på Facebook efter att han berättat om sitt kretslopp bestående av tre distinkta perioder: läsa (och lyssna) – skriva – skapa. Superspännande läsning. Har aldrig analyserat mitt eget liv på det viset. Och tror inte jag har så distinkta perioder som Caspian verkar ha. Jag läser mest hela tiden, lyssnar likaså (poddar, gud vad jag älskar poddar!), bloggar ju mer eller mindre dagligen så där får jag skrivsuget tillgodosett och skapandet… ja, det sker nog också parallellt med det andra.

Hm. Blir närmast lite avundsglad på Caspian som har fått syn på tre så distinkta faser, det vore ju spännande att få testa det. Eller är det bara så att mina faser snurrar så mycket snabbare? Om Caspians varar i dagar/veckor/månader så kanske mina snurrar inom loppet av ett dygn?

Den enda perioden då jag är medveten om att jag verkligen inte alls haft något lässug, var då jag just träffat min (numera ex-)make. Första året vi var tillsammans läste jag inte en endaste bok. Och jag menar verkligen det. D e t var förunderligt må jag säga, och jag vet att jag redan då noterade det som ett grymt avvikande och icke-hellenskt beteende.

Efter ett år av vild (ny)förälskelse trappades mitt läsande upp igen så sakteliga, och de senaste åren har det verkligen kommit igång på riktigt. Islossning på något vis. Blir närmast som ett självspelande piano – ju mer jag läser, desto mer vill jag läsa. Ju fler böcker jag markerar som lästa, desto fler hittar jag som jag sätter epitetet vill-läsa på. (Goodreads.com äger, där har jag äntligen hittat ett riktigt bra sätt att hålla koll på vad jag läst och än viktigare, vad jag vill läsa!)

Hur läser du?

Nu kan jag inte…

Januari månad är slut, och med det mitt läraruppdrag som tog mycket tid i anspråk. Tid som gjorde att jag släppte fokus på dagligt bloggande, något jag inte gjort under så lång tid sedan jag började blogga dagligen för fem år sedan. Ibland känns bloggandet som ett måste, samtidigt som jag alltsom oftast tycker det är enormt givande. Jag får syn på mig själv, mina tankar, både de medvetna och de omedvetna, med skrivandets hjälp. Men under januari månad så släppte jag taget, och det kändes väldigt skönt.

Nu…. nu kan jag inte längre peka på att jag är så upptagen, att jag jobbar 10-15 timmar per dygn för att förbereda och genomföra undervisning. Och likförbaskat så har jag ännu så länge bara bloggat sporadiskt. Det krävs mer av mig nu, att faktiskt ta mig tiden att skriva, lägga ut, dela vidare, dagens blogg, än innan, då det mer eller mindre gick på rutin.

Och det är just det som är både tjusningen och faran med dagliga vanor – att vi bara kör på innebär att det går åt mindre energi, beslutet a t t göra behöver inte fattas varje dag, för det är redan fattat. Det är tjusningen. Det blir resurseffektivt. Faran är att det går slentrian i det, att vi gör – utan närvaro, utan själ, inlevelse och medvetenhet. Att vi gör, utan att reflektera över om vanan fortfarande ger oss något, om den fortsatt gagnar oss.

Så nu, när jag under en dryg månads tid (släppte taget om bloggandet redan över jul kan jag erkänna) endast sporadiskt bloggat, har jag ju chansen: Nu finns tillfället att reflektera kring det dagliga bloggandet. Är det något jag vill återinföra som rutin i mitt liv? Om ja – varför? Om nej – varför inte?

Tar tacksamt emot gåvan det innebär att titta över mina dagliga vanor, för i samband med att jag öppet, nyfiket och intresserat funderar över dagligt bloggande, tar hjärnan sig friheter och börjar nosa på annat närliggande; min dagliga Sjua (morgongympan), Headspace-mediterandet, den gröna smoothien, intentionen att komma ut minst 30 minuter om dagen – gärna mer, något som avsaknad av bil i en så pass liten och lättcyklad stad som Malmö bidrar till! – och nu under 2018 i samband med bokläsarutmaningen, mitt läsande. Hur jag använder sociala media och dator/fån/padda. I stort, vad jag väljer – medvetet! – att lägga min tid på, såväl digitalt som analogt.

Momos gåva

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?