Vikten av att se och bli sedd, landade tungt i mig idag, dagen efter TEDxSlottsparken, en dag fylld av just det. En hel dag då jag såg. Samtidigt en hel dag då jag blev sedd.

För att se – likväl som att bli sedd – behöver jag bjuda på mig själv.
Endast då kan andra se mig. Endast då kan jag se andra.

Stort. Viktigt. Livsnödvändigt. Människan behöver bli sedd, annars dör hon. Ensam är stark är ett av de mest missriktade ordspråk jag vet, för det är precis tvärt om. Tillsammans är vi starka. Vi gör varandra bra. Och det jag inte kan se klart i mitt eget liv, kan jag med fördel se å dina vägnar. På det viset är vårt behov av, vårt beroende av andra, inbyggt i systemet. Som tur är.

Människan får dock en extraboost av att inte bara se och bli sedd utan också genom att dela med sig av det hon ser. Se människan i behov av en kram, och ge kramen. Se människan som åstadkommer stordåd, och applådera. Se människan som försöker och försöker och försöker, och ge cred för hennes ihärdighet. Se människan som vågat sig upp på dansgolvet som nybörjare, och skicka en tumme upp. Se människan som finns där för andra, och ge henne gåvan av att du säger vad du ser att hon gör.

Se människan bredvid dig, och ge henne gåvan av vad-det-än-månde-vara-du-sett, så att hon får återkoppling att hon är sedd. På alla plan. Kostar så lite. Ger så ofantligt mycket.