De senaste åren har jag satt en intention för det kommande året. Som att vända blad, blankt, vitt papper, helt öppet för nya möjligheter. Oändliga potential att fylla det med precis vad som helst.

2013 handlade om Skolutveckling.
2014 fokuserade jag på Transformation.
2015 var mitt år av Expansion.

När jag tittar tillbaka på dessa år, så kan jag se hur jag expanderat. Expansion är ett ord som för mig har stor betydelse. Det har blivit en del av mitt liv, på daglig basis. Varje morgon, när jag gör min Headspace, påminns jag om expansion, för varje andetag jag tar. Varje gång jag andas ut, påminns jag att för att kunna expandera, måste jag släppa taget om visst. Sådant som inte längre gagnar mig. Sådant jag är klar med. Minnena består, och lärdomarna. Med saken, handlingen, vanan har passerat bäst-före datum och det är tid att släppa taget.

2016 kommer vara mitt år att Skeppa.

Julkalendern på temat #SethinLondon har med all säkerhet inspirerat mig att formulera just den här intensionen, men det har inte varit en aktiv process. Jag vaknade, arla morgonstund, den 30 december. Och där var det. Att skeppa. Det är vad 2016 ska handla om.

Som att räckas en gåva från Universum.

Skeppa.

Det är som en hägring på horisonten, glimrar och vibrerar.
Inga detaljer. Det behövs inte. Det är inte detaljerna i vad jag ska skeppa under 2016 som spelar roll. Det är vanan att skeppa. Att skapa, och släppa lös i världen. Högt och tydligt, med en rejäl smäll, så ingen kan undgå att märka att något just har tagit plats i världen. Eller väldigt väldigt tyst. Som en viskning, en ljuv bris, som smeker kinden din så mjukt och försiktigt att du inte riktigt vet om luften faktiskt rörde sig.

Hur jag skeppar spelar mindre roll, än Att jag skeppar.
Kan du se skillnaden? Kan du förstå varför?