”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”
Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.
Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.
Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.
Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.
HERO - the coach 
”Alla dessa ord” utbrast en munk jag träffade på ett kloster för ett tag sedan. Vad är det vi försöker dölja med dem, frågade han mig?
Oh.
Den du!
Den tål att fundera vidare över den.
Tack för att du delar med dig!
För mig är det jätteviktigt med tystnad. Bor i en väldigt livlig stad, Rio de Janeiro, ständigt ljud av trafik och fest. Därför ska jag och min sambo nu åka iväg 4 dagar ut i naturen och inte ta med telefoner eller dator, en utmaning eftersom vi båda jobbar online!
Oh vilken härlig retreat – hoppas ni njöt till fullo!
Tystnad för mig är är som vatten. Jag kan inte ha ljud i öronen hela dagarna. I samtalen med andra, framför allt i coachingen, har jag lärt mig att vänta länge på svar på en fråga jag har ställt. Det är en övningsak men oj så effektivt.
Håller med – förmågan att låta tiden gå och tystnaden bestå är oerhört verkningsfullt som metod i coaching. Både när jag ställt en fråga, men också om det liksom blir en naturlig paus, så att vi ”pratat klart” om en sak… och sen låter jag det vara tyst tills det kommer något mer från klienten (eller mig för den delen!). Funkar ofta mycket bra, håller med dig!
Så viktig är tystnaden, för mig också. Och ännu viktigare har den blivit efter min utmattningsperiod.
Jag kan bli så trött, i öronen och mentalt, av människor som aldrig är tysta. De släpper inte in andra i samtalet och ger inte chans till att låta det som sagts landa i tanken.
Just – det är ju faktiskt också en aspekt av det hela, att tystnaden bjuder in andra att delta mer aktivt än om jag norpar åt mig hela utrymmet!