Vilken gåva!

Vilken gåva livet är. Har du tänkt på det?

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra dagen så fin!

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra min dag.

Jag har. Just nu. Efter en dag, en födelsedag till och med, denna min 43e, som varit så ofantligt fin. Maken sjöng för mig i morse (barnen är iväg). Sen har jag ägnat hela dagen åt att moderera Ny kraft i skolan med Ledarlyftet, med fyra människor som jag gläds åt att samarbeta med. Varmt tack Annhild Månsson, Johan Fredriksson, Stefan Knutsson och Stellan Nordahl för att ni bjöd in mig till ert samarbete, som nu är vårt! Det känns som vi fick en riktigt bra start tillsammans.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

En riktigt härlig startomgång fick vi idag med #nykraftiskolan, på Svaneholms Slott – vilka omgivningar! – med ett ganska lagom antal människor som verkligen var villiga att öppna upp och dela med sig under dagens samtal och övningar kring ledarskap, kring motivation, livslångt lärande och framför allt, kring värderingar. En sådan gåva.

Idag har jag blivit kramad må du tro! Bland annat av vännen Susanne Jönsson och nyvunna vännen Anna Brix Thomsen. Och som sagt - en dag på Svaneholms Slott i den miljön. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och kramar har jag fått! Bland annat av vännerna Susanne Jönsson och Anna Brix Thomsen, dessa pedagogiskt inspirerande människor. Och att få tillbringa en dag på Svaneholms Slott i den miljön är verkligen en gåva. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och Facebook-, Twitter-, mail-, SMS- och telefonhälsningar i parti och minut. Jag känner mig älskad. Och undrar om det känns extra mycket så, för att jag också är så mycket säkrare i min egen kärlek till mig. För det är jag. Jag är så glad i mig själv, och det gör det bra mycket enklare att bjuda på mig själv till de som vill. Inte pådyvla. Erbjuda. Möjliggöra.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Nästan 12 timmar efter att jag blev upplockad i morse återvände jag till en av maken tillagad smarrig tre-rätters middag. Nu är jag mätt, lite snurrig, väldigt trött och enormt tillfreds med livet ska du veta!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till - min make känner mig väl!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till – min make känner mig väl!

Så ja, vilken gåva livet är. Jag är oerhört privilegierad som lever ett så gott liv, på så många plan. Det är jag tacksam för. Därför vill jag skänka dig ett tack, från djupet av mitt hjärta, från mitt innersta skrymsle, från min själ. Tack. För att du delar med dig av dig och ditt liv, till mig. Och för att du vill vara en del av mitt liv. Tack.

Jag, en kugge i maskineriet

Hör sonen hosta som attans, samtidigt som jag skickar ett mail till hans mentor där jag säger att jag frånvaroanmält honom i Skola24, att hans hosta har förvärrats, och undrar om det är något han ska arbeta med hemma, under tiden han tillfrisknar.

Hinner skicka på SÄND innan det slår mig:

Vad sysslar jag med? 

Snacka om att vara en kugge i maskineriet i det absurda systemet som Kenth Hedevåg belyser så fantastiskt väl i De saknade eleverna. Där individen finns till för systemet, snarare än tvärt om (vilket är alla systems utgångspunkt!).

Min son är sjuk. Hostar, snörvlar, har huvudvärk, med ett tydligt påverkat allmäntillstånd.

Och då ska han plugga, alltså?
Då får jag för mig att fråga hans lärare efter hemuppgifter?
*amen skjut mig*

Nä, förresten. Gör inte det, snälla.
Men varför hamnar jag där? 

Är det inte ganska absurt med ett system som springer förbi oss, så att man hamnar efter om man är sjuk? Där jag inte vill att han ska halka efter, så jag ber om hemuppgifter, som om det egentligen är möjligt att halka efter sin egen utveckling? Det är det ju inte. Jag utvecklas som jag utvecklas. Det är ju i jämförelse med andra, klasskamrater, årsbarnen, som han möjligen halkar efter… samtidigt som det så klart finns så enormt stor spridning, så halkar han efter är han säkert fortfarande långt före vissa och i kölvattnet av de som är ”framför” honom.

*aaarrrggghhhh*

Vaddå framför eller bakom honom? Han är ju där han är. Han är just nu på just den plats han är, kunskapsmässigt, emotionellt, fysiskt, psykosocialt. Varken mer eller mindre. Och alla andra också. Men i förhållande till en normalfördelningskurva över svenska tioåringar och en läroplan, så duger, eller duger det inte att vara där han är. (Duger och duger? Åtminstone ska det värderas huruvida det är OK eller inte OK att vara där han är.) Där ska han helt plötsligt bedömas utifrån om han når målen eller ej.

(Och med tanke på sonens förmågor, så vet jag faktiskt inte vilka mål det är? Vad är målet? Att han ska nå E i alla ämnen? Eller A i alla ämnen? Eller är det målet som sätts på utvecklingssamtalen, som endast gäller något enstaka ämne, och där läraren själv i höstas, under utvecklingssamtalet, sa ”Vi har satt generella mål i svenska och engelska, inga andra mål…. och nu när jag läser dessa så ser jag att de målen har du redan uppnått.”. Jaha – ska han sättas på paus då eller? Vilka mål ska han arbeta för att nå då? Men detta var bara en liten parentes, för något som kanske tarvar ett alldeles eget blogginlägg.)

Nåväl. Maken har också varit däckad här hemma, och jag kan gladeligen säga att jag inte märkt någon impuls hos mig själv att kontakta hans chef för att se vilka hemuppgifter han skulle kunna hantera, så han inte ”kommer efter på jobb”. Och faktiskt tror jag han undvikit det i ganska hög utsträckning själv också, för han har helt enkelt inte varit kapabel att arbeta. Men det som skulle gjorts, när han sovit sig frisk, har antingen gjorts av någon annan i görligaste mån, eller så väntar det snällt på hans återkomst till jobb.

Men för sonen fungerar det ju inte så. Det han missar, det missar han liksom. Han får väl försöka komma ikapp helt enkelt, dvs dubbelarbeta, när han kommer tillbaka till skolan.

(Och jo visst, maken kanske också får en känsla av att behöva dubbelarbeta ett tag. Det kan jag inte säga något om egentligen, men han är en klok individ som för länge sen insåg att han kommer aldrig ”bli klar” så han jobbar de 40 timmar han får betalt för helt enkelt. Så nej, jag tror faktiskt inte han kommer att dubbelarbeta. Men prioritera om lite grann, det gör han måhända.) 

Det som sonen skulle lärt sig denna veckan då han varit sjuk, det har klassen redan tagit sig förbi, medan han var hemma. Men är det inte han som ska lära sig det? Och vilken sits sätts inte lärare i, när det ju ständigt är någon elev som är sjuk, bortrest eller av annan anledning missar lektionstid? Att en lärare ska kunna bistå varje elev och då också se till att varje individ går igenom allt som ska gås igenom, i ett numerärt förhållande av en lärare – trettio elever, det låter sig näppeligen göras va?

Men hur kan det komma sig att vi än idag sitter fast i ett skolsystem som verkar bygga på systemets förmåga att få igenom en majoritet elever med hyfsad kunskap? Varfor-har-vi-inte-designat-eVarför har vi inte designat ett lärandesystem som bygger på att varje individ har sin egen och alldeles unika resa? Där jag som lärande individ inte ska liknas vid en ensam båt på ett öde hav, utan någon annan i sikte, utan snarast som en av båtarna i en armada av båtar, där jag kan samverka och samspela (samsegla?) med alla runt omkring mig, men samtidigt är kapten i min egen båt. Där jag inte kan segla förbi mig själv, och inte heller halka efter mig själv, för jag är just precis där jag är, på min läranderesa. Ett system där de som kan hjälpa mig på vägen, lära mig just min båts nyckfullheter, styrkor och svagheter, inte samtidigt ska ta hand om tiotals/hundratals andra människor, utan har möjlighet att bistå mig så som jag behöver det?

Som tur är har jag inte fått något svar från sonens lärare, och skulle jag fått det, så hoppas jag att jag haft sinnesnärvaro nog att släppa det. Istället har han fokuserat på att bli frisk, och med lite tur så är det skolan som gäller för hans del imorgon. Det kryper lite i kroppen på honom nu efter en knapp vecka hemma, och han längtar till sina vänner.

*andas ut, och tänker att det nog ska gå bra för sonen, fast hans mamma är en kugge i maskineriet, men så påminns jag plötsligt om det absurda…*

Kenth nämnde det i De saknade eleverna, och jag har även samtalat med en förälder vars barn var sjuk och hemma från skolan en längre period. Om jag förstått det rätt, så kan en elev inte vara deltidssjukskriven nämligen. Antingen är man så sjuk att man är hemma/inlagd på sjukhus, eller så ska man gå i skola, 100%. För att använda Kenths ord, Inte tala om någon arbetsträning där inte, utan pang på rödbetan. Om detta stämmer, vilket jag tror det gör (men hoppas någon kan förmedla att det är uppåt väggarna missförstått av både mig och Kent och inte alls fungerar så här?): Hur kommer det sig att det vi inte anser vara ok för en vuxen, bedöms vara ok för våra barn och ungdomar?

Adventslyft nr 7 – Rötter

rötterRÖTTER är för mig något vackert, som har extra stor betydelse sen jag blev en Roth själv.

Begreppet rötter har många betydelser för mig. Jag tänker dels på den faktiska biologiska aspekten. Att ha starka rötter, vidsträckta rötter, kraftigt förgrenade, som håller mig fast till marken, samtidigt som de förser mig med mycket av det jag behöver för att kunna leva. Ett rotsystem som hjälper mig att stå stadig när stormvindarna viner.

Men så tänker jag också på familjen. Den närmaste. Vi fyra själar som bor tillsammans. Jag brukar kalla oss för Rötter när jag t ex ska skicka en födelsedagshälsning från oss alla fyra: ”Grattis önskar fyra Rötter!”.

Vi fyra själar.
Dottern och sonen som växer och utvecklas. Jag hoppas de har vars ett starkt växande och förgrenande rotsystem i vardande.
Maken vars kärlek blir allt tydligare och mer explicit, den märks, i det lilla, i det vardagliga. Maken som älskar skogen, framför allt tallskogen, och förstärker därmed mitt inre bildspråk än mer, för vad vore en tallskog utan sitt rotsystem? Vindpinade tallar som på något vis lyckas förankra sig i mark som till stor del kan bestå av klippor – jag minns barndomens somrar längs Mälaren, alla dessa klippblock som kantar kusten och min förundran över hur tallarna lyckas skapa sig ett habitat där de växer, vissa långa och raka, andra knotiga och vindpinade. Oavsett vilket, vackra som få. Precis som min make. Vacker som få, på insida så väl som på utsida.

Men familjen är större än så.
Den består också av bonusbarnen, och deras växande familjer. Av våra föräldrar och bonusföräldrar, av syskon och bonussyskon. Av mostrar och fastrar, kusiner och kusinbarn. Av oldemor, den enda i livet kvarvarande bland min och makens mor- och farföräldrar.

Men min familj är större ändå.
Jag skjuter mina rötter vida omkring, och omfattar därför även mina vänner i begreppet familj. #skolvåren Back Office. MasterMind-gruppen. Vännen som jag drogs till då jag för många år sedan stod på lördagar på Lilla Torg i Malmö och sålde egenhändigt gjord sameslöjd. Vännen jag mötte på en kurs, som tagit mina barn till bonusbarn. Och min räddande ängel så klart, som varit med mig så stor del av mitt liv. Vänner, som är en del av min familj. Vänner som finns där. Som jag finns där för. I det där växeldragandet som är en så naturlig del av livet. Ibland drar jag, ibland får jag draghjälp. Och så turas vi om. Vänner som rotar mig!

RÖTTER – jag tänker på familjen min. Både den närmsta och den utvidgade.
RÖTTER – vem eller vad tänker du på?